När verkligheten inte räcker, skriv en roman
När verkligheten inte överensstämmer med kartan, kan det vara en bra idé att rita om kartan. Men man kan också skriva romaner som bekräftar kartans världsbild. Johan Lundberg har läst en sådan text: som indirekt belyser hur den svenska vänstern mer och mer förlorat kontakten med verkligheten och underklassen.
Det är något speciellt med undersökande journalister som börjar skriva romaner. Det tycks ofta ske i besvikelse över att man inte har lyckats avslöja missförhållanden som man har förutsatt ska vara för handen. Inte sällan förefaller denna sorts misslyckanden härröra ur en idé om att journalistyrket till sitt väsen är ideologistyrt och agendadrivande. När verkligheten inte stämmer överens med kartan, ritar man inte om kartan. I stället byter man ut själva verkligheten – mot en påhittad, fiktiv.
I sin nya roll som romanförfattare kan man sedan göra just de avslöjanden som man drömde om som journalist.
När verkligheten inte stämmer överens med kartan, ritar man inte om kartan. I stället byter man ut själva verkligheten – mot en påhittad, fiktiv.
Mer eller mindre av en slump läser jag under ett par soliga vårdagar Katarina Wennstams senaste roman Gänget och konstaterar att man där kan se samma tendenser som hos Jan Guillou och Stieg Larsson när det gäller att framställa romanens fiktiva värld på ett sätt som bekräftar många journalisters drömskt idealiserade bild av dagens Sverige.
Ondskan i hennes roman utgörs av ”alternativmedia” och i synnerhet av sajten Sanna Nyheter. Dess skribenter sägs vara lika ”ointresserade av sanningen” som av ”att belysa faktiska problem i samhället”.
Intressant nog stämmer den beskrivningen rätt bra även på godhetens företrädare i romanen. Charlotta har ”stängt av alla nyhetsflashar på mobilen”. Anledningen är att nyhetsflödet kan ge den felaktiga bilden av att ”det händer skit precis hela tiden”.
Att bekymra sig över tilltagande problem i samhället bör man enligt romanens förnumstiga berättarröst inte göra. Detta då det riskerar att bekräfta den bild som sprids på så kallade hatsajter, vilka i romanen har kopplingar till grov kriminalitet och till politiska partier vars relation till nazismen beskrivs i termer av ”hårfin skillnad”. Det är sajter som ”fokuserar på invandrares överrepresentation i kriminalitet”, och som sägs koppla samman denna överrepresentation ”med den nuförtiden populära förklaringen kultur”.
Författaren exemplifierar: ”När en man från Örkelljunga dödar sin fru när hon vill skiljas, då är det för att han är bipolär och super för mycket. Men om en man med rötter i Mellanöstern gör samma sak ligger förklaringen i hans kultur”.
Denna förklaringsmodell avfärdas därefter med orden: ”Klart att världens alla problem blir så mycket enklare att handskas med om man ser allt i svartvitt.”
Men vem är det som ser allt i svartvitt? På ett annat ställe yttrar sig författarens språkrör om just frågan om alla dessa ondskefulla människor som ”hamrar in sambandet mellan utländsk bakgrund och kriminalitet”. Författaren konkluderar: ”Den viktigaste gemensamma nämnaren mellan förövare av sexuellt våld är att de allra flesta är män. Punkt.”
Detta är tillika romanens bärande idé – och mordgåtans lösning bekräftar tesen att våld mot kvinnor överallt och ytterst sett alltid har sin grund i en och samma patriarkala maktstruktur. Här som där. De som vill fästa uppmärksamheten på etniska eller kulturella faktorer, som heders- och klankulturer, är i bästa fall naiva, men spelar alltid ondskefulla krafter i händerna. Och de onda krafterna är enligt romanens världsbild inte bara rasister – eftersom de har ersatt begreppet ras med begreppet kultur.
Nej rasismen sägs därtill alltid gå alltid hand i hand med hat och våld mot kvinnor. Varför en person som anser att thailändare generellt sett skiljer sig väldigt mycket från somalier (eller för all del svenskar) skulle vara en potentiell kvinnomisshandlare och därtill i det närmaste nazist utvecklas inte. Man får förmoda att det har att göra med att människor som hänvisar till kulturella faktorer helt enkelt är onda rakt igenom.
Som sagt: ”Klart att världens alla problem blir så mycket enklare att handskas med om man ser allt i svartvitt.”
Metoo-kampanjerna visade att våld mot kvinnor var särskilt utbrett bland män som delade Katarina Wennstams politiska ståndpunkter.
Problemet är bara att världen inte är svartvit. Metoo-kampanjerna visade att våld mot kvinnor var särskilt utbrett bland män som delade Katarina Wennstams politiska ståndpunkter. På senare tid har det likaledes blivit uppenbart att många invandrarkvinnor offrats på det kulturrelativistiska altare som ihärdigt polerats av författare som Wennstam och Stieg Larsson – författare som till stor del utgått från en föreställning om att den enda kulturella påverkan som kan vara destruktiv och determinerande är den som härrör ur den västerländska historiens djup.
Människor från andra kulturer uppfattas däremot som ett slags tomma ark. Människor utan egenskaper. Man kan fråga sig på vilket sätt en sådan uppfattning skiljer sig från den ”fördomsfulla verklighetsuppfattning” som Wennstam förknippar med högerpopulism? Och i vilken mån är den inte rasistisk?