Ekonomi Essä
Marknadsekonomin bör faktiskt tackas, inte bytas ut
Marknadsekonomin har många kritiker. Men tvärtemot vad de påstår går mycket i rätt riktning. Klimatförändringar, psykisk ohälsa och fattigdom bekämpas bäst med mer marknadsekonomi, inte mindre. Det skriver Robert Gidehag.
Sakchai Lalit/AP
Som samhällsdebattör finns i grunden två sätt att se på världen. Det anekdotiska som bygger på nyhetsflöde, intryck och magkänsla. Och det empiriska som bygger på långa tidsserier, statistik och empiriska studier. Båda synsätten behövs men jag tror att för många fastnar i det första sättet. Själv tenderar jag möjligen att fastna i det andra.
Med lite av skammens rodnad tillhörde jag dem som privat inte oroade mig så mycket för ökad kriminalitet när den tog fart just med hänvisning till långa tidsserier, att enstaka år inte säger så mycket och att det historiskt ofta varit värre. Men den erfarenheten har också lärt mig något annat. Det är lika riskabelt att bortse från enstaka händelser och nyhetsflöde som att helt fastna i dem. Då riskerar man att missa den stora bilden vilket jag ofta tycker att kritiker av marknadsekonomin gör.
De flesta människor som är kritiska till marknadsekonomi som jag talar med, eller läser, anser att det på ett eller annat sätt är på väg att ”gå åt helvete”, och att det var bättre förr. Den beskrivningen kan ha sina poänger när man tittar på utvecklingen i världen här och nu och om man zoomar in på någon särskild aspekt. Klimatfrågan är ett exempel, demokratiutvecklingen i världen en annan. Men jag anser att man missar den stora bilden. Det blir för lite empiri helt enkelt.
I början av maj publicerades till exempel en artikel i Dagens Nyheter om människor som tror att vi ”behöver ett nytt ekonomiskt system”. Bland företrädarna finns bland andra Gustaf Skarsgård. Det är svårt att missa att det ekonomiska systemet håller på att falla isär med allt som händer runt omkring oss, människor som separerats från samhället, varandra och naturen, människor som förlorar sina jobb och mår psykiskt dåligt. Enligt artikeln finns 735 organisationer bara i Europa som arbetar för att ”förändra vårt ekonomiska system”. Det vill säga, på det ena eller andra sättet lämna marknadsekonomin.
Det fantastiska med detta spontana system är att allt vi kan tänka oss behöva finns att köpa helt utan att någon planerar det.
Jag har två tankar om detta.
För det första är marknadsekonomin inget ”system” i meningen att det är politiskt skapat. Marknadsekonomi uppstår spontant till skillnad från kollektivt beslutade system. Den är vad som uppstår när människor släpps fria att ingå avtal och att lämna avtal under förutsättning att det finns grundläggande lagar och regleringar. Har man ett land med grundläggande rättssäkerhet, definierade äganderätter och näringsfrihet men i övrigt låter den enskilda människan bestämma över sitt liv uppstår marknadsekonomi spontant. Det betyder i praktiken att vi är fria att själva forma våra liv, vilken utbildning vi ska välja, om vi vill starta ett företag, och vad det företaget ska syssla med, eller om vi vill vara anställda. Om vi vill sträva efter en karriär eller leva avslappnat och jobba så lite som möjligt.
Det fantastiska med detta spontana system är att allt vi kan tänka oss behöva finns att köpa helt utan att någon planerar det. Allt ifrån en kopp kaffe till en bil eller bostad och myriader av olika skruvar och spikar, och allt där emellan.
Men just friheten att själv utforma sitt liv är det centrala här, det är ju det som är ”systemet” så många tycks vilja lämna. Med nödvändighet innebär ”ett annat system” att den friheten helt eller delvis upphör.
Ett system som inte är marknadsekonomi måste med nödvändighet vara auktoritärt i åtminstone några dimensioner. Sådana system har testats genom historien. De testas även nu i delar av världen. Alltid med förödande resultat. Men även mildare former än ren planekonomi innebär mer tvång. Ju mer som beslutas av kollektivet, desto mindre av individen. Återigen, marknadsekonomi är inget system som någon har hittat på – utan en spontan process som uppstår när individer släpps fria.
För det andra undrar jag vad som är så dåligt med den ordning vi har. Kort och gott – tittar dessa kritiker aldrig på data? Ser till den stora bilden? Om man påstår att marknadsekonomin är på väg att kollapsa bör man ju ha några data att stödja sig på. Men nästan varje indikator tyder tvärtom på framgång. Några exempel:
Mellan 2000 och 2019 minskade den extrema fattigdomen från 27,8 procent av världens befolkning till 8,4 procent. Samtidigt ökade befolkningen med mer än 1,5 miljarder.
Författaren Johan Norberg gör ett intressant tanke- och räkneexeperiment i boken Till världskapitalismens försvar (2001). Om tillväxt nu är onödigt, då kanske välståndet 1970 hade räckt till? Vad hade den välståndsnivå vi hade då kunnat finansiera i dag? Inte mycket. Välståndet 1970 hade räckt till delar av den offentliga sektorn idag (nattväktarstaten, offentlig förvaltning, sjukvård, utbildning och socialt skydd) men inte till infrastruktur eller miljöskydd. Och vi hade inte haft några privata pengar alls när ovan offentliga utgifter var betalda.
Vi är så mycket rikare nu att en bilarbetare under ”guldåren” på 50-talet i Detroit tjänade som en ingångslön på Amazons lager idag, visar Norberg.
Som Norberg och andra har visat sker förbättringar även på miljöns område. Mängden kväve och fosfor har minskat med 40 procent sedan 1990. Av 26 skadliga utsläpp som SCB mäter i Sverige har 24 minskat sedan 1990, 19 av dem med mer än hälften. Även koldioxidutsläppen har börjat minska i den rika världen. I Sverige har koldioxidutsläppen minskat med 27 procent mellan 1990 och 2018. Även de så kallade konsumtionsbaserade utsläppen har minskat.
Ser man till hela befolkningen i Sverige går exempelvis självmordsfrekvensen ned.
Det verkar heller inte finnas några belägg för att vi skulle känna oss mer ensamma nu jämfört med tidigare och data kring psykisk ohälsa spretar. Ser man till hela befolkningen i Sverige går exempelvis självmordsfrekvensen ned.
Slutligen, som ekonomen Daniel Waldenström har visat, blir vi rikare och också mer jämlika, särskilt i Sverige. Sedan 1890 har genomsnittsförmögenheten i Sverige ökat med 30 gånger samtidigt som den rikaste procentens andel av tillgångarna har fallit från 50 procent till 25 procent.
Uppräkningen skulle kunna fortsätta. Poängen är inte att säga att dagens samhälle saknar problem. Tvärtom – det finns mycket som behöver lösas. Som vän av marknadsekonomi kan man också se att det finns problem som skapas av den och som behöver lösas politiskt. Däremot är det svårt att se att ”det ekonomiska systemet håller på att falla isär” för att tala med Skarsgård. Tvärtom skulle jag påstå att vi som lever i ett modernt västerländskt samhälle lever i en tid och på en plats som har de bästa betingelser människor någonsin levat under.
Men vi lever i en tid av utmaningar. Jag kan ibland undra hur Frédéric Bastiat hade ställt sig till dagens handelsutmaningar där en allt större auktoritär stat konkurrerar ut europeiska biltillverkare delvis med statsstöd. Kanske att europeiska konsumenter borde glädjas åt billiga bilar som kinesiska skattebetalare subventionerar och att vi får göra något annat, kanske som ett hot. Eller hur Adam Smith skulle ha resonerat om de klimatutmaningar vi har i dag som man inte kände till vid industrialismens genombrott.
Jag är dock rätt säker på att om de hade sett den välståndsutveckling på alla områden vi har haft sedan deras dagar hade deras slutsats blivit att vi skall vara rädda om det vi har innan vi river upp marknadsekonomin med rötterna. Eller för den delen reglerar och beskattar den för hårt eller förstör dess funktion med stora subventioner till delar av näringslivet. Och att vi skall ställa oss frågan hur alternativet faktiskt ser ut. Precis så tror jag att vi som har förmånen att leva här och nu också bör resonera.