Samhälle Krönika
Platsen som kartellpartiet glömde
En gång i tiden var orter som Perstorp viktiga i svensk politik – det var på platser som den nordskånska bruksorten socialdemokratin hämtade sin kraft. Men sedan förändrades allt. Svend Dahl skriver om det glömda Sverige och Sverigedemokraternas starkaste fäste – valdistriktet Oderljunga i Perstorps kommun.
När den dåvarande folkpartiledaren Bengt Westerberg på 1980-talet talade om det glömda Sverige handlade det om människorna som välfärdsstaten glömt bort. Äldre på långvården, de som led av psykisk ohälsa eller personer med funktionsnedsättningar. Ur denna analys kom bland annat assistansreformen som genomfördes av Bildtregeringen där Westerberg var socialminister.
Men Westerberg var inte den första folkpartiledaren som talade om ett Sverige som politiken glömt bort. Även Bertil Ohlin hade använt begreppet för att beskriva situationen för grupper som lantarbetare och småjordbrukare, hembiträden och husmödrar. Det vill säga människor som det inte fanns plats för i berättelsen om industriarbetarna och det snabbt växande svenska välståndet.
Det är värt att reflektera över detta begrepp om man vill försöka förstå den fråga som mer än någon annan satt sin prägel på svenska liberalers självförståelse det gångna decenniet. Hur gick det egentligen till när Sverigedemokraterna blev ett parti med stöd hos en femtedel av väljarna?
Om det glömda Sverige finns i dag, så är det på platser som Perstorp i norra Skåne, precis där lövskogarna sakta börjar blandas upp med barrträd. I valdistriktet Oderljunga, i kommunens norra del, valde 52,99 procent av väljarna SD-valsedeln vid riksdagsvalet 2022. Det gör valdistriktet till Sverigedemokraternas starkaste fäste i landet. Näst största parti blev Socialdemokraterna med 14,4 procent, tätt följt av Moderaterna med 13,6 procent av rösterna.
Perstorp är en klassisk bruksort uppbyggd kring kemisk industri och en station på järnvägen mellan Helsingborg och Hässleholm. Länge var paradprodukten ättikan som också bär ortens namn. I dag tillverkas ättikan som vi använder i 1–2–3-lagen till gurkan inte längre i Perstorp, utan i Eslöv några mil söderut. I stället är det avancerade kemikalier, avgörande i vår vardag men betydligt mer anonyma, som levereras från ortens kemiindustri.
I stället har Skånes minsta kommun – Perstorp har lite drygt 7 000 invånare – blivit känd för något helt annat.
Tidigare i år sändes en uppmärksammad P1 Dokumentär som skildrade Perstorp som en plats av social misär, där människor varken har tänder i munnen eller jobb att gå till. Perstorp har blivit platsen dit man flyttar när allt annat i livet gått fel. Statistiken talar också sitt tydliga språk. Medianinkomsten ligger en bra bit under riksgenomsnittet, och vid ett par tillfällen har Perstorp till och med återfunnits i den absoluta botten. Nivån på bidragsberoendet är bland de högsta i landet och sedan några år tillbaka toppar Perstorp listan över kommunerna med högst arbetslöshet. Och för ortens kommunpolitiker är de ekonomiska problemen mer eller mindre kroniska.
Resultatet blev ett stort antal tomma lägenheter, som med tiden blivit allt mer slitna, i fastigheter där underhållet sedan decennier tillbaka är rejält eftersatt.
Bakgrunden känns igen från många andra små kommuner runt om i Sverige. Toppnoteringen för Perstorps befolkning inföll 1970 då kommunen hade knappt 8 000 invånare. Men 1960-talets samhällsplanerare och miljonprogramsingenjörer hade föreställt sig fortsatt befolkningstillväxt. Resultatet blev ett stort antal tomma lägenheter, som med tiden blivit allt mer slitna, i fastigheter där underhållet sedan decennier tillbaka är rejält eftersatt. Många av dem som arbetar på ortens framgångsrika industrier väljer i stället att pendla in från Helsingborg en knapp timme bort. För folk som har ett jobb finns här ingenstans att bo.
Flyktingmottagandet blev, som för andra kommuner i motsvarande situation, en tillfällig räddning. Och på relativt kort tid fick delar av kommunen en hög andel invånare med utländsk bakgrund. Sedan slutade Migrationsverket att betala hyrorna. Kvar stod kommunen med kostnaderna för försörjningsstöd.
Denna problematik har dessutom förstärkts av att kommunens stora privata fastighetsägare – Kupolen, som gick i konkurs i våras – under lång tid lockat till sig hyresgäster som av olika skäl inte har kunnat få bostad någon annanstans. Det finns också exempel på ren social dumpning där Kupolen i utbyte mot ett par månadshyror erbjudit lägenheter till personer med försörjningsstöd i andra kommuner. Även här har slutnotan hamnat hos socialförvaltningen i Perstorp.
Länge stod orter som Perstorp i centrum för svensk politik. Den statsbärande socialdemokratin byggde sin ställning på förståelsen för, och förankringen i, just denna typ av platser. Men både parti och samhälle förändrades – i olika riktning.
För 30 år sedan skrev de två statsvetarprofessorerna Richard Katz och Peter Mair en uppmärksammad akademisk artikel där de beskrev hur de politiska partierna i västerländska demokratier blivit professionaliserade elitorganisationer, där de aktiva ofta har mer gemensamt med kollegorna i andra partier än med väljarna de representerar. Partierna har blivit en del av staten, snarare än en länk mellan folket och staten. I Sverige försvann Perstorp från den politiska kartan.
Kartellpartiet kallade Katz och Mair denna nya form för politiskt parti. Jimmie Åkesson skulle sannolikt ha sagt sjuklövern.
Valdistriktet Oderljunga består av byn med samma namn, en dryg halvmil norr om tätorten Perstorp, och den omkringliggande landsbygden. Det är en lantlig idyll med en förskola och en vacker kyrka från mitten av 1800-talet. Sverige som många vill minnas det. Kontrasten gentemot tätortens slitna hyreshus kunde knappast bli större.
Man vill inte ha det som inne i Perstorp.
Berättelsen är i grunden densamma oavsett vilket av SD:s fem starkaste fästen vi talar om. Utöver Oderljunga handlar det om ett valdistrikt i Bjuv, en annan nordskånsk industrikommun, och tre i sydskånska Sjöbo. Väljarna här har sett en samhällsutveckling till det sämre i den egna eller i kringliggande kommuner – i Skåne är Malmö heller aldrig långt borta. Under många år var Sverigedemokraterna det enda parti som bekräftade det som väljarna på dessa platser såg. Kanske är det fortfarande till viss del så. Medianväljaren, blockbytaren eller Magda-moderaten bor inte här.
Ur ett demokratiskt perspektiv är det svårt att se det problematiska i att någon försöker representera väljarna som de andra glömde bort.
Detta är den sjätte i en serie artiklar där Smedjans chefredaktör Svend Dahl inför valet den 13 september besöker riksdagspartiernas starkaste fästen på valdistriktsnivå.