Låt inte Eliasson förstöra en myndighet till

2011 var första gången Dan Eliasson lämnade en chefsposition på en myndighet. Han hade då varit chef för Migrationsverket under fyra år, och fällts av justitieombudsmannen för en lägre chef på verket fått sparken för sina Israelvänliga åsikter.

Han utsågs av regeringen Reinfeldt (!) till chef för Försäkringskassan, där han raderade miljontals mejl för att dölja komprometterande uppgifter. Bland annat hade han anställt en gammal kollega från Migrationsverket som kommunikationsdirektör, varpå denne hade givit sin flickvän en chefsposition och en löneförhöjning. En annan chef anställde sin sons sambo, men den enda åtgärden blev att han lyftes in i ledningsgruppen och fick löneförhöjning. Mot slutet kände bara en av fyra anställda på Försäkringskassan förtroende för sin chef.

Å andra sidan har Eliasson en gedigen partibok. Före karriären som ambulerande myndighetschef arbetade han under både Laila Freivalds och Thomas Bodström. Så 2015 tillträdde Eliasson som rikspolischef. Anders Ygeman tyckte tydligen att Eliassons politiska hemvist kompenserade för hans uppenbara olämplighet.

Hur det har gått med polisen sedan dess har knappast undgått någon. Omorganisationen har visat sig vara ett misslyckande, de anställda slutar, Polishögskolan sänker kraven, Polisfacket är missnöjt, och själv gör Eliasson politiska uttalanden av en ytterst olämplig karaktär för en rikspolischef. Att gå igenom allt som har gått snett sedan han tillträdde kräver alldeles för många tecken, men samtliga Allianspartier och Sverigedemokraterna har krävt hans avgång.

I dag kom äntligen hans avgång. Efter att ha glatt sig för polisens räkning och känt sympati för den redan problemtyngda Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, som blir nästa att drabbas av Eliassons chefsskap, frågar man sig: Varför kommer avgången just nu?

Det har inte kommit något stort avslöjande på sistone. Regeringen har fortfarande inget negativt att säga om honom. Däremot släppte Socialdemokraterna i går sin valstrategi, och enligt den är lag och ordning en av partiets högsta sakpolitiska prioriteringar. Regeringen vill sätta bilden av att den ”tagit krafttag mot brottsligheten och börjat bygga upp polisen igen”. Och den som vill ge intryck av att bry sig om lag och ordning, måste byta ut Dan Eliasson.

Socialdemokraternas kultur av att utnämna socialdemokrater, även när de med all önskvärd tydlighet visat att de inte är lämpliga för jobbet, är ett problem.

Inte bara det, Socialdemokraterna sitter inte säkert inför valet, och vill knappast lämna åt en Alliansregering att utse nästa rikspolischef. Genom att byta ut Eliasson före valet tar Socialdemokraterna kontroll över utnämningen. Även med en Alliansregering hade dock sannolikheten varit stor att nästa rikspolischef haft socialdemokratisk partibok.

Inför maktskiftet 2006 kritiserade Alliansen hårt Socialdemokraternas utnämningskultur, som går ut på att placera socialdemokrater på så många poster som möjligt – men efter maktskiftet gjorde Alliansen exakt samma sak själv. Den fortsatte placera socialdemokrater på viktiga poster.

Som när Morgan Johansson blev chef för Försäkringskassan. Eller när Mikael Sjöberg blev chef för Arbetsmiljöverket. Faktum är att av Alliansens 30 utnämningar 2007 var sju S-märkta. De övriga 23 var dock inte borgerliga, utan helt opolitiska.

Socialdemokraternas kultur av att utnämna socialdemokrater, även när de med all önskvärd tydlighet visat att de inte är lämpliga för jobbet, är ett problem. Likaså Alliansens naiva försök föregå med gott exempel och utse chefer från andra sidan mittgången, i stället för att kompensera för Socialdemokraternas utnämningar med borgerliga chefer.

En bra början vore att permanent svartlista Dan Eliasson från chefsjobb i offentlig sektor. Hans meriter från tidigare jobb borde få honom svartlistad – inte ge honom ett nytt toppjobb.