Länkförbudet är ett lågvattenmärke för EU
EU-parlamentets utskott har godkänt kommissionens förslag att förbjuda länkar till nyhetssidor på sociala medier. Förslaget är så dåligt utformat att konspirationsteorierna nästan förefaller påkallade. Effekterna kan komma att bli djupt problematiska.
Förra veckan röstade EU-parlamentets rättsliga utskott ja till kommissionens förslag om en ny upphovsrättslag. Förslaget kan bland annat, om EU-parlamentet som helhet röstar igenom det, innebära ett förbud mot länkar i sociala medier. Det som syns när man delar en länk på Facebook – rubriken, en bild och ett kort utdrag ur texten – ska nämligen räknas som upphovsrättsskyddat material, och de sociala medierna ska bli skyldiga att hindra det från att spridas.
Det är framför allt artikeln med otursnumret 13 som väckt upprördhet. Det är där det fastslås att ”leverantörer med informationssamhällets tjänster som lagrar och ger allmänheten tillgång till stora mängder verk eller andra alster som laddats upp av deras användare”, vilket får förmodas vara EU-språk för ”sociala medier”, ska hindra användarna från att dela upphovsrättsskyddat material. Exempelvis föreslås detta ske genom ett filter som hindrar användarna från att ladda upp materialet från första början.
Sociala medier ska visserligen kunna sluta överenskommelser med enskilda tidningar och andra nyhetssidor, som gör att länkar till tidningen i fråga får delas förutsatt att exempelvis Facebook eller Twitter betalar tidningen för varje länk. Detta har något missvisande kallats länkskatt.
Det uttalade syftet med lagstiftningen är att stärka upphovsrättsskyddet på nätet. Mediehus ska ha lättare att få ersättning när deras innehåll ”utnyttjas” av sociala medietjänster. Utgångspunkten för EU-kommissionens förslag verkar vara att det är Facebook som vinner på att du delar den här texten, medan Smedjan blir utnyttjad. I själva verket fungerar det ofta tvärtom, och den publikation som inte vill bli exploaterad genom spridning i sociala medier har i åratal haft möjligheten att införa en betalvägg.
Genom en spännande logisk tankevurpa landar EU-kommissionen slutligen i paradoxen att möjligheten att dela exempelvis nyhetsartiklar i sociala medier kan ”inverka på medborgarnas tillgång till information”, underförstått på ett negativt sätt.
Vissa politiska maktmedel bör helt enkelt inte användas, oavsett hur gott syftet kan verka vara inom ett specifikt område.
De praktiska problemen är många. Upprörda bloggare har uttalat profetior om meme-döden som mycket väl kan komma att slå in (spekulationerna kring internets död är däremot med största sannolikhet överdrivna). Författaren Lars Wilderäng har på sin blogg, som riskerar att drabbas hårt av direktivet, påpekat att ett filter som tar bort upphovsrättsskyddat material förmodligen skulle hindra honom från att publicera citat ur sina egna böcker.
Det största problemet med den nya upphovsrättslagstiftningen är dock principiellt. Som Emanuel Karlsten, journalist och digital expert, har uttryckt det:
Om man börjar filtrera medborgares ord i jakt på olagligheter, vad är då nästa steg? Det kanske låter bra när det handlar om upphovsrättsbrott, men vilka fler brott borde staten kontrollera och blockera så att de aldrig ens når nätet? Och ska verkligen sajter avgöra vad som är brottsligt?
Vissa politiska maktmedel bör helt enkelt inte användas, oavsett hur gott syftet kan verka vara inom ett specifikt område. Inför EU-parlamentets omröstning om den nya upphovsrättslagstiftningen bör ledamöterna erinra sig den grekiska mytologins Pandoras ask, full av otrevliga saker vars spridning är väldigt svår att förhindra när asken väl har öppnats.
En noggrann läsare har vid det här laget förmodligen noterat att alla påståenden om lagförslaget har ett ”kan” eller ”skulle kunna” framför sig. Tyvärr är det symptomatiskt för EU-lagstiftning. Det är sällan givet hur Bryssels formuleringar ska tolkas, och ofta lämnas utrymme åt ännu mer restriktiv lagstiftning än unionen föreslår. Sverige har tendensen att implementera EU-lagstiftning med extra allt.
Unionens regleringsiver är ett växande problem. Varje direktiv förefaller mer verklighetsfrånvänt än det förra, och verkar ge sig in på områden som är allt mindre lämpliga för EU-reglering. Parallellen till Pandoras ask gäller kanske inte bara upphovsrättslagstiftningen.
Nu återstår att se hur Sveriges EU-parlamentariker kommer att agera i frågan.