Högerväljarna är den nya mitten

Det betraktades länge som en sanning i den svenska politiska debatten att det var mittenväljarna som avgjorde val. Dessa notoriskt otrogna individer, som inte sällan fattade sitt beslut så sent som på valdagen, var den åtråvärda skara som alla partier ville vinna över på sin sida. Åtminstone de stora partier som gjorde anspråk på att vara statsbärande.

 Detta fick naturligtvis konsekvenser för den förda politiken. Alla ville lägga sig så nära mitten som möjligt för att snärja dessa flyktiga kungamakare. Strategier för triangulering utarbetades. Kunde partiet bara övertyga mittenväljarna om att det inte var någon större skillnad mellan en själv och antagonisterna på andra sidan blockgränsen så skulle allt gå vägen.

 Vi minns alla när Moderaterna började kalla sig för det Nya Arbetarpartiet och dyrt och heligt lovade att inte röra lagen om anställningsskydd, när ledande partiföreträdare kallade näringslivet och Försvarsmakten för ”särintressen” och ingick migrationsöverenskommelse med riksdagens mest världsfrånvända parti. De egna kärnväljarna var ingenting som partierna behövde värna om; de hade ju ingen annanstans att ta vägen. Det var i mitten allt utspelade sig, och det var för mittenväljarna politiken skulle utformas. Så kom det sig att samtliga borgerliga partier under alliansåren lade sig till vänster om sina egna väljare i avgörande sakfrågor. Det var en hållning som skulle komma att straffa sig på sikt. Som Moderaternas eftervalsanalysgrupp lakoniskt konstaterade beror det förlorade väljarstödet till stor del på att partiet självt vid upprepade tillfällen ”skjutit sig självt i foten”.

I dag känns en sådan övertro på mittenväljarnas betydelse minst sagt nattstånden. Hade den hållit sträck skulle Januariavtalet, en uppsminkad version av den gamla Decemberöverenskommelsen, ha varit en succé. I stället verkar alla inblandade parter mer eller mindre missnöjda. Mittenväljarna lyser med sin frånvaro. Socialdemokraterna kan visserligen glädja sig åt att ha spelat brallorna av Centern och Liberalerna och därmed säkrat makten för ännu en mandatperiod, men det är på den politiska högerkanten som allt spännande utspelar sig. Högerväljarna har blivit den nya mitten.

Socialdemokratin är i huvudsak ett alternativ för sistagångsväljarna.

 Den svenska väljarkåren har sakta men säkert rört sig högerut i decennier, om man får tro SOM-institutets mätningar. Det handlar både om nya generationer som är mer höger än de föregående men också om individer som förflyttat sig högerut över tid. Kristdemokraterna blev större än Miljöpartiet i senaste valet, både bland förstagångsväljarna och bland unga i allmänhet. Trots Socialdemokraternas framgångsrika strävan att vinna väljare i utanförskapsområdena genom generös bidragspolitik, är arbetarrörelsens demografiska utmaning påtaglig. Socialdemokratin är i huvudsak ett alternativ för sistagångsväljarna.

Med en väljarkår som rört sig högerut och fler som definierar sig själva som höger än någonsin borde manegen vara krattad för det traditionella högerpartiet Moderaterna. Men så enkelt är det dock inte. De första som uppmärksammade och drog fördel av väljarkårens rörelse högerut var Sverigedemokraterna. Partiet vars ledargarnityr snarare identifierar sig med Per Albin Hanssons socialdemokrater än med Allmänna Valmansförbundet och som drömmer om ett återupprättat folkhem, övergav redan inför valet 2014 sin LO-lutande arbetsmarknadspolitik för en borgerligt färgad dito. Kampen om högerväljarna hade inletts.

Sverigedemokraternas förmåga att locka till sig moderata väljare som varit kritiska till migrationsöverenskommelsen och Decemberöverenskommelsen har varit ett bekymmer för Moderaterna och de övriga allianspartierna, men också kommit att förändra Sverigedemokraterna i riktning mot ett mer renodlat högerparti. En majoritet av Sverigedemokraternas väljare identifierar sig själva som höger. Intressant att notera i sammanhanget är att även bland de väljare som gått till Sverigedemokraterna från Socialdemokraterna uppger den största gruppen Moderaterna som sitt andrahandsalternativ, enligt en rapport från Institutet för Framtidsstudier. Rörelsen bort från Socialdemokraterna är för många en till synes irreversibel rörelse högerut, inte bara en allmän missnöjesröst.

Det är inte bara Moderaterna och Sverigedemokraterna som slåss om högerväljarna. Kampen om högerväljarna sliter också sönder de tre övriga Allianspartierna. Centerpartiet profilerade sig under alliansåren som högeralternativet i frågor som rörde arbetsmarknadspolitik, företagarpolitik och skattepolitik, men har under senare år även utvecklat en kulturradikal, progressiv falang som verkar trivas bra med att utgöra stödparti åt Socialdemokraterna.

Kristdemokraterna brottas med vetskapen om att partimedlemmarna finns på borgerlighetens vänsterflank medan de potentiella väljarna finns till höger.

Kristdemokraterna brottas sedan Göran Hägglunds dagar med ett intrikat dilemma: vetskapen om att partimedlemmarna finns på borgerlighetens vänsterflank medan de potentiella väljarna finns till höger. Detta har partiledningen försökt lösa genom en offensiv högerretorik som delvis visat sig sakna täckning i den faktiska politiken. När detta blivit uppenbart för väljarna, till exempel genom ställningstagandet mot försörjningskrav vid anhöriginvandring, har också luften börjat gå ur de svällande opinionssiffrorna.

Liberalernas nyligen timade partiledarstrid handlade även den i mångt och mycket om kampen om högerväljarna. Två av tre kandidater uppfattades som högeralternativ och även den tredje svävade på målet angående framtida samarbeten. Att valet slutligen föll på Nyamko Sabuni pekar mot att Liberalerna nu på allvar tänker ge sig in i kampen om högerväljarna och att det för partiet så destruktiva Januariavtalet sannolikt är en parentes.

Under 1980-talets högervåg fortsatte Socialdemokraterna att regera. Deras politiska järngrepp släppte inte förrän i valet 1991 då Carl Bildts regering äntligen kunde börja rulla tillbaka en del av de reformer som genomförts från början av 1970-talet. I dag befinner sig Sverige i en liknande situation. Väljarna och sakfrågedebatterna har rört sig högerut, men landet styrs fortsatt av en socialdemokrati som till och med verkar ha tappat tron på sina egna idéer.

Tecknen i tiden tyder på att det är kampen om högerväljarna som avgör hur det politiska landskapet kommer att se ut framöver. Minst fyra partier gör anspråk på högerpositionen i svensk politik, och dagens högerväljare verkar lika otrogna som gårdagens mittenväljare.