Dambergs dimridåer
Regeringen vill försämra laglydiga vapenägares möjligheter till övningsskytte, för att ge allmänheten intryck av att agera mot det kriminella vapenvåldet. Samtidigt pågår en kampanj i medierna för regeringens linje i frågan.
Vid jakt på visst vilt och med vissa vapentyper i Sverige är det endast tillåtet att ha magasin som rymmer upp till fem patroner. Till de flesta jaktgevär med löstagbara magasin finns det dock magasin i alla möjliga storlekar, som kan användas vid övningsskytte på skjutbana. För jägare är det viktigt att vara träffsäker i skarpt läge och då är mängdträningen viktig. Ett stort magasin är en fördel för den som vill avlossa många skott på skjutbanan och vill skjuta och inte ägna sig åt magasinbyten och påfyllning av magasin, även om det inte får följa med ut i skogen på jakt.
Det är en helt onödig reglering som kommer att göra många jägares övningsmagasin olagliga om den går igenom.
Nu vill regeringen förbjuda jägare att ha magasin större än vad som är tillåtet för det ändamål som vapenlicensen är utfärdad för, det vill säga jakt. Det är en helt onödig reglering som kommer att göra många jägares övningsmagasin olagliga om den går igenom. Dessutom vill regeringen göra magasin licenspliktiga, på samma sätt som ammunition är det, det vill säga att om du blir påkommen med ett magasin för ett vapen som du inte har licens för gör du dig skyldig till vapenbrott.
Regeringens förslag om försämringar av reglerna kring magasin ligger i linje med åtstramningen av vapenlagstiftningen för laglydiga vapenägare, jägare och sportskyttar, i samband med den svenska implementeringen av EU:s nya vapendirektiv. Som vi har skrivit om tidigare i Smedjan försöker den svenska regeringen med hjälp av de tjänstemän som utformar implementeringen av direktivet gå betydligt längre än vad EU-reglerna kräver, något som väckt protester från såväl jägar- och sportskyttehåll som från den politiska oppositionen.
Att de regerande Socialdemokraterna siktar in sig på att reglera sönder vardagen för laglydiga vapenägare i stället för att angripa de verkliga problemen i form av dödsskjutningar på gator och torg beror naturligtvis på att det är enklare att angripa problem som inte finns och att se till att de redan laglydiga sköter sig, än att försöka komma åt tungt kriminella.
Genom att skärpa vapenlagstiftningen som enbart påverkar de lagliga vapnen hoppas regeringen att allmänheten ska få intrycket att det faktiskt görs något åt det eskalerande vapenvåldet. Att de nya regleringarna är ett slag i luften som inte kommer att ha någon som helst inverkan på de kriminellas insmugglade vapen från Balkan spelar mindre roll. Logiken följer den gamla principen ”Någon måste göra något och det här är något, så låt oss göra det!”
Desto mer anmärkningsvärd är den kampanj för regeringens förslag till nya regler som bedrivits i flera större medier. Ett exempel är Svenska Dagbladets tendentiösa granskning av ett antal vapenhandlare som i god tro sålt vapen till en annan vapenhandlare som köpt fler vapen än hans vapenhandlarlicens medgav, eftersom polisen inte hade kontrollerat den kriminelle handlaren på över tre år. I SvD:s artiklar framställdes det emellertid som att de var de andra handlarna, som agerat i god tro, som var de skyldiga, inte polisen som underlåtit att göra sitt jobb.
Rubriksättningen var dessutom ägnad att misstänkliggöra jakt och jägare, genom att peka ut jaktbutiker, snarare än den kriminelle handlaren som avslöjandet i själva verket kretsade kring.
Svenska Dagbladets tesdrivande artikelserie publicerades vid en för regeringen synnerligen lämplig tidpunkt, och dessutom vinklad just på magasinsfrågan, det vill säga samma fråga som Mikael Damberg i förra veckan fokuserade på vid sin presskonferens. Denna för regeringen lägliga artikelserie följdes sedan upp av krönikor i Aftonbladet och Expressen som argumenterade för regeringens förslag.
Det finns ett utbrett problem med illegala vapen i Sverige. De kriminella gängens uppgörelser har skapat en situation som av säkerhetspolitiska analytiker liknas vid inbördeskrig. Oskyldiga förbipasserande har vid flera tillfällen hamnat i skottlinjen och fallit offer för de kriminellas kulor. Att detta behöver åtgärdas är uppenbart.
Att fokusera på att försämra för jägarna och sportskyttarna är i bästa fall meningslös symbolpolitik.
Det är också uppenbart att så gott som inga av de vapen som används i de kriminella nätverken kommer från laglydiga vapenägare eller vapenhandlare. Den så kallade läckageteorin, det vill säga att det skulle vara lagliga vapen som läckt ut till de kriminella miljöerna, har använts i årtionden för att motivera allt strängare vapenlagstiftning, men saknar belägg, om man bortser från det enskilda exemplet i SvD:s granskning med handlaren som polisen lät hållas i tre år.
Att fokusera på att försämra för jägarna och sportskyttarna är i bästa fall meningslös symbolpolitik, men sannolikare en medveten agenda från en liten grupp aktivistiska tjänstemän vid framför allt Polismyndigheten, som ogillar allt vad civilt vapenägande heter.
Frågan är dock om det inte är en politisk missbedömning från regeringens sida att frondera mot landets mer än halva miljon laglydiga vapenägare i sitt försök att blidka opinionen avseende vapenvåldet på gator och torg. Jakten och sportskyttet är två av landets största folkrörelser och även många som inte jagar har en eller flera jägare i familjen eller bekantskapskretsen. Att skylla skjutvapenvåldet på dessa riskerar att rikoschettera på Mikael Damberg och hans parti, trots benäget eldunderstöd från regeringstrogna medier.