Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Moderaternas idéer står starkare än partiet

Efterfrågan på liberalkonservativa idéer och politiska förslag tycks högre än på mycket länge. Ändå har det historiskt liberalkonservativa partiet framför andra i Sverige, Moderaterna, inte gynnats av utvecklingen. Kommer Moderaternas ideologiska återställare att räcka för att vinna tillbaka de liberalkonservativa väljarna?

Det ser lovande ut för den moderata idéutvecklingen. Sedan Liberalerna och Centerpartiet övergav det borgerliga projektet för att bli stödpartier åt Socialdemokraterna och det stod klart att Moderaterna gick miste om regeringsmakten har det gamla högerpartiet accelererat den ideologiska omorientering, eller återställning, som legat i luften i några år. Intresset för liberalismen och konservatismen, och för den liberalkonservatism som utgjort Moderaternas ideologi under större delen av efterkrigstiden, är större än på länge, både inom och runtomkring partiet.

En arbetsgrupp har tillsatts för att ta fram ett nytt idéprogram under ledning av avgående europaparlamentarikern Christofer Fjellner, och en integrationskommission har tillsatts för att utforma en väl underbyggd politik på ett av samtidens mest angelägna och komplicerade områden. På ett seminarium hos Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse diskuterades det Moderata partiets idéer i det förflutna, i dag och i framtiden, av en rad forskare, politiker och tyckare.

De flesta tycktes överens om att det nymoderata projektet blivit daterat, och även i många avseenden varit självdestruktivt. Arbetslinjen var en framgångssaga, som tillsammans med Alianssamarbetet resulterade i två mandatperioder med borgerligt styre under moderat ledning. Dock ledde avståndstagandet från den egna ideologin och från klassiskt moderata ställningstaganden i profilfrågor som näringspolitik och försvar att förtroendet för partiet långsiktigt undergrävts. Detta konstaterades också av den egna eftervalsanalysgruppen i dess slutrapport.  Partiet har enligt denna vid upprepade tillfällen skjutit sig självt i foten.

Dock ledde avståndstagandet från den egna ideologin och från klassiskt moderata ställningstaganden i profilfrågor som näringspolitik och försvar att förtroendet för partiet långsiktigt undergrävts.

Seminariet på Engelsbergs bruk i Bergslagen andades trots allt optimism och framtidstro. För idéutvecklingen ser det således lovande ut för det Moderata partiet, för partiets utsikter i övrigt möjligen mindre så. Som statsvetaren Katarina Barrling uttryckte det i Sveriges Radios God morgon världen: ”när Busch Thor jagar röster i terrängen, sätter sig Moderaterna nu än en gång vid kartan för att fingranska skalor och gränser för det nya idéprogrammet”.

Enligt SOM-institutet vid Göteborgs Universitet, som undersöker svenskarnas värderingar och attityder, har andelen svenskar som betraktar sig själva som höger ökat konsekvent årtionde för årtionde. Någon vänstermajoritet har inte funnits i landet på mer än tjugo år. Att Moderaterna, som länge på ett självklart vis monopoliserat högerpositionen i svensk politik, inte förmått dra fördel av denna utveckling är att betrakta som ett misslyckande.

Till stor del handlar det givetvis om oförmågan att förhålla sig till Sverigedemokraterna. Fredrik Reinfeldts migrationsöverenskommelse med Miljöpartiet 2011 i syfte att begränsa Sverigedemokraternas inflytande är sannolikt en av de mest kontraproduktiva åtgärderna i svensk politisk historia, möjligen i konkurrens med den decemberöverenskommelse som ingicks 2014 i samma syfte. Genom åtgärder som syftat till att begränsa SD:s politiska inflytande har partiet fått en särställning i svensk politik som gjort att de växt i det närmast explosionsartat under två mandatperioder. Förlorare är i huvudsak Moderaterna som både förlorat väljare och den självklara högerpositionen.

Som jag skrivit om tidigare i Smedjan har Moderaterna på olika politikområden blivit omsprungna på högerkanten av flera andra partier och därmed förlorat sin raison d’être. Värdekonservativa väljare föredrar KD eller SD, marknadsliberaler C eller till och med L, som 2018 var det borgerliga parti som ville sänka skatten mest.

Mot slutet av Alliansåren var den moderata ideologin så urvattnad att det var svårt att förstå varför någon skulle vilja rösta på Moderaterna över huvud taget annat än som ett maktparti i syfte att hålla Socialdemokraterna borta från makten. Just detta är i och för sig inget dåligt argument, och hade partiet bara lyckats med detta skulle förmodligen många moderata väljare varit nöjda. Ett Moderat parti som varken driver högerpolitik eller lyckas vinna regeringsmakten är emellertid inte särskilt övertygande.

Allt ser emellertid inte dystert ut för Moderaterna. Mycket talar för att den liberalkonservativa ståndpunkten, Moderaternas nygamla ideologi, har framtiden för sig. Frågan är bara om det parti som under hela efterkrigstiden varit det självklara liberalkonservativa alternativet skall lyckas återvinna förtroendet hos de liberalkonservativa väljarna. Som det ser ut just nu står Moderaternas idéer starkare än partiet.