Det var papperstidningen som gjorde slut med mig
Det var papperstidningarna som övergav prenumeranterna och inte tvärtom. Genom en konsekvent utarmning av innehållet, dumförklarande av läsarna och bortskänkande av innehållet gratis på nätet, grävde papperstidningarna sin egen grav.
Jag minns när jag började att prenumerera på min första dagstidning. Det var när jag studerade i Uppsala och jag drog fördel av en studentprenumeration. Att ha en egen dagstidningsprenumeration upplevdes som ett stort steg mot vuxenheten. Papperstidningen följde mig sedan in i yrkeslivet. Även när jag arbetade på arbetsplatser där jag hade tillgång till tidningen på jobbet fortsatte jag med min egen tidningsprenumeration. Det prasslande tidningspappret var en del av morgonritualen, men också av identitetsbygget.
Jag minns också när papperstidningen började glida ifrån mig. Det var när jag pendlade mellan hemmet i Uppsala och arbetet i Stockholm, en resa på fyrtio minuter. Det första året var jag färdig med läsningen av tidningen lagom tills tåget rullade in på Stockholm central och jag kunde lämna den till någon ny resenär.
Det prasslande tidningspappret var en del av morgonritualen, men också av identitetsbygget.
Året efter märkte jag att det återstod tio minuter av resan efter att tidningen var genomläst. Ytterligare någon tid senare började jag lägga tidningen ifrån mig redan i Märsta, halvvägs mellan Uppsala och Stockholm. Den allra sista perioden var jag färdig redan i Knivsta, endast tio minuter efter avgången från Uppsala.
Hur kunde det komma sig, att jag var färdig med tidningen redan efter tio minuter? För det första hade den tynat bort i tjocklek och de fåtaliga sidorna var bara en vålnad efter den fylliga publikation som jag en gång börjat att prenumerera på.
För det andra hade flera av tidningens delar urvattnats inte bara till omfånget utan också till innehållet. Sporten och nyhetsdelen bestod av mestadels byråmaterial. Näringslivsdelen bestod mest av skvaller, och kulturen, kulturen(!), som en gång varit min huvudsakliga behållning hade förvandlats till en sämre version av kvällstidningarnas kultursidor, med lika delar skvaller från kulturvärlden och färdigtuggade vänsterplattityder. I stället för att vara det fönster mot världen som fick oss läsare att känna oss intelligentare och vilja bilda oss, innebar kultursidorna allt oftare snarast en dumförklaring och en förolämpning.
I stället för att vara det fönster mot världen som fick oss läsare att känna oss intelligentare och vilja bilda oss, innebar kultursidorna allt oftare snarast en dumförklaring och en förolämpning.
För det tredje hade jag redan tagit del av lejonparten av innehållet kvällen innan, på nätet. Papperstidningen kändes, bokstavligen, som gårdagens nyheter. Ännu en tid framhärdade jag med papperstidningen, dels för att jag alltjämt hade behållning av att läsa ledarsidan, dels för att den påminde mig om en annan tid, när morgontidningen fortfarande var omfångsrik och läsvärd.
Till slut gick det inte längre att motivera prenumerationskostnaden med enbart den tillfredsställande känslan av att hålla en papperstidning i handen och när jag slutat att tågpendla lät jag omsider prenumerationstiden löpa ut utan att förnya den.
Jag kan fortfarande sakna känslan av en fullmatad papperstidning, doften av trycksvärta, ljudet av tidningsprassel vid frukostbordet. Men varje gång jag sätter mig med en papperstidning i lunchrummet på jobbet får jag bekräftat att det trots allt var rätt beslut att sluta.
Mediehusen sliter nu sitt hår över vilken affärsmodell som skall bära dem efter papperstidningen. Allt fler lägger sitt material bakom en betalvägg. Det är på sätt och vis logiskt – journalistik är inte gratis att producera och någon måste betala för den. Men vi tidningsläsare är otrogna.
Vi nöjer oss inte längre med den enda morgontidningens urval av nyheter och skribenter.
Vi nöjer oss inte längre med den enda morgontidningens urval av nyheter och skribenter. Under gratiseran vande vi oss vid att välja och vraka, och det tänker vi inte sluta med. Redan som ung och osnuten nybörjarreporter under 2000-talets första år påpekade jag att det var en dålig idé av medierna att ge bort innehållet gratis, eftersom det skulle vänja läsarna vid att journalistik skulle vara gratis. Sådana påpekanden skrattade den tidens chefer och inhyrda konsulter och marknadsanalytiker åt. Men jag fick rätt.
Framtidens affärsmodell måste vara den där vi som betalande kunder kan välja och vraka mellan de skribenter och nyheter som vi finner intressanta, ungefär som vi på Spotify kan välja mellan mängder av artister från massor av skivbolag, trots att vi bara betalar för en prenumeration.
Vad den digitala motsvarigheten till pappersprassel och trycksvärtedoft återstår dock ännu att besvara.
Det medium som kommer att vinna på en sådan lösning är de som lyckas flytta över de gamla papperstidningarnas fördelar i de digitala eran: identitetsskapandet, känslan av att serveras ett kvalificerat urval av de bästa skribenterna och de relevantaste nyheterna och perspektiven. Vad den digitala motsvarigheten till pappersprassel och trycksvärtedoft återstår dock ännu att besvara.
En sak är dock säker: det var tidningarna som övergav oss prenumeranter och inte tvärtom.