Det är dags för en man

Att döma av den offentliga debatten i dag verkar jämställdhet vara en fråga om lika utfall. Att alla hade samma chans att bli vd, brandman eller statsråd spelar ingen roll om inte lika många män och kvinnor faktiskt blir det. Utifrån den utgångspunkten har den svenska jämställdheten ett monumentalt problem: Jämställdhetsministerposten är bland de mest ojämställda ministerposterna som finns.

Sverige har totalt haft 23 jämställdhetsministrar. Av dem har hela 19 varit kvinnor. Tänk på alla unga män som växer upp och får lära sig att de aldrig kan bli jämställdhetsministrar, eftersom nästan bara kvinnor i praktiken får jobbet. Tänk på alla dem som internaliserar budskapet att män inte kan arbeta med jämställdhetsfrågor, bara för att Lena Hallengren och så många av hennes företrädare är kvinnor. Tänk på alla som aldrig får höras i det offentliga eftersom det manliga perspektivet strukturellt exkluderas från makten i jämställdhetsfrågan.

Så kan vi inte ha det.

I slutspurten av valrörelsen avslöjade Aftonbladet att Kristdemokraterna kommer att kräva posten som jämställdhetsminister i nästa regering. Om Alliansen får bilda regering är det en utmärkt idé. Kristdemokraterna är till exempel det enda partiet som vill ge både kvinnor och män makten att bestämma över så grundläggande saker som sin egen föräldraledighet. Andra partier resonerar som om framför allt kvinnor vore inkapabla att ta det ansvaret själva.

Ebba Busch Thor har formulerat partiets jämställdhetspolitik väl:

Jämställdhetspolitiken måste byta fokus, så att den åter löser problem i människors vardag i stället för att reduceras till övningar i grundskolematematik på de genusvetenskapliga institutionerna. (…) Vi vill se verklig jämställdhet, en som bygger på att kvinnor och män har samma rättigheter och skyldigheter. Detta vill vi göra utan att samtidigt tvinga in människor i toppstyrda ramverk, och respektera kvinnors olika val på samma sätt som mäns.

Lyssnar man för mycket på progressiva feminister kan man få intrycket att de stora samhällsproblemen för kvinnor i dag är könsfördelningen i bolagsstyrelser (som för övrigt gynnar kvinnor snarare än missgynnar dem), eller det olämpliga fenomenet att dagisbarn ibland väljer könsstereotypa leksaker om ingen hindrar dem. För att inte tala om problemet att kvinnor gör karriärval som leder till att de tjänar mindre än män.

Adaktusson är dessutom i egenskap av man den idealiska kompromisskandidaten.

Det vore förstås trevligt om kvinnor verkligen inte hade några allvarligare problem än så, men tar man av sig de rosa glasögonen och ser världen som den är upptäcker man ett antal betydligt mer konkreta problem. Den undermåliga förlossningsvården är ett exempel. Ett annat är att hederskultur har lyckat växa sig fast i svenska utanförskapsområden. För dem som tvingas bära kläder de inte vill bära, hindras från att ha ett normalt socialt liv eller till och med pressas att gifta sig mot sin vilja, framstår knappast könsfördelningen i styrelsen för något börsbolag som en brännhet jämställdhetsfråga.

En som uppmärksammat problemen med hederskultur flitigt är kristdemokraten Lars Adaktusson. Kopplingarna till minoritetsgrupper gör hederskultur till ett obekvämt ämne, men Adaktusson har varit tydlig i sina ställningstaganden mot hedersvåld, segregering, moralpoliser och politisk islamism.

Inte bara det, Adaktusson är dessutom i egenskap av man den idealiska kompromisskandidaten. Vänsterfeministerna får den jämnare könsfördelning som är så viktig för dem, och de som lider av verkliga jämställdhetsproblem får den uppmärksamhet de förtjänar.

Det kanske finns någon kvinna som tycker att hon är bättre lämpad att bli nästa jämställdhetsminister. Men i jämställdhetens namn får hon faktiskt lämna plats. De fyra senaste jämställdhetsministrarna har varit kvinnor – det är lika många som antalet män som innehaft posten sedan den inrättades. Den sortens siffror kan vi inte acceptera i ett jämställt samhälle. Nu är det dags för en man!