Med folkbildning som svepskäl
Studieförbundet Ibn Rushd väcker känslor. Adam Danieli skriver om hur debaclet med det muslimska studieförbundet är en förlängning av den demokratisyn, korporativism och slappa hantering av kollektiva medel som Folkbildningsrådet exemplifierar.
Folkbildningsrådet är i blåsväder. Igen.
I en artikelserie i Kvartal under sommaren riktar forskarna Aje Carlbom, Magnus Ranstorp och Peder Hyllengren svidande kritik mot rådets hantering av det muslimska studieförbundet Ibn Rushd, som de menar innehåller extremistiska element och har problematiska kopplingar till utländska islamistiska nätverk. Debatten som uppstått är mer eller mindre en upprepning av det som för ett år sedan blossade upp på DN Debatt, och som resulterade i att en oberoende granskning av förbundet tillsattes.
Folkbildningsrådet i sin tur gick nu som då ut till organisationens försvar, och menade att Ibn Rushd, liksom alla folkbildningsorganisationer, hjälper till att förverkliga den svenska demokratin. De problem som forskarna gång efter gång lyft fram är överdriven, och Ibn Rushd har införlivat nya perspektiv och möjligheter i den svenska folkbildningen, menar rådets generalsekreterare. Det finns därför ingen anledning att stänga förbundet ute.
Det måste sägas vara ganska oväntat att en av det största riskerna vad gäller våldsbejakande extremism i Sverige sysslar med folkbildning.
Det måste sägas vara ganska oväntat att en av det största riskerna vad gäller våldsbejakande extremism i Sverige, om man ska tro forskarna, sysslar med folkbildning. Folkbildning torde vid första anblick vara en ganska harmlös verksamhet. Böcker, fika, hantverk och folkmusik, tänker nog de flesta. Få skulle kanske tro att personer med extrema åsikter och vilja till politiskt inflytande ser någon större potential i den typen av verksamhet. Men det är att förbise hur det svenska samhället är konstruerat. Förklaringen är den giftiga cocktail som uppstått när två faktorer har befruktat varandra – de stora pengarna och tron på det statscentrerade civilsamhället.
Från spontant till planerat
Det svenska civilsamhället, eller folkrörelserna som det ofta handlar om, är i grunden spontana ordningar. Med start i slutet på 1800-talet gick enskilda människor av egna krafter ihop med andra och byggde upp vad som skulle bli nykterhetsrörelsen, arbetarrörelsen, frikyrkor, frilufts- och idrottssällskap och många andra föreningar. Till stor del var syftet att lösa konkreta problem för människor i det nya industrisamhället, som alkoholism, behovet av arbetslöshetskassor eller socialhjälp, eller att driva olika politiska frågor. Men över tid formades i de flesta breda rörelser också en idé om utbildning.
I en tid då formaliserad utbildning utöver det mest elementära var ovanlig, skapades mer informella sätt att bilda, engagera och lära av andra. Många av dem som faktiskt studerade engagerade sig i detta försök att bilda den svenska befolkningen. Folkbildningen var född, av enskildas engagemang underifrån.
Med tiden kom dock folkbildningen, framför allt inom arbetarrörelsen, att bli alltmer politisk.
Till skillnad från vad man kan tro, bar den tidiga folkrörelserna ofta liberala eller konservativa drag, och värdesatte sitt oberoende från stat och kyrka. Folkbildningen fick också, även inom arbetarrörelsen, klart individualistisk prägel. Tanken var att bildning hade ett egenvärde för människan och var något som skulle komma fler till del för att stärka henne som person. Om detta vittnar också att folkbildningen saknar tydligt syfte, annat än att stärka sina deltagare.
Med tiden kom dock folkbildningen, framför allt inom arbetarrörelsen, att bli alltmer politisk, även om den spontana ordningen och friheten från staten bestod. Under första halvan av 1900-talet skapades också de studieförbund, löst knutna till de politiska partierna eller andra folkrörelser, som än i dag av staten erkänns som folkbildningens huvudaktörer.
De galna åren
Det ändrades radikalt under 1970-talet. Nu blåste radikala vindar, och en mängd reformer genomfördes på kort tid. Arbetsplatserna skulle präglas av förhandlingar och medbestämmande genom införandet av medbestämmandelagen, högskolan centraliserades och gavs politiska mål, och kulturpolitiken lades om i etatistisk riktning genom nya myndigheter och offentliga anslag. Journalisten Claes Arvidsson har beskrivit det som att 1970-talets första år utgör det tydligaste exemplet på politisk omdaning av samhället i svensk historia – Sverige blev ett annat land. De var de galna åren.
Central i denna omdaning av samhället var en ny syn på demokrati. I den nya regeringsform som infördes 1974 lydde ett av målsättningsstadgandena att ”det allmänna ska verka för att demokratins idéer blir vägledande inom samhällets alla områden”.
All verksamhet skulle hamna under folkstyret och politiken.
Det tolkades högst bokstavligt, och den politiska, liberala demokratin, skulle nu breddas. All verksamhet skulle hamna under folkstyret och politiken, och en tydlig sammanväxt av samhällets olika delar kan skönjas – vi fick korporativismen. Folkrörelserna blev nu representanter för naturliga samhällsintressen i den tid av demokrati och samförstånd som inletts. ”Folkrörelserna är ett uttryck för social, ekonomisk och kulturell demokrati” sade Olof Palme i debatten om den nya grundlagen.
Folkbildningen var inte skonad. Sådan verksamhet skulle inte organiseras spontant och utifrån individen, utan centralt genom att företrädare för olika organisationer och intressenter gemensamt bestämde hur verksamheten skulle se ut. I samförstånd, utan konkurrens och för allas bästa, genom kollektiv representation. Folkbildningen fick politiska mål och offentliga anslag. Staten kunde centralisera och bygga en ny, toppstyrd folkbildning som uppfyllde rätt syften. Civilsamhället, en gång spontant, skulle inordnas rationellt och i samförstånd, utan besvärlig konkurrens eller maktdelning.
Korporativismen
På många samhällsområden har 1970-talets idéer reformerats och förkastats, men folkbildningen är fortfarande organiserad efter korporativa idéer. Trots högstämda tal om frihet från det offentliga, är den nästan helt offentligt finansierad, politiserad och en tydlig del av det offentligt styrda svenska civilsamhället.
Centralt är tanken om enighet, samordning och samförstånd, och i grunden är eggen riktad mot individen.
Korporativism, eller ibland korporatism, förknippas kanske starkast med de fascistiska regimerna under 1900-talet, men har också haft en betydande roll inom den svenska socialdemokratin. Centralt är tanken om enighet, samordning och samförstånd, och i grunden är eggen riktad mot individen. Marknaden, spontana ordningar, konkurrens och individuella rättigheter ses som destruktivt, kaosartat och destabiliserande, och förkastas till förmån för förhandlingar och organisering i kollektiva intressen. Centralt är också kollektivanslutningar och en utläggning av den politiska makten på mäktiga intresseorganisationer.
Korporativismen utgör rättsstatens och den liberala demokratins naturliga fiende. Den är anti-individualistisk, motarbetar pluralism och koncentrerar makt som sedan är svår att utkräva ansvar för. Ändå finns element kvar av den i det svenska samhället, och ingenstans är den lika oförblommerad som för den statligt organiserade folkbildningen.
Ett råd bland andra
Folkbildningsrådet är inte, som man kanske kan tro, en myndighet. Det är en ideell förening med representanter från studieförbunden, folkhögskolorna, kommuner, regioner och staten som gemensamt styr den svenska folkbildningen, genom att den anförtrotts vissa myndighetsuppgifter. I samförstånd styr dessa hur medel ska fördelas och verksamheten ska byggas upp under dem, på bekvämt avstånd från medborgaren. Över fyra miljarder om året fördelas i stort sett utan riktlinjer genom beslut i ett faktiskt råd där organisationerna, inte individerna, har rösträtt.
Rådet är inte bundet av någon opartiskhet eller objektivitet, utan kan som demokratiska företrädare föra ”folkbildningens” talan och besluta i enlighet med dess behov. Man kan inte söka pengar från rådet, utan de tio studieförbund som finns representerade får folkbildningspengarna.
Fusket är, om man ska tro medierapporteringen, notoriskt.
Fusket är, om man ska tro medierapporteringen, notoriskt. Få andra områden i svensk offentlig förvaltning torde omfattas av så mycket felaktiga utbetalningar som just den offentligt sanktionerade folkbildningen. Det ligger heller inte i någon egna intresse att slå ned på fusket. Riksrevisionen har inte mandat att granska verksamheten, då rådet som sagt inte är en myndighet. De siffror som finns att tillgå i de enskilda förbundens rapporter är mycket översiktliga och svåra att kontrollera, trots att det rör sig om miljardbelopp.
Handen i handsken
Men vad har då allt detta med Ibn Rushd att göra? Jo, debaclet med det muslimska studieförbundet är en förlängning av den demokratisyn, den korporativism och den slappa hantering av kollektiva medel som Folkbildningsrådet exemplifierar.
Folkbildningens tydliga målbild är att nå ut och sprida demokrati till hela svenska folket. Detta är representerat av olika kollektiv, varför det stora antalet muslimer som kommit till Sverige behöver få kollektiva representanter. Det finns från rådet en stor vilja att hitta naturliga organisationer som kan föra gruppens talan i form av ett studieförbund. Ska demokratin i den korporativistiska tappningen fungera och ska rådet fylla sitt syfte måste alla finnas representerade. En av Ibn Rushd uttalade målsättningar är just ”att bidra till att fullborda den svenska demokratin” genom att företräda en tidigare icke representerad grupp.
Korporativismen förklarar det enorma överseende man har haft med en organisation som tycks sakna stark folklig förankring och driver en starkt separatistisk verksamhet. Spontan ordning är ute. Civilsamhället ska dirigeras uppifrån och accepterar i grunden den kollektivistiska synen på samhället.
Han vill inte att civilsamhället ska stå i motsats till staten och driva en självständig verksamhet öppen för alla.
Är då Ibn Rushd en folkrörelse? Med stor sannolikhet är inte organisationen ett resultat av individers efterfrågan, utan i stora delar uppbyggd av statliga medel av ett antal självutnämnda företrädare för det muslimska kollektivet i Sverige. Den kanske mest centrala personen för förbundets framväxt och ordförande under det senaste decenniet, Omar Mustafa, beskriver i essän Det muslimska civilsamhället och staten i stora drag hur ett antal organisationer i dag för muslimers talan mot staten.
Han vill inte att civilsamhället ska stå i motsats till staten och driva en självständig verksamhet öppen för alla, utan att det ska vara en dialogpart där kollektivet kan föra sin talan. ”Staten bör se värdet i ett starkt muslimskt civilsamhälle och därför vara mån om att investera [i det]”, skriver Mustafa om hur förbundet ska finansieras.[1]
Det var också enligt detta mönster som förbundet skapades. I Erik Amnås utvärdering av förbundet och dess värderingar beskrivs förbundets historia utförligt. Ibn Rushd skapades år 2001 av ett antal sunnimuslimska föreningar, och ansökte direkt vid bildandet om att få bli en del av folkbildningsrådet och det statsstödda civilsamhället. Verksamheten var vid denna tid mycket begränsad. Först år 2008 blev man medlemmar, men innan dess agerade man som del av Sensus, ett annat studieförbund.
Muslimer som kollektiv. Att religion och etnicitet är fullständigt irrelevant för mycket av folkbildningens verksamhet har inte varit av större betydelse.
Förbundets första rektor, Martin Nihlgård, beskriver hur förbundet behövdes för att folkbildningen inte lyckats ge muslimer en röst. ”De har aldrig själv fått föra sin talan och det är det helt unika med Ibn Rushd, att muslimer i Sverige fick en plattform där de kunde föra sin talan i ett jämbördigt möte med de andra studieförbunden”.[2]
Muslimer som kollektiv. Att religion och etnicitet är fullständigt irrelevant för mycket av folkbildningens verksamhet har inte varit av större betydelse. Att ge kollektivet en röst, och bli företrädare för deras förmenta intresse, har varit centralt. Att jacka sig in i ett existerande system har också varit enormt lyckat. På knappt två decennier har man etablerat en stor organisation och blivit ett stort namn.
För den som vill nå politiskt inflytande finns stora möjligheter i det svenska systemet. Genom korporativismen är folkbildningen mycket röststark och väl ansedd i Sverige. Den som får föra talan för en stor grupp kan få stort genomslag för en ganska extrem åsikt, delta i mycket väl ansedda sammanhang som demokratins representanter och åtnjuta respekt i sitt lokalsamhälle.
Dessutom är de enorma statliga anslagen med bristfällig kontroll mycket attraktiva för den som vill bygga upp en stor infrastruktur och kunna verka internationellt. Medlemskap i Folkbildningsrådet innebär också stora fördelar på lokal och regional nivå, som också satsar stora summor på folkbildning. Varför skulle den som vill driva religiöst viktiga politiska frågor välja någon annan väg?
Att denna smala verksamhet dragit till sig människor och organisationer med tydliga politiska ambitioner är ingen slump. För den som vill motverka extremism, eller bara återvända till ett bejakande av den spontana ordningen där människor inte ses utifrån kollektiv tillhörighet, är reformer av folkbildningen bort från 1970-talets idéer nödvändig.