Bengt Ohlsson: Jag ska vara försiktigare med uttryck som ”åsiktskorridor”

På SVT Play finns en fransk dokumentär från 2019 som heter ”Chaplin mot FBI”. Den handlar om FBI-chefen J Edgar Hoovers besatthet av den världsberömde komikern. En besatthet som höll i sig under Charlie Chaplins hela yrkesliv, från 1920-talet och femtio år framåt. Men den knappt timslånga dokumentären sätter framför allt Hoovers besatthet i ett sammanhang.

Och den är som sagt fransk. Rejält fransk. Jag vet ingenting som går upp mot att se franska intellektuella med polotröjor och ostyrigt hår spotta ur sig namn som ”Mack Sennett” med den där böljande brytningen.

Under 20-talet var filmen ett nytt och suggestivt medium som spred sig som en präriebrand över världen. De fattiga massorna lufsade in i biomörkret och utsattes för nervretningar som kunde ta sig Gud vet vilka uttryck. När ett tåg kom åkande mot kameran påstods publiken kasta sig ner på golvet i skräck.

Och så Chaplins luffargestalt på det.

Han hade rafsat ihop sin kostym i all hast från en klädställning medan regissören väntade, och allt han hade i bakhuvudet var en vag tanke om kontraster, och att det kunde bli roligt. Liten kavaj, stora byxor. Liten hatt, stora skor. Och så mustaschen och käppen. Men bakom den vaga tanken fanns åratal av slit på varietéscenerna.

Hans luffargestalt fick ett sånt genomslag att det är frestande att tala om ett gudomligt ingripande. Det dröjde inte länge innan det anordnades tävlingar för Chaplin-lookalikes. Chaplin lär själv ha ställt upp i en tävling, mest på skoj – och hamnat på tredje plats.

Oron började mala i FBI-högkvarteret. I vilken riktning skulle Chaplin kunna styra världens alla trashankar? Det upprättades hemliga dossierer. Agenter posterades ut som noterade vilka orosstiftare Chaplin bjöd in till sina partaj i Hollywood.

Hans trassliga privatliv gjorde inte saken bättre. Hur stod det egentligen till med hans ”värderingar”, för att tala 2020-taliska?

Inte bara Chaplin hölls under sträng uppsikt. I dokumentären får vi följa alla bekymrade kommissioner som bildas, där statligt avlönade moralpoliser sitter i möten med stinna filmmoguler som inser att det är säkrast att hålla moralpoliserna på gott humör, för affärernas skull, och därför bedyrar att deras filmer kommer att vara sunda och sedliga och – enligt den tidens mått mätt – politiskt korrekta.

Medan ”Chaplin mot FBI” flimrar förbi på skärmen tänker jag att jag ska vara försiktigare med uttryck som ”åsiktskorridor” i fortsättningen.

Det är inget ovanligt ämne när man stöter ihop med konstnärligt verksamma män i min ålder. Förr eller senare börjar de gnöla om rigida producenter och snipiga mellanchefer, och blanketter om mångfald och genustänk och vithetsnorm.

Jag har själv bidragit med ett och annat gnöl på temat. Men när jag lyssnat på de här bittra männen en stund blir jag otålig och vill säga: jovisst är det ett gissel med alla dessa värderingsbyråkrater och åsiktskommissarier. Men ”Chaplin mot FBI” är en välkommen påminnelse om att såna här människor alltid har funnits, och alltid kommer att finnas. Ibland slår de vakt om kyrkan och kristenheten, ibland om partiordförandens Stora Språng och Nya Giv, ibland om mångfalden och den uttonde vågens feminism.

Javisst kan man önska sig en värld där konstnärer aldrig behöver förhålla sig till politruker och småpåvar som vill sätta betsel och grimma på dem och styra dem åt önskat håll. Men det är lika naivt och världsfrånvänt som att sucka: kan inte alla bara vara lite schyssta mot varandra?

Och det vore förstås trevligt. Kruxet med en sån värld är att vi i så fall måste upphöra att vara människor först. Upphöra att vilja tillskansa oss makt och privilegier och armbåga oss fram till en plats vid köttgrytan.

Att vara konstnärligt verksam på den plats som kallas jorden kräver att man är lite smart, och hittar ett sätt att slingra sig igenom de bommar och taggtrådsstängsel som makten sätter upp. Hur motigt och omöjligt det än kan te sig. Kort sagt: att man är kreativ. Och att vara kreativ är att stå med en åtta meter hög stege framför en tio meter hög mur, och att vanmäktigt låta blicken fara mellan stegen och muren, och muren och stegen; att kastas mellan hopp och förtvivlan och veta att jag måste ta mig över den där djäveln, men det går inte, det ser du väl?

Men det måste gå. Vi måste få ihop våra viljor, vi måste dra in tillräckligt med pengar, vi måste hitta vår publik.

För ett antal år sen pratade jag med en tjej som länge hade funderat på att söka in till en högre konstnärlig utbildning. När jag frågade henne hur det gick med ansökningen sa hon att hon hade avstått, eftersom det krävdes av henne att hon skulle ”berätta om sig själv” på några A4, och hon hatade den sortens uppgifter, sa hon.

Min första tanke var att hon inte hade på utbildningen att göra. Hon hade stått framför den tio meter höga muren, konstaterat att uppgiften var omöjlig och sen lagt stegen på axeln och gått därifrån.

Vad hon gör idag vet jag inte. Kanske är hon filmkonsulent. Eller så sitter hon på någon taburett på SVT och köper in franska dokumentärer.