Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Med svälten som vapen

Holodomor - den av Stalin beordrade svältkatastrofen i Ukraina 1932-33 - berövade 3,9 miljoner ukrainare livet. Av dem var 3,5 miljoner bönder, i Europas bördigaste land. Bland kommunismens många förbrytelser mot mänskligheten sticker ändå svältdöden i Ukraina ut som en av de grymmare. Mårten Ericson har läst Anne Applebaums bok Red Famine.

Vagnar transporterar bort den rika skörden till de statliga spannmålslagren under den av Stalin beordrade svälten 1932-33.

Recension Anne Applebaum: Red Famine, Stalins War on Ukraine

Den 18 november 1932 lät det ukrainska kommunistpartiet verkställa Stalins senaste order som kungjorde att all säd i landet skulle beslagtas. Detta var från och med nu den huvudsakliga uppgiften för alla kollektiva jordbruk. Förfarandet skulle prioriteras över allt annat och innefatta insamlandet av utsädesreserver, djurfoder och alla andra dagliga livsmedel.

Holomodor – ordet har något suggestivt eller illavarslande över sig och påminner i sin form om det närbesläktade mer välkända holocaust. Ordet är uppbyggt av två led; holod som är ukrainska för hunger och mor som betyder utplåning. I sig är det den benämning som används på den av Stalin iscensatta svältkatastrofen i Ukraina under andra halvan av 1932 fram till sommaren 1933. I den blev 3.9 miljoner ukrainare rov för svälten – av dem var 3.5 miljoner bönder i Europas kornbod. Till detta kom sexhundra tusen förlorade födslar. I en stat på omkring trettio miljoner, motsvarade antalet dödsoffer 13 procent av befolkningen.

Denna hungerkatastrof är ämnet för Pulitzervinnande Anne Applebaums senaste bok – Red Famine (2017). Detta är inte den första boken av Anne Applebaum som berör kommunismens brott mot mänskligheten; hennes tidigare böcker Gulag: De sovjetiska lägrens historia och Järnridån: Det kommunistiska maktövertagandet i Östeuropa 1945–1956 har båda givits ut på svenska (2005 respektive 2013). I sin senaste bok fortsätter hon granskningen av det sovjetiska systemet och mejslar fram en teoretiskt och kronologiskt klar bild av både de händelser som ledde fram till svältkatastrofen och dess effekter.

 

Ett offer för svältkatastrofen ligger dött på gatan i Kharkov 1933.

Svältkatastrofen i Ukraina är antagligen inte allmän kännedom och dess grunddrag bör därför kanske tydliggöras här.

Trots en egen kultur och ett eget språk, vars relation till ryskan är ungefär som norskan till svenskan, hade Ukraina före 1917 aldrig varit en självständig stat. Landet och dess folk hade alltid varit, och betraktats som, en underlydande del av litauiska, polska eller ryska imperiemakter.

När så Ryssland kapitulerade för Tyskland 1917 utropades Ukraina plötsligt till en självständig republik som överlevde i några få månader innan den unga nationen sögs in i den ryska revolutionen. Ett självständigt Ukraina hade varit en omöjlighet för det kejserliga Ryssland och förblev en abnormitet också för det nya kommunistiska styret. Ukraina var en kornbod vars säd man behövde till den Röda armén, och till sin egen befolkning.

Ukraina var en kornbod vars säd man behövde till den Röda armén, och till sin egen befolkning.

Det fria Ukraina fick ett eget kommunistparti och gick upp i Sovjetunionen. Redan 1919 iscensattes emellertid det första upproret mot den ordningen. Kanske kunde folket tänka sig en socialistisk modell – men man ville inte veta av någon bolsjevikisk revolution, och definitivt inget styre från Moskva. Upproret varade något år och utmynnade i vapenvila och svält.

Det kommande årtiondet innebar en nedförsbacke för Lenins politiska och ekonomiska modell. Arbetarstaten var på god väg att misslyckas och gick in i kris 1927–1929 – med det resultatet att det ryska styret (som det alltid gjort) betraktade Ukraina som en plundringsekonomi och tvingade bönderna att ge upp sina sädesskördar. Spannmålet gick på export för att ge inflöde av utländsk valuta till det sovjetiska projektet. Att bönderna inte hade något att äta spelade mindre roll.

1930 började så Stalins kollektiviseringsplan att sättas i verket, bönderna tvingades från torp och täppor in i kollektiva jordbruk. Samhällsexperimentet ledde till öppet uppror och spädde på de antiryska stämningar som sedan århundraden funnits i landet. För ukrainarna själva var det naturligtvis främst en fråga om överlevnad.

1930 började så Stalins kollektiviseringsplan att sättas i verket, bönderna tvingades från torp och täppor in i kollektiva jordbruk.

Just den stalinistiska jordbrukskollektiviseringen är en av de delar i Applebaums bok där hon skiner som starkast. Det är omöjligt att förbli oberörd inför det lidande som Stalins projekt orsakade. Applebaums berättande, även om det från början av boken varit kronologiskt intressant, tränger sig i de här kapitlen närmre.

Framme vid ödesåren 1931–1932 stod det klart också för Stalin att hans kollektiviseringsexperiment hade misslyckats fatalt (och mer eller mindre omedelbart) – inte bara i Ukraina utan även i Sovjet som helhet. Kollektiviseringen målades upp som en enorm framgång – men bönderna, de drabbade, var ovilliga, blev passiva – ja apatiska. Boken mynnar ut i en gripande berättelse om ett helt samhällsskikt som tappar livslusten.

Historiska fakta visar dock tydligt att Stalins agerande var inriktat mot just ukrainska bönder.

Applebaum bygger här också upp en tydlig bild av Stalins framväxande logik. För honom fanns endast en möjlig förklaring till misslyckandet. De ukrainska bönderna utgjorde grunden i den ukrainska självständighetsrörelsen och den var grunden till sabotaget mot kollektiviseringen. Denna var i sin tur Stalins eget skötebarn och ägde därmed ett lagbundet krav på att vara framgångsrik.

För att få kollektiviseringen på fötter, måste den ukrainska kulturen därför utrotas. Det kunde i sin tur endast ske genom att man lät mörda den ukrainska bonden som var den starkaste bäraren av densamma. I ett enda slag gjorde man sig då av både med en oönskad klass och ett skikt av kontrarevolutionärer.

För att få kollektiviseringen på fötter, måste den ukrainska kulturen därför utrotas. Det kunde i sin tur endast ske genom att man lät mörda den ukrainska bonden som var den starkaste bäraren av densamma.

Framme vid senhösten 1932 började planerna iscensättas. Konfiskeringen av spannmål, grödor och annat livsmedel intensifierades med oerhörd brutalitet. Man tog allt; kött, mjölk, grönsaker, frukt. Även den minsta brödbit plockades bokstavligen ur händerna på folk. Sädet i sig gick på export från ukrainska hamnar, man slog sönder böndernas hus och arresterade människor i grupper. Anne Applebaum lyfter fram exempel efter exempel av bevarade berättelser och källor. Bitvis blir de nästan för många och det massiva måleriet, vad som ju egentligen är ett enormt bevismaterial, bryter bitvis bokens annars jämna flöde.

Konfiskeringen av spannmål, grödor och annat livsmedel intensifierades med oerhörd brutalitet. Man tog allt; kött, mjölk, grönsaker, frukt.

Svälten, som smugit sig på med ett antal ”förskalv” det föregående årtiondet, slog till med full kraft när hösten inträdde. En växande våg av svältande människor sökte sig av naturliga skäl på vägar bort från Ukraina, och bort från landsbygden, in i städerna.

Denna de utmärglades svallvåg satte centralmakten snart stopp för – man stängde gränserna och tvingade tillbaka de svältande in i Ukraina. Man körde ut dem från städerna – de flesta för att självdö, andra till arkebuseringar eller behjälpliga klippavsatser. De alltför svaga kastades i massgravar tillsammans med de redan döda. Till de mer morbida inslagen lades oräkneliga rapporter om kannibalism, eller snarare mänsklig nekrofagi – asätande. Landet förvandlades, kan man säga med visst fog, till ett enormt koncentrationsläger. De, bönderna, skulle svälta, skulle dö – det var syftet. Ukraina gick från kornbod till slakthus.

Till de mer morbida inslagen lades oräkneliga rapporter om kannibalism, eller snarare mänsklig nekrofagi – asätande.

Det är omöjligt att i en kort recension ge en fullständig bild av alla de vändningar och intriger som låg till grund för händelseutvecklingen i Ukraina åren 1932–1933. Jag överlåter det ansvaret åt Applebaum, som i sin bok ger en färgstark och insatt beskrivning på ett tydligt, oförställt vis. Hennes berättande kan knappast lämna någon oberörd. Som läsare känner man ett kvardröjande obehag över att tvingas befinna sig så nära lidandet och terrorn.

Applebaum belyser i berättelsens avslutande kapitel även mycket av orsakerna bakom Rysslands retorik och agerande angående Ukraina i dag. Det moderna Ryssland har valt att ärva Tsar- och Stalinrysslands hållning i den ukrainska frågan. Landet betraktas inte som en självständig stat; Ryssland förbehåller sig fortfarande rätten att göra lite som man vill i Ukraina, utan någon större sympati för ukrainarna själva.

Man förnekar envist att folkmordet på 30-talet har skett. (Det gjorde också Stalin, naturligtvis – och flera av dem som varit med och administrerat utrotningsansträngningarna föll själva offer för hans utrensningar de kommande terroråren. Allt för att täcka över minnena.) Man försöker i dag förminska dess effekter och man förnekar att det skulle varit riktat mot just Ukraina. Man får grannländer att undvika termen holomodor, då den antyder folkmord.

Historiska fakta visar dock tydligt att Stalins agerande var inriktat mot just ukrainska bönder. Boken lyfter fram och belyser detta faktums okränkbarhet. Men, eftersom processen inte var inriktad mot ukrainarna som folk – även om en våg av antiukrainska reformer på kulturellt, språkligt och politiskt område följde i svältens spår – räknas mordet på drygt 4 miljoner ukrainska medborgare i dag inte som folkmord enligt FN:s definition. (En definition som det stalinistiska Ryssland var med och definierade, med svälten i Ukraina i färskt minne.)

Anne Applebaums bok är skriven i samarbete med, och baserad på forskningsresultat från, the Harvard Ukrainian Research Institute.