DEBATT: Låt bönderna verka fritt

Svenskt lantbruk är i dag inte konkurrenskraftigt. Med den svenska tolkningen av EU:s lagstiftning, där vi vill ligga i framkant med ytterligare pålägg från nationell lagstiftning, bär inte produktionen sin egen kostnad. I praktiken är svenska bönder inte tilltrodda ett fritt val. Staten verkar inte lita på att lantbrukaren eller branschen på egen hand väljer miljönytta över kortsiktiga vinster.

En central lantbruksfråga är valet mellan å ena sidan småskalighet, som innebär stor potential för varje gård att bidra till biologisk mångfald och miljönytta, och å andra sidan storskalig produktion, som med små insatser ger en bulkproduktion som i stället kan ge stor klimatnytta i slutet av produktionskedjan.

Båda varianterna ger mervärden, småskalighet kanske främst i miljönytta och storskalighet främst i klimatnytta. Miljönyttan handlar om ekosystemtjänster och klimatnyttan om ett effektivare användande av fossila bränslen. En kombination av dessa båda produktionssystem hade gett oss ett optimalt jordbruk, som både förser oss med mängder av kvalitativ mat och med miljönytta.

Men hur säkerställer vi att det är ekonomiskt lönsamt att på en fri marknad, utan subventioner och bidrag, driva ett sådant jordbruk? Hur kan vi vinna både den fria marknaden och miljönyttan?

Lantbruket har sedan inträdet i EU fått lida av många av de negativa aspekterna av unionens regelverk och den svenska implementeringen av dem.

Det skandinaviska skogsbruket kan bära på svaret, främst det svenska och finska. Likt lantbruket i dag led skogsbruket under stora delar av 1900-talet under strikta statliga regleringar. Skogsbruket drev Sveriges modernisering i form av uppbyggnaden av ett nät av bruk och fabriker. För att säkerställa tillgången på skog till vår basindustri kom den viktiga lagen om återplantering. Rovdriften på skog till industrin riskerade att tömma våra virkesförråd, och lagen om återplantering blev ett första steg på vägen mot ett hållbart skogsbruk där det för varje träd som fälldes, skulle planteras ett nytt.

Under större delen av 1900-talet blev politiken dock besatt av tanken på att effektivisera och maximera det svenska skogsbruket, på samma sätt som de blev av lantbruket. Regelbördan och regleringarna från staten blev oerhörda. Allt från vilka arter som skulle planteras till hanteringen av hyggen kom att regleras.

I den liberala anda som kom att färga perioden strax före intåget i EU kom både skogssektorn och lantbruket att avregleras enligt devisen frihet under ansvar. Strax därefter, när Sverige väl blev medlem i EU, kom regleringar och styrning återigen att starkt påverka lantbrukets utveckling. Skogsbruket lämnades däremot utanför unionens gemensamma regelverk. Sedan dess har skogs- och lantbrukets utveckling tagit olika riktningar, som kommit att prägla de respektive verksamheterna.

Lantbruket har sedan inträdet i EU fått lida av många av de negativa aspekterna av unionens regelverk och den svenska implementeringen av dem, ständigt balanserande mellan detaljstyrning och fri marknad. Avregleringen av  skogsbruket gav däremot skogsägarna och skogsbranschen den flexibilitet och valfrihet som varit avgörande för att skapa verkligheten vi ser i dag: en levande näring där miljönytta, klimat och produktion går hand i hand.

Därmed säkerställer branschen, utan statens egentliga reglering, att svensk skog är producerad på ett hållbart sätt.

Ibland utmålas det svenska skogsbruket som en bov, ute efter att rensa våra skogar från allt av värde. Uppmuntran till privatpersoner att inventera nyckelbiotoper, skapandet av allt fler naturreservat och den pågående debatten om hur naturvärden ska skyddas målar upp en bild av att dagens skogsbruk enbart prioriterar produktion.

Den bilden är inte bara naiv utan rent felaktig. Utan det moderna skogsbruk vi har skapat sedan avregleringarna på 80-talet hade vi saknat många av de värden i skogen som vi i dag uppskattar. Trenden sedan 1990-talet är ökande frivilliga avsättningar för biotopskydd, ökande variation av trädslag och främjande av biologisk mångfald. Verkligheten står i stark kontrast till den bild som ibland målas upp av skogsbruket.

Dagens modell för skogsindustrin skapar dessutom förutsättningar för storskalig produktion såväl som småskalighet genom listiga lösningar. Kooperationer så som Södra Skogsägarna och Mellanskog samlar och företräder skogsägare med arealer på allt från några tiotal till hundratals hektar på tuffa, internationella marknader. Det aktiva skogsbruket ger plats för ekosystemtjänster, långsiktig kapitaltillgång och säkerställandet av ett framtida upptag av koldioxid från luften, som ett verktyg att bekämpa klimatförändringarna med.

Skogsbranschen har inte bara tillvaratagit skogens potential ur miljö- och klimatsynpunkt. Av samma mängd virke som man förut enbart tog virke och massa från, får vi i dag dessutom biobränsle, fjärrvärme, bioplaster och kläder. Det är den långsiktiga tillgången på kapital från skogen som fött viljan och möjligheten till forskning och innovation. Denna långsiktiga kapitaltillgång saknas inom lantbruket.

Skogsbranschen har även, utifrån sina egna och konsumenters preferenser, insett mervärdet av att certifiera och organisera sina basproducenter. Följer man inte de regler som skogsbruksplaner och bolag sätter upp, kan man i princip inte sälja det virke man producerar. Därmed säkerställer branschen, utan statens egentliga reglering, att svensk skog är producerad på ett hållbart sätt. Det staten begär är att skogsbruket ska hålla en balans mellan produktion och miljöhänsyn.

Vi måste välja att lita på våra markägare oavsett om de är skogs- eller lantbrukare.

Samma principer skulle gå att applicera även på det svenska och europeiska lantbruket, om staten och EU bara ville visa förtroende för lantbrukarna. De regleringar som finns för allt från storlek på liggbås till hur många träd det får finnas på ett bete, ger inte sken av att staten har någon tilltro till Sveriges lantbrukare. Det trots att allt mer medvetna konsumenter skapar drivkrafter för lantbruksföretagare att ställa om till mer hållbar produktion. Dessa drivkrafter – efterfrågan på ekologisk odling, resurseffektivitet och minskad användning av fossila drivmedel – ger en legitimitet till implementeringen av hållbarhetsmål som staten har svårt att uppnå på egen hand.

Genom att låta förändringen ske i den privata sektorn, med uppmuntran från offentlig sektor i form exempelvis smartare upphandlingar, skulle vi kunna skapa samma snöbollseffekt hos lantbruket som i skogssektorn. Lantbruket har liknande fördelar som skogsbruket, men det behöver samma långsiktighet som flexibiliteten och kapitalstyrkan har givit skogsbruket.

Det största hotet mot svenskt skogs- och lantbruk är i dagens läge statens och EU:s klåfingrighet. De försöker i allt större grad begränsa skogsägarnas och branschens frihet och självbestämmande, men av vilken anledning? EU och den svenska staten bör inte göra mer än att sätta spelreglerna. Vi måste välja att lita på våra markägare oavsett om de är skogs- eller lantbrukare. Beviset på att det lönar sig finns i den framgångssaga som det svenska skogsbruket är.

Om det fungerar för skogssektorn, varför skulle det inte fungera för lantbruket?