Skratta åt ondskan
Filmen The Death of Stalin, som går på bio nu, gör komedi av maktkamperna inom Sovjetunionens elit. Att få skratta åt den styrande eliten i ett ondskefullt system är ett nöje, bara man inte glömmer bort vad det är man skrattar åt.
Det antal ”politiska fiender” som Lavrentij Beria lät arrestera, deportera och avrätta går inte att räkna. Vittnesmålen om hans systematiska våldtäkter – eventuellt även mord, att döma av de skelett av unga kvinnor som hittats i trädgården till hans villa i Moskva – är många. Han var ett verkligt monster, en passande karaktär för en skräckfilm, om inte kombinationen av den politiska ondskan och den personliga ondskan på filmduken hade riskerat att framstå som en överdrift.
I stället är han en av huvudkaraktärerna i komedin The Death of Stalin, som följer maktkampen mellan Sovjetunionens starka (och mindre starka) män efter Stalins död. Och Simon Russell Beales jovialiskt obehagliga tolkning av honom gör sig, bisarrt nog, perfekt i genren.
Att det rör sig om mörk humor är givet. Svärtan kommer gratis när temat är Sovjet. I ett samhälle där man aldrig kan veta säkert på förhand vad diktatorn vill ha, men där ens liv kan hänga på att man levererar det, är den strävan att undvika misstag och pinsamheter som komedi ofta bygger på förstorad tusenfalt. När diktatorn plötsligt dör tar maktkampen vid, mellan den ständigt konspirerande Chrusjtjov, brutale Beria, fåfänge Malenkov, ohjälpligt Stalin-lojale Molotov och, i periferin, Stalins dotter och son.
Det är, när man tänker efter, ett dukat bord för den som vill göra komedi. Faktum är att man, när man skrattar åt den stackars radiotjänstemannens skräckslagna försök att återskapa en radiokonsert Stalin i efterhand krävt en inspelning av, undrar varför det inte gjorts för längesedan.
I kontrast till det är det förstås inte mycket till motståndshandling att skratta åt ondskan från en bekväm plyschstol i en modern biosalong.
Att filmen har förbjudits i Ryssland visar med all önskvärd tydlighet att ämnet fortfarande är känsligt i vissa kretsar. En representant för kulturministeriet sade till BBC att filmen vanhelgar Rysslands historiska symboler och porträtterar general Zjukov, vars insatser i andra världskriget värderas högt i Ryssland, som en idiot. (I själva verket är det snarare Malenkov som framstår som mindre begåvad – Jason Isaacs Zjukov är snarare den karaktär man helst skulle ta en öl med, även om urvalet förstås lämnar en del övrigt att önska.)
När en stat förbjuder en film av politiska skäl är det ofta desto mer skäl att se filmen. Däremot frågar man sig, när man skrattar till åt något utslag av av paranoia i The Death of Stalin, om det verkligen är acceptabelt att skratta åt ett sådant ämne. Solzjenitsyns ögonvittnesberättelser och Anne Applebaums bok om Gulag gör sig påminda. Alla som vet någonting om hur Sovjetunionen fungerade är smärtsamt medveten om hur lite dess offer hade att skratta åt.
Sovjetunionen var dock inte bara ondskefull; den var också dysfunktionell, misslyckad och ibland faktiskt skrattretande. En ohälsosam maktkoncentration hos en liten, brutal elit, som levde i dekadent motsättning till ideologin de predikade, och samtidigt ständigt såg sig om över axeln av rädsla för honom allra högst upp. Det är dem, inte deras offer, som The Death of Stalin lockar oss att skratta åt.
Faktum är att det känns rätt bra att skratta åt dem. Det är ett sätt att förminska dem, något som de människor som levde i deras skugga förstod. Trots att straffet kunde vara döden lät man böcker med skämt om Stalin och hans efterträdare cirkulera.
I kontrast till det är det förstås inte mycket till motståndshandling att skratta åt ondskan från en bekväm plyschstol i en modern biosalong, men så länge man kommer ihåg vad det är man skrattar åt är det ett nöje man bör unna sig.