Ekonomi Ledare
Ledare: Rikslarm från näringslivet
Några av de tyngsta namnen i det svenska näringslivet skickar larmsignaler om de skadliga förslag som oppositionen går till val på. Har socialdemokratin sinnesnärvaro att höra vad de säger? Det frågar sig Joakim Broman.
Det tog tid för Sverige att streta sig tillbaka till plan mark. När Socialdemokraterna för drygt 50 år sedan radikaliserades i synen på företagande, privat kapital och höga inkomster gick det ganska snabbt för tillväxten och reallönerna att stanna av. Men den största skadan var långsiktig.
Svenska företagsägare är, trots ihärdiga myter om kvartalskapitalism, djur som blickar i fjärran. Investeringar, särskilt i industrin, görs på decennielånga – ofta ännu längre – horisonter. 1970- och 80-talens vänstersväng signalerade att sådana inte var önskvärda eller välkomna.
Bildt-regeringen 1991–94 var en vändpunkt, men ingen regering kan ensam och på kort tid ge långsiktiga spelregler. Först när Göran Persson i handling hade visat att han menade allvar med att hålla vid fast återhållsamma budgetregler och gradvis förbättrat företags- och kapitalklimatet började förtroendet återupprättas.
Både Persson- och alliansregeringarna normaliserade Sverige ekonomiskt sett.
Både Persson- och alliansregeringarna normaliserade Sverige ekonomiskt sett. Skadliga arvs- och förmögenhetsskatter avskaffades, skattereglerna för ägarbolag och optionsprogram lättades upp, nydanande sparformer som ISK inrättades och efter reformeringen av sjukförsäkringen visade det sig att svenskarna egentligen inte var världens sjukaste folk, som 80-talet hade lurat oss att tro.
Industrialister, IT-entreprenörer och en våg av nya småsparare började tro och lita på Sverige igen. När några av de tyngsta namnen i svenskt näringsliv nu i starka ordalag och på landets främsta debattarena DN Debatt varnar för att utvecklingen håller på att vridas tillbaka bör det därför ses som ett rikslarm:
När vi nu närmar oss valdagen finns det därför skäl att ställa en enkel fråga:
Om Sverige behöver mer innovation, fler investeringar och fler arbetstillfällen för att möta framtidens utmaningar, varför diskuteras då så många förändringar som riskerar att försvaga just de förutsättningarna?
Bland signaturerna finns ägare till några av Sveriges största arbetsgivare i en rad branscher. De flesta av dem har inte för vana att ge sig in i den politiska debatten. Wallenbergsfärens Investor är kända för att ligga lågt, liksom Industrivärdens Fredrik Lundberg. Här finns anrik industri som AB Volvo, Assa Abloy, Atlas Copco och SKF, och Ax:son Johnson-familjens Nordstjernan som har en uttrycklig ambition att investera i Sverige och Norden. Här finns medicinteknik, unga globala jättar som Spotify, investmentbolag som förvandlat olönsamma bolag till växande globala företag. De representerar bolag med hundratusentals anställda i Sverige och oräkneliga miljarder som varje år utgör grunden i svenskt välstånd.
Larmsignalen kan liknas vid de som ljöd under debatten om löntagarfonderna för drygt 40 år sedan. Nu ser näringslivet ännu en gång hur skadliga förslag som avskaffat karensavdrag, miljardärsskatter, skattehöjningar på sparande och höga inkomster kommer att demolera den grund som Sverige varsamt konstruerade efter 1990-talskrisen.
Väljarna bör ta de varningarna på allvar, och fråga sig vad priset för ett maktskifte blir. Socialdemokraternas Magdalena Andersson och Mikael Damberg borde också lyssna och svara: dra tillbaka de egna skadliga förslagen och avfärda det tilltänkta regeringsunderlagets farligaste utspel. Det är inte bara några års svagare tillväxt och löneökningar som står på spel, utan tilltro till den svenska ekonomin i decennier framöver.