Islands oligarker vann över Europa

Vrålet är öronbedövande. När röstsiffrorna från Reykjaviks södra valdistrikt rullar in på Ja-valvakan på stadens konstmuseum har euforin inga gränser. Med en tydlig majoritet för ja till EU-förhandlingar i det tunga distriktet lever hoppet. Det skålas i öl och dansas till Loreens Euforia. Men likt den isländska vintern kommer glädjen alltför tidigt. Snart strömmar rösterna in från mer EU-skeptiska distrikt, och en när augustimorgonen når 8 grader Celsius står det klart att Nej-sidan vunnit med 52,8 procent av rösterna.

Det är ett bittert nederlag, inte bara för Islands EU-vänner, utan också för EU som sådant. I Bryssel hade man hoppats att omröstningen skulle bli en energiinjektion – ett bevis för att andra än östeuropeiska stater med tveksam korruptionskultur och bräckliga institutioner vill gå med i unionen. Nu blev det ett bevis på motsatsen.

Men Islands nej till att återuppta EU-förhandlingar visar också hur effektivt föreställningen om ett hotat nationellt oberoende kan utnyttjas i den politiska debatten.

Viljan att stå på egna ben, att inte vara någons träl, har djupa rötter i den isländska kulturen. Nobelpristagaren Halldór Laxness gestaltade i sin roman Fria män (1934–35) denna  självständighetskultur genom bonden Bjartur, som håller målet att klara sig själv högre än allt annat. När Islands vinterstormar sliter sönder torpen på de vindpinade hedarna, svarar han trotsigt ”nej” och bygger upp dem igen. Men viljan att stå på egna ben gör honom samtidigt fientlig till alla mänskliga relationer, med följden att han stöter bort allt och alla, även sin egen familj.

För andra ett bevis för en destruktiv tjurskallighet och ett nej-sägande som gränsar till det självutplånande.

Lite som den åldrade Karl-Oskar i Vilhelm Mobergs Utvandrarsvit.

Precis som Karl-Oskar dyker Bjartur regelbundet upp i den isländska debatten om EU och det nationella oberoendet – frågan som överskuggade allt annat veckorna innan folkomröstningen. För vissa är han symbolen för den isländska kampviljan mot ”papism” och översittare. För andra ett bevis för en destruktiv tjurskallighet och ett nej-sägande som gränsar till det självutplånande.

En av de som hör till den sistnämnda kategorin är Magnús Skjöld, som jag träffar dagen före folkomröstningen i Europarörelsens kampanjlokal i centrala Reykjavik.

Det är lätt att förstå varför 58-årigen i tweedkavaj tror på det europeiska samarbetet. Som utbildad statsvetare i San Fransisco och Cambridge innehar han i dag Jean Monnets lärostol i europeisk säkerhet vid universitetet i Bifröst på östra Island. Dessutom har han hunnit med att arbeta för den civila delen av Natos ockupation i Afghanistan där han stöttade arbetet med  jämställdhet och en fungerande statsförvaltning, samt en vända som ledamot i Altinget för isländska Socialdemokraterna. I dag är han en av de röster i isländsk offentlighet som tydligast tagit ställning för EU.

– Det senaste århundradet har visat att suveränitet i den westfaliska betydelsen är obsolet. Att inte samarbeta är att skada sig självt, säger han och rättar till tweedkavajen.

1989 var han och Ulf Kristersson deltagare på samma resa till USA för unga nordiska politiker. I dag säger han sig fortfarande tro på USA:s militära stöd genom Nato, men betonar att EU de senaste åren fått en viktigare säkerhetspolitisk roll.

– Vi såg hur Frankrike och Tyskland ställde upp för Danmark när Trump hotade att ta över Grönland.

Att EU blivit en viktigare partner till Island beror inte enbart på de amerikanska hoten mot Grönland, som ligger 30 mil bort, utan också på att Island är strategiskt viktigt. Ön befinner sig mitt i den vattenkorridor som ryska atomubåtar måste passera igenom för att komma ut i Atlanten från sina baser på Kolahalvön. Smältande isar i Arktis ökar också intresset för utvinning av gas och olja i regionen, något som fört med sig ökad närvaro av ryska och kinesiska fartyg.

Eftersom Island helt saknar militärt försvar gör det EU till en viktigare partner när USA vänder sig bort.

– Det är just för att säkra Islands oberoende som självständig nation som vi behöver EU.

Magnús, och andra personer jag talar med i Reykjavik, påpekar dock att geopolitiken fick en mer undanskymd roll i den isländska debatten jämfört med rapporteringen i internationell media. I stället var det ekonomin, och då särskilt kontrollen över den viktiga fiskeindustrin, som kom att stå i centrum.

En som vet allt om det är Ingvar Þóroddsson, en 28-åring från fiskestaden Akureyri och ledamot i Altinget för det EU-vänliga Liberala reformpartiet. Vi träffas över en kopp kaffe på Ja-kampanjens stimmiga huvudkontor i slutet av valdagen. Lokalens stora skyltfönster är täckta av kampanjens slagord ”Já til að sjá” (Ja till att se) vilket syftar på det erbjudande från EU man vill  se och ta ställning till. Ingvar växte delvis upp i Göteborg med föräldrar som arbetade på Sahlgrenska och medan augustisolen strålar in genom skyltfönstren berättar han på fläckfri svenska om en ovanligt hätsk valkampanj, med överdrifter och regelrätta lögner.

– Utrikesministern har fått dödshot på grund att hon var positiv till EU-förhandlingar. Det är inget vi är vana vid här. Ministrarnas telefonnummer finns ju öppet på nätet.

Marknadsvänliga och EU-vänliga röster som han själv har haft svårare att hitta allierade i näringslivet än i jämförbara nordiska länder. I motsats till Sverige och Danmark är det isländska näringslivet övervägande mot ett EU-medlemskap och har finansierat stora delar av den välgödda nej-kampanjen Áfram Ísland (Framåt Island). Dess ledarfigur, Halldór Benjamín Þorbergsson, har själv tidigare varit ordförande för Islands arbetsgivarförening, motsvarigheten till Svenskt näringsliv.

EU-motståndet gäller även Moderaternas systerparti, Självständighetspartiet.

– Jag älskar att påminna dem om att alla deras systerpartier i Europa är för unionen och i många fall även Euron.

Näringslivets och den traditionella högerns skepsis är udda eftersom de marknadsliberala argumenten för EU-medlemskap har större bäring på Island än många andra ekonomier. Det handlar framför allt om den gemensamma valutan, euron, som Ingvar pekar ut som sin  hjärtefråga. Den isländska kronan är den minsta fritt flytande valutan i världen och sedan Island blev självständigt från Danmark 1944 har den tappat 99 procent av sitt värde. Ekonomer på Ja-sidan hävdar att Island helt enkelt är för litet för en egen valuta, särskilt i en geopolitiskt osäker tid när investerare söker sig till större valutor.

Island är starkt beroende av import av mat och bränsle, som blir allt dyrare genom den svaga valutan. Till detta läggs även EU:s jordbrukstullar, vilket resulterar i att en isländsk matkasse är 44 procent dyrare än genomsnittet i EU. Samtidigt har den höga inflationen, som de senaste åren legat mellan fyra och tio procent, skapat en dysfunktionell kreditmarknad. Som enda land i västvärlden är isländska bolån som regel indexerade, det vill säga skulden växer med inflationen. Det stöter bort utländska investerare.

Så varför biter inte dessa fakta på det isländska näringslivet?

Helt enkelt för att bolagen företräder sina egna intressen, inte marknadens. Man är pro business, inte pro market.

– De isländska bankerna är en oligarki. De vill inte ha konkurrens av att Deutsche bank kommer hit, säger Ingvar.

Men ännu viktigare för att förstå näringslivets motstånd är Islands viktigaste exportnäring, fisket. Förra året exporterade Island fisk till EU till ett värde av 1,4 miljarder euro. ”Islands olja” kontrolleras av ett fåtal stora fiskeribolag och familjer som även styr över större delen av det övriga näringslivet, från dagligvaruhandel till bensinstationer. Fiskeoligarkin har länge varit starkt emot en EU-anslutning – det inte ligger i deras intresse att öppna upp bolagen för utländsk konkurrens.

Mycket tyder på att den isländska ekonomin som helhet hade tjänat på en lösning där även förädlade fiskprodukter var tullfria att exportera till EU, inte som i dag bara råvaran. Men det hade samtidigt hotat de nuvarande fiskebolagens ställning på Island.

Därför är Islands nej inte bara en förlust för Islands hårt kämpande EU-vänner, utan också för liberalismen.

I kampanjen kläddes EU-motståndet i patriotisk språkdräkt med argument om att EU-anslutning kommer att leda till att spanska och nederländska flottor köper upp Islands fiskekvoter. I förlängningen kan den isländska fiskeindustrin slås ut, hävdar man. Men det räcker med att lyssna på de uttalanden som gjorts av EU:s fiskekommissionär Costas Kadis för att förstå att det inte är sannolikt. Tvärtom har EU-kommissionen ovanligt tidigt signalerat att ett nationellt undantag är möjligt för att säkra isländsk kontroll för sina fiskevatten.

Ingvar Þóroddsson bekräftar att fiskeindustrin varit en viktig finansiär bakom nej-kampanjen och har ”tentakler lite överallt”.  

Det har också format debatten. Redan 2009 togs ägarbolaget till Islands största dagstidning Morgunblaðið, som läses av 89 procent av Islands vuxna befolkning, över av flera stora fiskebolag. Samma dag som folkomröstningen offentliggjordes fick tidningen ett tillskott på 4 miljoner euro. En nyligen publicerad granskning av det europeiska journalistnätverket Follow the Money visar hur fiskebolagen styrt tidningens journalistik i starkt EU-kritisk riktning till den grad att regelrätt falska påståenden om EU publicerats under kampanjen.

Fiskeoligarkernas opinionsbildning har även donerat pengar till flera brittiska organisationer kopplade till Brexit och högerpopulistiska UK Independence Party.

På så sätt är Islands ”nej” en påminnelse om hur destruktivt det politiska klimatet kan bli när näringslivet blir en megafon för snäva bolagsintressen, i stället för att opinionsbilda för en öppen och dynamisk marknadsekonomi. Den franske liberale tänkaren Frédéric Bastiat (1801–1850) kallade en gång detta för vägvalet mellan ”det man ser och det man inte ser”.

Island avvisade unionen i ett läge när deras förhandlingskort var som starkast. EU satte stort värde på att få välkomna en mogen demokrati till unionen, och av allt att döma var hela spännvidden av EU:s marknad och kontroll över egna fiskevatten inom räckhåll. Av fiskeoligarkerna fick islänningarna ändå höra att de borde tänka som Bjartur, skydda det de redan har och misstro Bryssels löften om något annat.

Förlorarna är den knappa majoriteten islänningar som sa ”ja till att se” också allt det andra, möjligheterna som ännu inte realiserats.

Därför är Islands nej inte bara en förlust för Islands hårt kämpande EU-vänner, utan också för liberalismen.