Henrik Dalgard: Orbán blev till slut en symbol för populismens misslyckande

I fredagskväll hölls en stor rockkonsert, ”End the System Concert” på Heroes’ Square i centrala Budapest. Mellan låtarna började tiotusentals i den unga publiken sjunga ”Ryssar, åk hem”. På valnatten två dagar senare, när det stod klart att den ungerska befolkningen röstat bort Viktor Orbán och Fidesz från makten, ska publiken på oppositionsledaren Péter Magyar valvaka börjat skandera ”Europa, Europa, Europa”.

Viktor Orbán har under det senaste decenniet utgjort en symbol för den auktoritära populismens framgångar, men också för liberalismens tillbakagång. I inledningen på sin nya bok Centers of the World Unite! (Penguin Books, 2026) använder exempelvis den liberala författaren och publicisten Adrian Wooldridge Orbán som ett bevis för att illiberalismen har fått genomslag mitt i det liberala EU. 

Men nu har han alltså röstats bort, och det med råge. Péter Magyars parti Tisza har efter söndagens val en två tredjedelars majoritet i parlamentet. Än så länge är det svårt att säga vad det kommer innebära i detalj politiskt. Som författaren Anne Applebaum påpekade i The Atlantic undvek Magyar att tala om de kulturkrigsartade ämnen Orbán lyfte under valrörelsen – migrationen, globalismen och kriget i Ukraina. I stället fokuserade han på den stagnerande ekonomin och den korrupta korporativa stat som byggts upp under Fidesz styre. Men det som går att säga är vilken politisk rörelse Magyar ser sig som en del av – den traditionella europeiska högern. Under sitt segertal deklarerade han att det skulle vara ett slut på den ekonomiska korruptionen och att landet återigen skulle vara en självklar del av den demokratiska rättsordningen i Europa.

De som hotar denna föreställda gemenskap ska styras bort, oavsett om det är affärsmän, invandrare eller hbtq-personer.

Orbáns Ungern utgör nu inte längre ett exempel på populismens framgångar utan snarare dess misslyckande. Landet har under det senaste decenniet utgjort en illustration för populismens samhällsbygge i praktiken. Högerpopulistiska idéer förs ofta fram i opposition, som en kritik mot det samhälle som i mångt och mycket byggts upp av liberala och konservativa partier i efterkrigstidens Europa. Den kritiken är vag till sin natur – en brist på gemenskap, vanliga traditionella medborgare som bortprioriteras för minoriteter (läs HBTQ-personer), utländska hot (läs invandrare och muslimer) som hotar nationers ”sanna” kultur.

Som historikern Stephen Davies nyligen beskrev i boken The Great Realignment (John Wiley and Sons, 2026), är det en kritik som vilar på en essentialistisk bild av nationen, att den enbart tillhör de som har en koppling till jorden och historien. De som hotar denna föreställda gemenskap ska styras bort, oavsett om det är affärsmän, invandrare eller hbtq-personer. Det är en fast, planerad bild av samhället där utveckling, det som inte kan förutsägas, är fienden.

I Ungern har det länge gått att se det konkreta resultatet av den idén. En del av det har återkommande rapporterats i media: det statliga marginaliserade av minoriteter, eroderandet av rättsstaten och politisk styrning av universiteten. Men som idéhistoriken Johan Norberg nyligen visade i en rapport har högerpopulismens kontrollerande politik även gällt samhällets ekonomiska sfär. Utländska företag har beskattats och reglerats bort från landet, Fidesz affärsvänner har givits lukrativa affärskontrakt och hundratals företag nationaliserats. Resultatet har blivit ett samhälle som är fattigare och mindre fritt, både i kulturella och ekonomiska termer. Och det är inte så konstigt. Ett land som inte tillåter pluralism, där människor inte ges utrymme att testa olika idéer och levnadssätt, kommer att få färre varor och tjänster, färre kulturella uttryck och färre nyskapande forskningsresultat.

De länder som har omfamnat den insikten har också blivit de rikaste och mest färgstarka.

Den traditionella europeiska höger Péter Magyar utmålat sig tillhöra har historiskt representerat en annan idé, en tanke om att samhället aldrig är färdigt, om att anledningen till att vi behöver pluralism och frihet i samhällets alla sfärer är att vi inte vet vad som fungerar bäst. De länder som har omfamnat den insikten har också blivit de rikaste och mest färgstarka.

Det är också därför människor runt om i världen fortsätter att flytta till väst, och varför de röstar bort de populistiska ledare som fört länder bort från den samhällsmodellen – att de ropar Europa, Europa, Europa, i ett land som höll på att styras bort från Europa.