Steven Pinker: Lösningen på miljöproblemen

Är det hållbart med utveckling?

En vanlig respons på goda nyheter om bättre hälsa, välstånd och levnadsförhållanden är att vi inte kan fortsätta som vi håller på. När vi hemsöker världen i stora svärmar, frossar av jordens skatter utan tanke på att de är ändliga, och kackar skräp och föroreningar i eget bo, påskyndar vi en miljömässig domedag. Om inte överbefolkning, resursbrist eller föroreningar tar knäcken på oss, så lär definitivt klimatförändringarna göra det.

Föreställningen att det alls finns miljöproblem kan samtidigt inte tas för given. Miljörörelsen växte från 1960-talet ur vetenskapliga rön (om ekologi, folkhälsa, geo- och miljövetenskap) och en romantisk vördnad för naturen. Denna rörelse fick mänskligheten att sätta planetens väl på sin permanenta agenda och har åstadkommit betydande förändringar som förtjänar erkännande – de utgör mänskliga framsteg på ännu ett område.

Ändå finns i dag många i den traditionella miljörörelsen som vägrar att medge dessa framsteg, som inte ens ser mänskliga framsteg som en ädel strävan. Det stämmer förvisso att långtifrån alla trender är positiva, och det är inga små problem vi har framför oss, men det är avgörande att förstå att miljöproblem, som andra problem, går att lösa, givet rätt kunskap.

I skarp kontrast mot den lugubra föreställningsvärld som generellt sett präglar miljörörelsen, och den radikalism och fatalism som den fostrar, så finns det en ny miljömedvetenhet som delar målet att verka för ren luft och rent vatten, samt skydda arter och ekosystem, men som grundar sig på upplysningens optimism snarare än romantikens känsla av att allt förfaller. Denna ansats kallas ekomodernism.

Ändå finns i dag många i den traditionella miljörörelsen som vägrar att medge dessa framsteg.

Ekomodernismen utgår ifrån insikten att en viss nivå av förorening är en ofrånkomlig konsekvens av termodynamikens andra lag. När människor använder energi måste de öka entropin någon annanstans i sin omgivning i form av avfall, utsläpp och annan slags oordning. Mänskligheten har alltid varit uppfinningsrik i att åstadkomma detta – det är vad som skiljer oss från andra däggdjur – och vi har aldrig levt i harmoni med miljön. När ursprungsbefolkningar satte sin första fot i ett ekosystem jagade de vanligen större djur tills de var utrotade och brände och skövlade vida ytor av skog.^[1]

Den ekomoderna rörelsen inser också att industrialismen har varit bra för mänskligheten.^[2] Den har fött miljarder, fördubblat livslängden, drastiskt minskat den extrema fattigdomen, och underlättat avskaffandet av slaveriet, kvinnors frigörelse och att barn kan få en utbildning. Den har möjliggjort för människor att kunna läsa på kvällen, bo där de vill, hålla sig varma på vintern, upptäcka världen och mångfaldiga mänskliga kontakter. Alla kostnader i form av föroreningar och förlust av orörd natur måste vägas mot dessa gåvor. Som ekonomen Robert Frank uttryckt det finns det en optimal nivå på föroreningarna i naturen på samma sätt som det finns en optimal nivå för smuts i ditt hus. Renare är bättre, men inte på bekostnad av allt annat här i livet.

Den tredje premissen är att avvägningen som ställer mänskligt välstånd mot miljöskador kan förändras genom teknik. Hur vi kan åtnjuta fler kalorier, lumen, grader inomhusvärme, bitar och kilometer med mindre utsläpp och markanvändning, är i sig självt ett tekniskt problem, och ett problem som världen löser i allt högre utsträckning. Om människor kan ha råd med elektricitet bara till priset av viss smog, så står de ut med smogen, men när de kan ha råd med både elektricitet och ren luft, så kommer de definitivt att hosta upp pengarna för den rena luften. Det här kan ske allt snabbare när tekniken gör bilar, fabriker och kraftverk renare och därmed gör kostnaden för ren luft mer överkomlig.

1.

Föreställningen att miljöskydd är ett problem som kan lösas avfärdas vanligtvis som att man ”tror att tekniken kommer att frälsa oss”. I själva verket är det en skepsis mot att vi kommer att gå under av status quo – av att kunskap och beteende förblir stillastående i sitt nuvarande tillstånd för all framtid. Det är snarare den naiva tron på detta stillastående som om och om igen fött profetior om miljörelaterade domedagar som aldrig inträffat. Den första var ”befolkningsexplosionen”, som gick upp i rök. När länder blir rikare och befolkningen mer välutbildad genomgår de vad demografer kallar en demografisk övergång.^[3] Födelsetal slår i taket och minskar sedan, av minst två skäl. Föräldrar föder inte längre fram stora kullar som en försäkring mot att några av deras barn kommer att dö tidigt, och kvinnor som är mer välutbildade gifter sig senare och skjuter upp barnafödande.

Födelsetalen har minskat mest i utvecklade delar av världen som Europa och Japan, men de kan plötsligt kollapsa, på ett sätt som vanligtvis överraskar demografer, i andra delar av världen. Trots den utspridda föreställningen att muslimska länder är resistenta mot den samhällsförändring som skett i väst, har muslimska länder upplevt en 40-procentig minskning av fertiliteten över de senaste tre decennierna, inklusive en 70-procentig minskning i Iran och en 60-procentig minskning i Bangladesh och i sju arabländer.^[4]

Den andra stora miljörelaterade farhågan från 1960-talet var att världen skulle få slut på resurser. Men resurserna vägrar helt enkelt att ta slut. 1980-talet kom och gick utan de svältkatastrofer som skulle drabba tiotals miljoner amerikaner och miljarder människor världen över. Sedan passerade året 1992 och i motsats till förutsägelserna från 1972 års bästsäljare Tillväxtens gränser, så gjorde vi inte slut på världens aluminium, koppar, krom, guld, nickel, tenn, tungsten och zink. Det ledande reportaget i ett nummer av Atlantic 2013 handlade tvärtom om revolutionen inom hydraulisk spräckning (fracking) och hade rubriken ”Vi kommer aldrig att få slut på olja”.

Mänskligheten suger inte resurser ur jorden som ur ett sugrör till en milkshake tills ett gurglande ljud talar om att behållaren är tom. I stället stiger priset i takt med att de mest lättillgängliga lagren av resurser blir knappare, vilket får folk att bli mer sparsamma med användningen, utvinna mer från mindre tillgängliga källor, eller hitta billigare och mer rikligt tillgängliga substitut. Att utgå ifrån att folk ”behöver resurser” är redan det ett misstag.^[5] De behöver sätt att odla mat, tända ljus i sina hem och visa information. De tillgodoser dessa behov med idéer: med recept, formler, tekniker, ritningar och algoritmer för att manipulera den fysiska världen att ge dem vad de vill ha. Det mänskliga medvetandet, med sin rekursiva kombinationsförmåga, kan utforska en oändlig rymd av idéer och det begränsas inte av att någonting i marken existerar i en specifik kvantitet. När en idé inte funkar kan en annan ta dess plats.

1980-talet kom och gick utan de svältkatastrofer som skulle drabba tiotals miljoner amerikaner och miljarder människor världen över.

Ta tillgängligheten på mat, som vuxit exponentiellt även om det inte finns en enda odlingsmetod som någonsin varit hållbar. I The Big Ratchet: How Humanity Thrives in the Face of Natural Crisis beskriver geografen Ruth DeFries sekvensen som ”spärrhake-bila-svängtapp” (ratchet-hatchet-pivot). Folk upptäcker ett sätt att odla mer mat och befolkningen ökar [ö a: vad som på engelska kallas en ratchet-effect, en process som inte är reversibel eller i alla fall svår att vända, en spärrhakseffekt]. Metoden misslyckas med att tillgodose efterfrågan eller visar sig ha otrevliga bieffekter, och bilan faller. Folk svänger då mot en ny metod.

Vid olika tidpunkter har bönder svängt till svedjejordbruk, tillvaratagande av mänsklig avföring från städerna som gödsel, rotationsjordbruk, guano, salpeter, malda bisonben, kemiska gödningsmedel, hybridgrödor, bekämpningsmedel och den gröna revolutionen.^[6] Framtida svängar kan utgöras av genmodifierade organismer, vattenkultur, aeroponisk odling, odling på höjden i städer, robotiserad skördning, laboratorieodlat kött, algoritmer utformade av artificiell intelligens som matas via GPS och biosensorer, att ta tillvara energi och gödningsmedel från avloppet, fiskodling med fiskar uppfödda på tofu, och vem vet vad mer – så länge folk tillåts att låta sin skaparförmåga flöda fritt.^[7]

2.

Om och om igen har miljöförbättringar inträffat som en gång setts som omöjliga. Sedan 1970, när Environmental Protection Agency (EPA) inrättades, har USA minskat sina utsläpp av fem luftföroreningar med i stort sett två tredjedelar. Under samma period växte befolkningen med mer än 40 procent, och de människorna körde dubbelt så många kilometrar och blev två och en halv gånger rikare. Energianvändningen har slutat öka och till och med koldioxidutsläppen tycks ha passerat en vändpunkt. Kurvorna som går åt olika håll motsäger både vänsterns påstående att det krävs ett samhälle utan tillväxt för att få bukt med utsläppen, och högerns invändning att miljöskydd är ett hot mot tillväxten och vår levnadsstandard.

Många förbättringar kan skådas med blotta ögat. Städer är inte lika ofta inbäddade i lila-brunt dis, och London har inte längre den dimma – som i själva verket var kolrök – som odödliggjorts i impressionistiska målningar, gotiska romaner, Gershwins låt och varumärket på regnrockarna. Vattenleder som förklarats döda – bland dem Puget Sound, Chesapeake Bay, Boston Harbor, Lake Erie, och Hudsonfloden, Potomacfloden, Chicagofloden, Charlesfloden, Seine, Rhen och Themsen (den senare beskriven av Benjamin Disraeli som ”en styxisk pöl som stinker av outsäglig och outhärdlig vidrighet”) – har återkoloniserats av fiskar, fåglar, vattenlevande däggdjur, och ibland av simmare. Förortsbor ser vargar, rävar, björnar, rödlo, grävlingar, hjortar, fiskgjusar, vilda kalkoner och vithövdade havsörnar.

I takt med att jordbruket blir effektivare återgår tidigare jordbruksmark till tempererad skog. Regnskogar hotas fortfarande av illavarslande skövling, men mellan mitten av 1900-talet och millennieskiftet minskade takten med två tredjedelar.^[8] Skövlingen av världens största regnskog, Amazonas, var som störst 1995, och från 2004 till 2013 minskade avskogningstakten med fyra femtedelar.^[9]

I genomsnitt gäller att ju rikare ett land är, desto renare miljö.

Världens framsteg inom miljövård följs och utvärderas av Environmental Performance Index, en samling indikatorer på kvaliteten på luft, vatten, skogar, fiskbestånd, jordbruk och naturlig livsmiljö. Av 180 länder som följts i ett årtionde eller mer så har alla utom två förbättrats.^[10] I genomsnitt gäller att ju rikare ett land är, desto renare miljö: de nordiska länderna är renast, Afghanistan, Bangladesh och ett flertal afrikanska länder söder om Sahara hör till de smutsigaste. Två av de allra dödligaste föroreningarna – förorenat vatten och inomhusrök från matlagning – hemsöker världens fattigaste länder.^[11] Men i takt med att fattiga länder blivit rikare på senare årtionden, kan de också undvika dessa skador: andelen av världens befolkning som dricker smutsigt vatten har minskat med fem åttondelar, och andelen som andas rök från matlagning har minskat med en tredjedel.^[12] Som Indira Gandhi uttryckte det: ”Fattigdom är den värsta förorenaren.”^[13]

Själva sinnebilden för övergrepp på naturen är oljespill från tankfartyg, som täcker orörda stränder med giftig svart sörja och förstör sjöfåglarnas fjäderdräkt och uttrars och sälars päls. De värsta olyckorna, som haveriet för Torrey Canyon 1967 och Exxon Valdez 1989, lever kvar i vårt kollektiva medvetande, och få känner till att oljetransporter till sjöss har blivit enormt mycket säkrare: det årliga antalet oljeläckage har minskat från mer än hundra 1973 till endast fem 2016 (och antalet stora oljeläckage minskade från 32 år 1978 till ett 2016).

Medan mindre olja läcker, så fraktas mer olja; kurvornas olika trender i diagrammet nedan är ytterligare belägg för att miljöskydd kan förenas med ekonomisk tillväxt. Det är inte konstigt att oljeföretag vill minska sina oljeutsläpp, eftersom deras intressen och miljöintresset hänger ihop: oljeläckage är en pr-katastrof, innebär enorma bötesbelopp, och värdefull olja förspills. Mer relevant är att företagen i stor utsträckning lyckats. Tekniker följer en lärokurva och blir mindre farliga i takt med att forskare, ingenjörer och andra hittar bättre design där sårbarheten och riskerna är som störst.

Ett annat framsteg är att hela områden av land och oceaner skyddas från mänsklig exploatering. Experter inom naturvård är eniga om att det är ett otillräckligt antal områden som skyddas, men förändringen är imponerande. Andelen av jordens yta som åsidosatts som nationalparker, naturreservat och andra skyddade områden har vuxit från 8,2 procent 1990 till 14,8 procent 2014 – en yta dubbelt så stor som USA. Marina skyddsområden har också ökat och mer än fördubblats under samma period, och skyddar nu mer än 12 procent av världens oceaner.

Tack vare naturreservat och skydd för utrotningshotade djur har många omtyckta arter räddats från utrotning, inklusive albatrosser, kondorer, manater, oryxer, pandor, noshörningar, tasmanska djävlar och tigrar. Enligt ekologen Stuart Pimm har den övergripande utrotningstakten minskat med 75 procent.^[14] Även om många arter fortfarande är ansatta, så finns det ett antal ekologer och paleontologer som anser att påståendet om att mänskligheten orsakar massutrotning är överdrivet. Som Stewart Brand noterar:

Det finns inget slut på de specifika problem med växter och djur som återstår att lösa, men att alltför ofta beskriva dem som utrotningshotade har lett till en panisk föreställning om att naturen generellt sett är extremt ömtålig och redan hopplöst förstörd. Det är inte i närheten av sanningen. Naturen i sin helhet är exakt lika robust som den alltid varit – kanske ännu mer … Naturvård kräver att man jobbar utifrån den robustheten.^[15]

En förutsättning för att kunna förbättra naturvården är att frånkoppla produktiviteten från resursanvändning: att få ut mer mänsklig nytta från mindre material och energi. Detta ökar värdet på täthet.^[16] När nya grödor skapas genom korsodling eller på teknisk väg för att producera mer protein, kalorier och fiber med hjälp av mindre land, vatten och gödning, så sparar man jordbruksmark, som kan återgå till att bli naturliga livsmiljöer. När människor flyttar till städer gör de inte bara land på landsbygden tillgängligt, utan de behöver mindre resurser för att pendla, bygga och värma sina hus. När träd skördas från täta plantager, som ger fem till tio gånger så stora skördar som naturskog, så sparas skogsmark, ihop med dess befjädrade, pälsklädda och fjälliga invånare.

Allt detta får ytterligare hjälp av ännu en vän till vår planet: avmaterialisering. Framstegen inom tekniken låter oss göra mer med mindre. Vi kan rentav vara på väg mot ”peak prylar”: Av hundra handelsvaror som miljöforskaren Jesse Ausubel följt, så har 36 nått sin topp i absolut användning i USA, och 53 andra tycks stå i begrepp att minska, inklusive vatten, kväve och elektricitet.^[17]

Vi kan rentav vara på väg mot ”peak prylar”.

Vad de här remarkabla trenderna inte visar är att vi klarar oss utan miljölagstiftning – enligt samstämmiga vittnesmål har naturvårdsmyndigheter, obligatoriska energikrav, skydd för utrotningshotade arter och nationella och internationella beslut om att skydda luft och vatten varit enormt värdefulla. Många framsteg har berört hela världen: avtalet 1963 som förbjöd kärnvapenprover i atmosfären fick bort den mest skrämmande av föroreningar, radioaktiv strålning, och visade att världens nationer kan komma överens om åtgärder för att skydda planeten även i avsaknad av en världsregering. Internationella avtal om att minska svavelutsläppen och andra slags ”långväga gränsöverskridande luftföroreningar” som slöts på 1980- och 1990-talet hjälpte till att avvärja farhågorna om surt regn.^[19] Tack vare förbudet mot klorfluorkarboner 1987 som ratificerades av 197 länder förväntas ozonlagret vara återställt i mitten av det tjugoförsta århundradet.^[20] Dessa framsteg lade grunden för det historiska Parisavtalet om klimatförändringar 2015.

3.

Som alla redogörelser för framsteg möts fakta om miljöförbättringar ofta med en kombination av ilska och bristande logik. Det faktum att många mått på miljökvalitet visar på förbättring betyder inte att allt är bra, att miljön förbättrades av sig själv eller att vi kan luta oss tillbaka och ta det lugnt. Vi har snarare folk som tidigare försökt förbättra saker att tacka för argumentationen, aktivismen, lagstiftningen, regleringarna, fördragen och den tekniska sinnrikheten.^[21] Vi kommer att behöva mer av allt detta för att framstegen ska kunna fortsätta, vi kommer att behöva förhindra bakslag (särskilt under Trumps presidentskap) och i stället utöka förbättringarna till de tuffa problem som vi fortfarande har framför oss, inklusive det problem som onekligen är alarmerande: effekten av växthusgaser på jordens klimat.^[22]

Närhelst vi bränner trä, kol, olja eller gas oxideras kolet i bränslet och formar koldioxid som svävar upp i atmosfären. Även om en del CO2 upplöses i världshaven, kombineras kemiskt med klippor eller tas upp av växter genom fotosyntes, så kan inte dessa naturliga sänkor hålla takten med de 38 miljarder ton vi dumpar i atmosfären varje år. I takt med att gigaton av kol som sjönk undan under karbonperioden har gått upp i rök så har koncentrationen CO2 i atmosfären stigit från omkring 270 miljondelar före den industriella revolutionen till mer än 400 miljondelar i dag.

Eftersom CO2, liksom glas i ett växthus, fångar värme som strålar ut från jordytan har den genomsnittliga globala temperaturen också ökat, med omkring 0,8 grader Celsius. Atmosfären har också värmts av att vi huggit ner koldioxidätande skogar, och av metan som läcker från gasborrning, smältande permafrost, och från kornas kroppsöppningar i båda ändar. Det kan komma att bli än varmare i en skenande och självförstärkande process om värmereflekterande snö och is ersätts av mörkt, värmeabsorberande land och vatten, om permafrosten smälter snabbare och om mer vattenånga (ännu en växthusgas) avdunstar till atmosfären.

Antropogen klimatförändring är historiens mest kraftfullt ifrågasatta vetenskapliga hypotes.

Om utsläppen av växthusgaser fortsätter kommer jordens genomsnittstemperatur att stiga till åtminstone 1,5 grader över förindustriell nivå, kanske till 4 grader över den nivån eller ännu mer. Detta kommer att orsaka mer frekventa och allvarligare värmeböljor, fler översvämningar i blöta regioner, magrare skördar i varmare regioner, fler utrotade arter, förlust av korallreven (både för att haven värms och för att de bli surare), och en genomsnittligt höjd vattennivå på mellan 0,7 och 1,2 meter både från smältande landis och expanderande havsvatten. Låglänta områden skulle bli översvämmade, önationer skulle försvinna i vågorna, stora jordbruksområden skulle inte längre vara odlingsbara och miljontals människor skulle behöva flytta.

Effekterna kan bli än värre på 2100-talet och därefter och skulle i teorin kunna sätta igång omvälvningar som att golfströmmen avstannar (vilket skulle förvandla Europa till Sibirien) eller en kollaps för Antarktis islager. En temperaturhöjning på 2°C anses vara gränsen för vad världen rimligen skulle kunna anpassa sig till, och en ökning till 4°C får, som en rapport från Världsbanken 2012 uttryckte det, ”helt enkelt inte tillåtas att inträffa”.^[23] För att begränsa temperaturhöjningen till maximalt 2°C, behöver världen som allra minst halvera sina utsläpp och förmodligen mer än så till omkring 2050 och eliminera dem helt före 2100.^[24] En hisnande utmaning. Fossila bränslen står för 86 procent av världens energi, och driver i stort sett varje bil, lastbil, flygplan, fartyg, traktor, ugn och fabrik på planeten, ihop med de flesta elkraftverk.^[25] Mänskligheten har aldrig stått inför ett problem av det här slaget.

En reaktion på framtida klimatförändringar är att förneka att de förekommer, eller att de är orsakade av mänsklig aktivitet. Det är, förstås, helt i sin ordning att utmana hypotesen om antropogen klimatförändring på vetenskapliga grunder, särskilt givet de extrema åtgärder som krävs om den är sann. Vetenskapens stora dygd är att en sann hypotes, på lång sikt, kommer att motstå försök att falsifiera den. Antropogen klimatförändring är historiens mest kraftfullt ifrågasatta vetenskapliga hypotes. Vid det här laget har alla stora utmaningar tillbakavisats, och även många skeptiker har blivit övertygade.^[26] En enkät nyligen fann att exakt fyra av 69 406 författare till referentgranskade artiklar i den vetenskapliga litteraturen förkastade hypotesen om antropogen global uppvärmning.^[27] Ändå har en rörelse inom den amerikanska högern, tungt understödd av intressen från fossilindustrin, drivit en fanatisk och lögnaktig kampanj för att förneka att växthusgaser värmer planeten.^[28]

En annan respons, från den yttersta vänstern, verkar utformad för att bekräfta konspirationsteorierna hos den yttersta högern. Enligt rörelsen för ”klimaträttvisa”, som populariserats av journalisten Naomi Klein i sin bästsäljare från 2014 Det här förändrar allt – kapitalismen kontra klimatet ska vi inte behandla hotet om klimatförändringar som en utmaning att hindra klimatförändringar. Vi ska snarare se det som en möjlighet att avskaffa fria marknader, styra om den globala ekonomin och förändra våra politiska system.^[29] I en av de mer surrealistiska episoderna i miljöpolitikens historia gjorde Klein gemensam sak med de ökända David och Charles Koch, miljardärer från oljeindustrin, för att bekämpa ett förslag i delstaten Washington om vad som skulle ha kunnat bli landets första koldioxidskatt.^[30] Varför? För att förslaget inte ”får förorenarna att betala, och inte använder deras omoraliska profiter för att reparera skadorna de medvetet åstadkommit.”

I en av de mer surrealistiska episoderna i miljöpolitikens historia gjorde Naomi Klein gemensam sak med de ökända David och Charles Koch.

Men hur ska vi då möta klimatutmaningen? För ta itu med den måste vi. Jag är enig med klimaträttvisekrigarna i att det är en moralisk fråga att hindra klimatförändringarna eftersom de har potentialen att skada miljarder människor, särskilt världens fattiga. Men moral är något annat än att moralisera, och tjänas sällan av det senare. Det kanske känns bra att demonisera företag som framställer eller använder fossila bränslen, men det kommer inte att hindra destruktiva klimatförändringar.

Den upplysta responsen på klimatförändringar är att klura ut hur man får maximal energi för minimalt med utsläpp av växthusgaser. Det finns onekligen en tragisk syn på vår moderna tillvaro där detta är omöjligt: industrisamhället, drivet av flammande kol, rymmer bränslet till sin egen undergång. Men den tragiska synen är felaktig. Den moderna världen har gradvis avfossiliserats. När länder som USA och Storbritannien först industrialiserades, så släppte de ut mer och mer koldioxid för att producera en dollars BNP-tillväxt, men de vände den trenden på 1950-talet och har sedan dess släppt ut mindre och mindre. Kina och Indien följer i samma spår och nådde toppen i slutet av 1970-talet, respektive mitten av 1990-talet. Koldioxidintensiteten för världen som helhet har minskat i ett halvt århundrade.^[31]

Några optimister tror att om trenden fortsätter att utveckla sig från naturgas med sin lägre kolhalt till fossilfri kärnenergi, så kommer klimatet att få en mjuklandning. Men bara de soligaste optimisterna tror att det här kommer att inträffa av sig självt. Årliga koldioxidutsläpp må ha nått en platå på omkring 36 miljarder ton, men det är fortfarande enorma mängder koldioxid som adderas till atmosfären varje år, och det finns inga indikationer på den dramatiskt sjunkande kurva vi skulle behöva se för att undvika skadliga följder. Minskningen av koldioxidintensitet behöver hjälp på traven; både politiska beslut och teknisk utveckling behöver ge den skjuts, en idé som kallas djup avfossilisering (deep decarbonization).

Om denna djupa avfossilisering ska lyckas krävs tekniska genombrott på många områden, inklusive avancerad kärnkraft som är billigare, säkrare och mer effektiv än dagens lättvattenreaktorer, batterier som kan lagra energi från förnybara källor, internetliknande smarta elnät som kan förmedla el från utspridda källor till utspridda användare på olika tider, tekniker som elektrifierar och minskar fossilberoendet för industriprocesser som produktion av cement, gödning och stål, flytande biodrivmedel för tunga lastbilar och flygplan som behöver tät, portabel energi, och metoder för att fånga och förvara koldioxid.

4.

Mänskligheten är inte på någon ofrånkomlig väg mot ekologiskt självmord. I takt med att världen blir rikare och får bättre koll på teknik, så blir den avmaterialiserad, avfossiliserad och förtätad, vilket räddar land och arter. I takt med att människor bli rikare och mer välutbildade, så bryr de sig mer om miljön, funderar ut bättre sätt att skydda den och är mer förmögna att betala för kostnaderna. Många delar av miljön är på bättringsvägen, vilket borde ge oss mod att ta itu med de allvarliga problem som återstår.

Det värsta är utsläppen av växthusgaser och hotet de utgör i form av farliga klimatförändringar. Folk frågar mig ibland om vi kommer att vara beredda att göra vad som krävs eller om vi kommer att förbli passiva och låta katastrofen ha sin gång. För vad det är värt så tror jag att vi kommer att göra vad som krävs, men det är viktigt att förstå vad detta är för slags optimism. Ekonomen Paul Romer skiljer mellan förnöjd optimism, känslan hos ett barn som väntar på presenter på julaftonsmorgonen, och villkorad optimism, känslan hos ett barn som vill ha en trädkoja och inser att om han skaffar lite brädor och spikar och övertalar de andra barnen att hjälpa honom, så kan han bygga en.^[33]

Vi kan inte vara förnöjt optimistiska om klimatförändringarna, men vi kan vara villkorat optimistiska. Vi har några möjliga sätt att hindra skadorna och vi har metoder för att lära oss mer. Det betyder inte att problemen kommer att lösa sig själva, men det betyder att vi kan lösa dem om vi upprätthåller de modernitetens goda krafter som så här långt låtit oss lösa problem, inklusive samhällelig rikedom, klokt reglerade marknader, internationella avtal, och investeringar i vetenskap och teknik. Våra framsteg när det kommer till att lösa miljöproblem är fjärran från att påbjuda förnöjdhet, utan sporrar oss att sträva efter mer.

---

Ett redigerat utdrag från Enlightenment now: the case for reason, science, humanism and progress av Steven Pinker (Penguin Books Limited/Viking), publicerad den 13 februari. Copyright (C) 2018 Steven Pinker.

Översättning av Mattias Svensson.

Noter på: https://thebreakthrough.org/index.php/journal/no.-8-winter-2018/enlightenment-environmentalism