Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Identitetspolitik för treåringar

Skolinspektionen har granskat förskolans arbete med jämställdhet. Bland annat visar det sig att personalen inte är tillräckligt bra på att styra den fria (?) leken i en genuspedagogisk riktning. Det talas om att skapa möjligheter för barnen, men mellan raderna tonar en auktoritär brist på respekt för den fria viljan fram.

”Personalen vid ungefär hälften av förskolorna vägleder inte pojkar och flickor så att deras möjlighet att prova olika miljöer och material breddas och varieras, särskilt inte i den fria leken.”

Meningen är tagen ur Skolinspektionens granskning av förskolans arbete med jämställdhet, och den väcker ett par frågor. Hur kan exempelvis fri lek anses vara fri om den vägleds av dagisfröknar? Och vad har deras vägledning med möjligheterna att prova olika miljöer och material att göra? Står det ett dockskåp i hörnet innebär det ju en möjlighet att leka med det oavsett om det står en dagisfröken bredvid och pekar entusiastiskt på det eller inte.

Samma skevhet återkommer på fler ställen. Vikten av att skapa möjligheter för barn av båda könen att leka med olika saker och delta i olika aktiviteter påpekas ständigt, ofta i samband med formuleringar som ”könsstereotypa föreställningar”, ”traditionella könsmönster” och ”genusperspektiv”.

Men förutsatt att pojkarna inte är inlåsta med en samling leksakstraktorer och flickorna i rummet intill med ett leksakskök, finns de olika så kallade materialen redan tillgängliga för alla. Det är svårt att tolka formuleringarna som att problemet underförstått gäller att pojkar respektive flickor väljer att leka med saker som tyder på bristande normkritik.

För några år sedan skrev universitetslektorn Klara Dolk i sin avhandling ”Bångstyriga barn” hur barn ibland gör motstånd mot så kallade genuspedagogiska ansträngningar genom att vägra, skrika eller gråta. ”Avhandlingen visar också att flera pedagoger uttrycker en viss osäkerhet eller villrådighet kring situationer när barn trots genuspedagogiska ansträngningar från de vuxnas sida både leker i könsuppdelade grupper och beter sig i enlighet med dominerande mönster för flickor och pojkar”, återger Skolverket hennes forskning.

På samma sätt kanske många treåriga pojkar helt enkelt föredrar plastbilar framför dockskåp.

Det finns nämligen ett stort antal barn som ”passar in” i stereotyperna, det vill säga flickor som vill leka mamma-pappa-barn och pojkar som vill leka krig. Det kan till och med handla om personliga preferenser, snarare än tvingande normer. Att vuxna auktoriteter försöker påverka dem i en annan riktning är förmodligen inte trevligare för dem, än det är för barn som inte passar in i stereotyperna att bli styrda att anpassa sig.

Kritiken mot genuspedagogiken baseras enligt ovannämnda Klara Dolk på attityden ”låt pojkar vara pojkar och låt flickor vara flickor”. Men egentligen handlar det snarare om attityden ”låt barnen vara sig själva”. Att försöka styra in barn på aktiviteter och lekar de inte vill ägna sig åt är lika illa om syftet är att anpassa dem till ett normkritiskt samhälle, som om syftet är att upprätthålla stereotyper.

Identitetspolitik tar sällan hänsyn till den fria viljan. Det är en nödvändighet för att de identitetspolitiska teserna ska hålla. Ska en ojämn könsrepresentation bland exempelvis förskollärare kunna betraktas som ett bevis för förtryckande könsstrukturer, måste man ju räkna bort att kvinnor kanske av egen fri vilja oftare intresserar sig för yrket.

På samma sätt kanske många treåriga pojkar helt enkelt föredrar plastbilar framför dockskåp. Det kan man tycka vad man vill om bakom sina rosa glasögon, men att försöka anpassa barns beteende efter hur man själv önskar att de skulle agera innebär en auktoritär brist på respekt för den fria viljan.