Bengt Ohlsson: Det känns ganska bra. Att aldrig ha blivit chef, alltså.
Som chef invaggas du i föreställningen att man är viktig, ända tills man inte längre är det. Är det värt att skaffa sig magsår och försaka sitt familjeliv för något som i grunden är meningslöst, frågar sig Smedjans krönikör Bengt Ohlsson.
Jag har nått en ålder när man tvingas konstatera att det finns vissa saker man aldrig blev. Chef, till exempel.
Strax över fyrtiostrecket började vissa kompisar stiga upp i chefssfären. Och där har de stannat. Har man väl hamnat där krävs det något skandalöst för att man ska störta ner till oss vanliga dödliga. Med risk för att låta som ett talesätt som inbegriper rävar och rönnbär: det känns ganska bra. Att aldrig ha blivit chef, alltså.
Jag minns när en nykläckt chef i kompiskretsen ringde och sa:
– Kan vi ses? Det har hänt en katastrof.
Jag släppte allt jag hade för händer, och vi stämde träff på en pub på Götgatan. Dödsfall eller skilsmässa, tänkte jag när jag skyndade mot puben. Kompisen dök upp, vi beställde våra öl och jag lutade mig bekymrat över bordet och frågade vad som hade hänt. Han styrkte sig med en klunk och sa:
– Ledningsgruppen hade möte igår, och bestämde att styrdokumenten som vi tog fram i våras ska flyttas upp till VD-nivå, och…
Resten av hans harang löstes upp i ett töcken. Han hade lika gärna kunnat prata rumänska.
Jag tänker på det här ögonblicket ibland när jag läser memoarer av chefer, ministrar och högdjur av olika slag, och slås av hur de tappat all verklighetsförankring.
En av de största förbannelserna med chefsyrket verkar vara att man dagligen omges av människor som lyssnar uppmärksamt på allt man har att säga – eller ger intryck av att göra det – och skrattar åt ens lustigheter.
Man invaggas kort sagt i föreställningen att man är viktig.
Men när chefen blivit avpolletterad och skriver sina memoarer står det klart för alla utom den före detta chefen att tåget dragit vidare. En ny chef har tagit över och inleder sitt chefskap som sig bör: med en inte sällan kritisk utvärdering av den förra chefens gärning.
Kanske skulle många chefer må bättre av en och annan påminnelse om att de skaffar sig magsår och försakar sitt familjeliv för något som i grunden är meningslöst, hur mycket chefer de än är.
De får sitta vid spakarna en stund, och sen tar någon annan över. I bästa fall lyckas de påverka kursen en gnutta. Men företaget och organisationen är starkare. Chefer, däremot, kommer och går.
Det närmaste jag kommit en arbetsledande befattning är när jag regisserat mina egna pjäser. Tyvärr med blygsam framgång, trots att jag är utbildad teaterregissör och hade Suzanne Osten som handledare. Hon skakade om mig, bland annat genom att anmärka på mitt sätt att uttrycka mig. Att jag så ofta sa ”liksom”.
– Vill du att de ska spela arga, säg: ”spela arg.” Säger du ”spela arg, liksom”, kommer de att spela arga, liksom.
Hon uppmanade mig att vara tydlig med att det var jag som bestämde. Och om jag inte var säker på ett beslut, ja, då fick jag väl låtsas att jag var det.
Så jag försökte låtsas. Men blev skändligen genomskådad. Min osäkerhet lyste igenom som ett hål i strumpan. Skådisarna hackade mig i småbitar.
Det dröjde tjugo år innan jag vågade regissera igen. Den här gången ville jag inte förställa mig, utan sa redan på kollationeringen att jag såg detta som ett samarbete, och att jag välkomnade deras förslag. Jag försökte mig alltså på ett mjukare chefskap. Skådisarna tyckte att det var toppen. De första veckorna, vill säga. Men ju närmare vi kom premiären, desto otåligare blev de efter styrning och ledning. Och de hackade mig i småbitar.
En annan förbannelse med chefskapet är den vidunderliga självupptagenheten. Få saker intresserar chefer så mycket som kurser och seminarier om ledarskap; alltså om dem själva. De kan prata om det i timmar. Och gör det också.
Mina egna erfarenheter av chefande kan sammanfattas med att om du går ut hårt och auktoritärt, och alltså i överförd mening hotar med våld, då har du goda utsikter att kuva dina underlydande, åtminstone till en början. Men så fort du vänder ryggen till börjar de smida planer på att störta dig. Du grep till svärd, och kommer att förgås med svärd.
Mjuka och lyssnande chefer, däremot, väcker en annan sorts blodtörst hos de anställda. Varför ska de släpa fram sina idéer när någon annan sitter bakom det finaste skrivbordet och har den högsta lönen?
Min möjligen bittra slutsats är att det bara finns ett sätt att lyckas som chef, och det kan sammanfattas i ett ord: framgång. Om du haft framgång, och kanske heter Ingmar Bergman, kan du bete dig hur som helst. Tafsa, rya och förolämpa. Allt tolkas som ett uttryck för din genialitet. Skådespelarna gör den rationella kalkylen att om jag äter Ingmars fekalier i två månader väntar utsålda hus, lovord och gästspel på Broadway, och sen kan jag bli nästa Max von Sydow.
Hur når du då framgång?
Genom att göra jobbet. Lära dig det från grunden. Stanna längre på kvällarna än alla andra. Inte låta dig knäckas av motgångar. Utveckla en besatthet kring ditt yrke. Kläcka idéer som ingen har kläckt förut.
Vilket faktiskt är som det ska vara. Min slutsats är kanske inte så bitter, trots allt.