(C)veket
Att Centerpartiet och Liberalerna är beredda att gå över till det socialdemokratiska blocket är ingen överraskning. Däremot är det ett stort svek – inte främst mot Alliansen, inte ens främst mot de egna väljarna, utan mot partimedlemmarna, och den ideologi och de värderingar som fortfarande många av dem tror på och står för.
Centerpartiet och Liberalerna har nått en överenskommelse med de rödgröna. Godkänns överenskommelsen inom partierna kommer de att bli Socialdemokraternas stödpartier. Det är ingen överraskning. Centerpartiet och Liberalerna har redan röstat nej till en borgerlig regering, och som Smedjan redan då påpekade innebar det att Annie Lööf och Jan Björklund valde socialdemokratin före borgerligheten.
Centerpartiets och Liberalernas partiledningar gör sig skyldiga till ett svek, men inte i första hand mot de övriga allianspartierna. Politiska allianser är som affärer eller mellanmänskliga samarbeten; de uppstår eftersom båda sidorna upplever sig ha något att vinna på dem. Om något av partierna bestämmer sig för att de hellre bryter samarbetet till förmån för någon annan, är det inte konstigare än om ett företag byter leverantör eller en student byter uppsatspartner.
Det förstås hade varit hjälpsamt om Centerpartiet och Liberalerna inte hade påstått under hela valrörelsen, och efterspelet, att de var en del av en borgerlig allians och att Ulf Kristersson var deras statsministerkandidat – utan att nämna den lilla detaljen att denna borgerliga allians enbart var aktuell om den fick egen majoritet eller Socialdemokraternas stöd. Det hade varit relevant information, eftersom varken den egna majoriteten eller det socialdemokratiska stödet var det minsta troligt.
Här kommer vi in på ett annat, allvarligare svek. Många röstade på Centerpartiet och Liberalerna i tron att de röstade för en borgerlig regering, och ville stärka den socialliberala sidan av den. ”En röst på Centerpartiet är en röst för att byta ut den socialdemokratiskt ledda regeringen”, som det stod i Centerpartiets valplattform.
Ett parti som lovar motstridiga saker utan att berätta för väljarna vilket de tänker prioritera är inte förtroendeingivande.
Detta är en villfarelse som varken Annie Lööf eller Jan Björklund har varit särskilt intresserad av att punktera. Det hade varit passande om politiker som blivit valda som en del av Alliansen kände någon form av plikt att leva upp till väljarnas förväntningar.
Samtidigt: Många av dem som lade sin röst på Centerpartiet och Liberalerna trots kakofonin av motstridiga signaler borde ha vetat bättre. Ett parti som lovar motstridiga saker utan att berätta för väljarna vilket löfte de tänker prioritera är inte förtroendeingivande. Ett parti som redan vid återkommande tillfällen har valt Socialdemokraternas sida i omröstningar – minns den så kallade gymnasielagen – kan inte förväntas uppvisa något enormt mått av lojalitet gentemot den allians det ingår i.
I Lööfs och Björklund val att gå över till Socialdemokraterna ligger dock ett större, allvarligare och betydligt mer svårförlåtligt svek: Sveket mot de egna partimedlemmarna. Den liberalism centerpartister och folkpartister bekänner sig till – individens makt över sitt eget liv, sin egen plånbok och sina egna val – är något Socialdemokraterna har bekämpat i årtionden. Som det stod i Liberalernas valmanifest: ”Din och andras frihet hotas av extremister, populister och socialister”.
Den liberala ideologin är vad Liberalernas och Centerpartiets medlemmar har vigt sin politiska karriär åt att kämpa för. De har engagerat sig för en liberalism som utgör en motvikt till den sortens ideologier som Socialdemokraterna förfäktar. Genom att gå över till liberalismens motståndare sviker Centerns och Liberalernas partiledningar sin egen ideologi, och det utgör det allvarligaste sveket, eftersom de därigenom även sviker sina egna liberala partimedlemmar.
Beslutet att byta sida var inte enhälligt. Det finns fortfarande liberala krafter i de socialliberala partierna.
I både Centerpartiet och Liberalerna finns det gott om frihetliga medlemmar, engagerade och förtroendevalda. Nu visar det sig att de har investerat sin tid och energi i rödgröna stödpartier. Partiledningarna och partiernas vänsterfalanger har övergivit de värderingar de så länge talat sig varma för. De är beredda att stödja en regering som har det gamla kommunistpartiet som stödparti, eftersom enbart C:s och L:s stöd inte räcker för en rödgrön majoritet.
Minns Folkpartiets valaffisch 1936, där en man sopar ut en hammare, en skära och en svastika ur sitt hem under texten ”Bort med varje tendens till diktatursträvanden”. Än i dag ser många centerpartister och liberaler kommunism som en lika förkastlig ideologi som nazism. Att stödja samma regeringsalternativ som före detta kommunister kan då inte vara bättre än det hade varit att stödja samma regeringsalternativ som ett parti med rötter i vit makt-rörelsen.
Vi utomstående bör dock minnas att beslutet att byta sida inte var enhälligt. Det finns fortfarande liberala krafter i de socialliberala partierna. Det finns motståndare till socialism och socialdemokrati.
Frågan är bara till vilken nytta. Annie Lööf och Jan Björklund kanske tror att det är ungefär samma sak att vara stödparti åt Socialdemokraterna som att vara allierade med Moderaterna. De borde slå Gustav Fridolin och Isabella Lövin en signal, eller varför inte Åsa Romson. Risken finns att Centerpartiet och Liberalerna har tagit första stegen på vägen till att utplåna sig själva.