Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Tro inte på det falska narrativet om hur Alliansen sprack

Liberalerna och Centerpartiet har valt Socialdemokraterna över Moderaterna. Det är egentligen ingen större överraskning; ur ett historiskt perspektiv var de socialliberalas allians med de mer frihetliga partierna inte mer än en parentes. Det är viktigt att minnas att valet aldrig stod mellan S och SD, utan mellan socialdemokrati och liberalkonservatism.

Egentligen sprack Alliansen redan på valdagen. Veckorna sedan dess har främst varit en väntan på att tryckvågen ska nå fram. Redan i det ögonblick väljarna slutligen fastslog det opinionsmätningarna så länge hade visat, att Alliansen inte har en egen majoritet, var sprickan ett faktum.  

Alliansen har förstås varit i minoritet tidigare. Den har både regerat och tillbringat en mandatperiod utanför regeringen, och inte spruckit för det. Skillnaden är att Centerpartiet och Liberalerna den här gången målade in hela Alliansen i ett hörn. Genom att säga att de inte tänker stödja en regering som Sverigedemokraterna röstar för, men samtidigt lova att inte stödja Socialdemokraterna, har de gjort alla vägar omöjliga – inte bara för Alliansen, utan för sig själva.

Utom en. De hade kunnat välja att släppa fram Kristersson som statsminister i en regering med Moderaterna och Kristdemokraterna. Då hade de socialliberala partierna visserligen splittrat Alliansen, men åtminstone inte utlämnat Sverige åt fyra ytterligare år i Stefan Löfvens grepp.

I dag stängde Annie Lööf och Jan Björklund även denna dörr. De har röstat mot Ulf Kristersson som statsminister, och därmed valt socialdemokratin över liberalkonservatismen.

Alternativen har hela tiden varit Stefan Löfven eller Ulf Kristersson.

De försöker porträttera situationen som att de har röstat för en mittenregering med flera Allianspartier i. Det är ett spel för gallerierna, och inte ett särskilt övertygande sådant. De flesta väljare har utan tvekan redan genomskådat det. Men för säkerhets skull: Här kommer en faktagranskning av de socialliberala partiledarnas narrativ.

1. Valet står inte mellan S och SD.

De socialliberala partiledarna försöker måla upp situationen som ett val mellan Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna. Endera får de förra bestämma, eller de senare. Det är en falsk dikotomi. Alternativen har hela tiden varit Stefan Löfven eller Ulf Kristersson. En regering som försöker driva socialdemokratisk politik, eller en som försöker driva borgerlig politik. Jimmie Åkessons chanser att bli statsminister är ungefär lika stora som Gustav Fridolins.

2. Vi måste inte ha en majoritetsregering.

Idén att den sittande regeringen måste ha fast stöd från ett och samma parti är felaktig. Dessutom är den skadlig. För en alliansregering vore det varken en bra idé att binda sig till Socialdemokraterna eller Sverigedemokraterna, när den i stället kan ta stöd från S i de frågor där S ligger närmast Alliansen och från SD i de frågor där SD ligger närmare. Faktum är att minoritetsregeringar med hoppande majoriteter ofta är bättre än majoritetsregeringar ur ett demokratiperspektiv, som Smedjan tidigare har skrivit om.

3. Socialdemokraterna skulle inte släppa fram borgerlig politik.

I en representativ demokrati bör alla politiker ha som sitt främsta mål att få igenom så mycket som möjligt av den politik de gick till val på. Precis som Lööf och Björklund påpekar skulle Sverigedemokraterna förstås kräva eftergifter för att släppa fram en alliansregering eller en alliansbudget. Men det skulle Socialdemokraterna också. Om man väljer liberalkonservatism framför socialdemokrati, men vägrar bilda en regering som förlitar sig på hoppande majoriteter, borde frågan alltså vara: Vilken sida skulle släppa igenom mest borgerlig politik?

Ofta låter det på de socialliberala partiledarna som att det skulle gå att driva borgerlig politik i ett regeringssamarbete med Socialdemokraterna. Men Socialdemokraterna är ett maktparti som alltid har arbetat för högre skatter och mindre frihet – inklusive den rörelsefrihet som C och L håller högt. Socialdemokraterna skulle aldrig stödja en borgerlig regering, och den som tror att de socialliberala småpartierna skulle komma någon vart som medlemmar i en S-regering behöver bara titta på Miljöpartiet för att inse vad ett sådant samarbete skulle innebära.

Nu är det förstås inte självklart att de socialliberala partiledarna faktiskt vill få igenom så mycket av sin politik som möjligt. Kanske är det verkligen viktigare för dem att få samarbeta med Socialdemokraterna än att bedriva så mycket borgerlig politik som möjligt. Kanske hyser de någon sorts House of Cards-inspirerade drömmar om att själva spela sig till statsministerposten. Kanske vet de inte ens själva vad de vill.

Faktum kvarstår dock att de i dag valde socialdemokrati över liberalkonservatism. Inte Socialdemokraterna över Sverigedemokraterna, vad de än vill ge sken av. Valet har hela tiden stått mellan de två största blocken och deras respektive ideologier, ingenting annat.