Nu i vår har Stråssa en huvudroll i den nya tv-serien Dystopia. Dystopi är dessutom ett synnerligen väl valt namn på den magnifika ruinen. Här firade svensk industri sin allra mest självsäkra höjdpunkt, när den svenska modellen verkade vara världens absoluta mästare. Och här gick sedan allt utför i rasande takt, när det visade sig att föreställningarna om det industriella världsherraväldet lika snabbt förvandlades till en dystopi som aldrig ville ta slut. 

Grängesbergskoncernen var tillsammans med Uddeholmsbolaget de främsta symbolerna för de svenska bruken och Bergslagen. I dag är båda två nästan bortglömda, men under efterkrigsdecennierna var de symboler för en svensk framgångshistoria som det fortfarande inte finns någon riktigt sammanhängande historia om.

En populär myt är att vi skulle varit ”världens modernaste land”, i meningen att vi var innovativa och drivande i en global mening. Men det är en farlig myt, för fortfarande på 2020-talet vaggar den in oss i en destruktiv självbelåtenhet och liknöjdhet.

Bortser man från retoriken fanns det inget modernt med bruksbolagen och den kultur som hörde ihop med dem.

I grund och botten är det den självbelåtenheten som fört in oss både i en förvriden energipolitik och en osammanhängande och verklighetsförnekande coronastrategi. Den uppblåsta självbilden lyckas däremot undvika att erkänna hur mycket vi fick gratis bara för att vi hade turen att kunna åka snålskjuts på ett av de starkaste globala uppsvingen under de senaste trehundra åren.

Bortser man från retoriken fanns det inget modernt med bruksbolagen och den kultur som hörde ihop med dem. I verkligheten var de produkter av 1800-talets stora industrialiseringsvåg, som sedan fick uppleva en sista kraftfull brittsommar under 1950- och 60-talen. Det som hände har stora likheter med London OS 1948, när svenskarna fick beställa extra bagageutrymme för att få med sig alla medaljer när de reste hem.

USA blev visserligen bästa nation, men Sverige låg inte långt efter. Men med tanke på resten av nationerna sett miljoner tjugoåringar begravas under världskriget några år tidigare och att Tyskland och Japan inte fick delta samtidigt som Sovjet valde att inte skicka någon trupp alls till London blir det hela begripligt. De svenska idrottarna mötte en verklighet som liknade en walk over.

Det var exakt likadant på industrisidan. Resten av Europa hade bombats till kaffeved, och i öst valde ryssarna att dra bort halva kontinenten från spelplanen. Samtidigt hade Sverige tillbringat kriget med att bygga upp sin tunga industri på ett sätt som aldrig tidigare hade gjorts. Det hade skapat ett flertal sammanhängande industrikonglomerat, som var integrerade hela vägen, med egna järnmalmsgruvor, stålverk och verkstadsindustrier.

Eftersom resten av världen systematiskt hade slagit sönder sina tillgångar under sex år låg världen öppen för Gränges, Uddeholm, Fagersta, Stora Kopparberg och alla de andra klassiska namnen. Det var självklart också en situation som var som gjord för att skapa en massiv hybris och självöverskattning.

Känslan av att vara landet som vann alla medaljer, hade FN:s generalsekreterare, New York-operans chef och industriprodukterna som resten av världen slogs om dominerade det Sverige jag växte upp i.

Gruvan i Stråssa var den logiska slutpunkten för hybrisen. Gränges hade fram till 1956 varit ägare av LKAB, men i ett av decenniets få förstatliganden köpte staten in gruvan. Gruvorna var oerhört värdefulla i den uppdrivna högkonjunkturen och Gränges fick var därför mycket bra betalt.

Det fanns flera alternativ till hur man skulle använda pengarna: man hade kunnat köpa en stor del av Stockholmsbörsens bolag och blivit ett investmentbolag, eller också hade man kunnat dela ut stora summor till aktieägarna. En sådan utdelning hade kunnat leda till en spridd och diversifierad riskkapitalfinansiering, men i den tidens Sverige var det uteslutet. I stället hade finansministern fått ett bindande löfte om att pengarna skulle användas inom företaget för nya industriella verksamheter. 

Fanns ”världens modernaste land” nånstans var det några tusen mil österut, räknat från Sverige.

Investeringarna blev därför ett utfall av det enorma stigberoende som utvecklades i spåret av högkonjunkturen. Det hade varit känt sedan mer än ett sekel att det fanns lågvärdig järnmalm i Stråssa, men det var lika välkänt att brytningen varje gång hade fått stoppas när konkurrensen från omvärlden ökade. Det glömdes nu bort i den allmänna euforin och under 1950-talets sista skälvande år investerade bolaget mer än en miljard i dagens penningvärde i gruvan. Men samtidigt öppnades nya gruvor i Brasilien och Australien, med malm som både hade dubbelt så högt järninnehåll och låg direkt öppen i dagbrott. Ännu mer oväntat var att japanerna skeppade in den nya malmen i hypermoderna stålverk, som byggdes direkt intill lika skinande och nybyggda skinande bilfabriker och varv. Fanns ”världens modernaste land” nånstans var det några tusen mil österut, räknat från Sverige.

Däremot var effekterna i Sverige och resten av Europa omstörtande. Jag talade en gång med Harry Åkerström som hade varit den siste gruvfogden på en av de mellanstora Bergslagsgruvorna. Han beskrev chocken när de första permitteringarna kom just i slutet av 1950-talet och ryktena som började höras om hur det kom in fartyg i Oxelösund som hade lika mycket malm i lasten som man kunde bryta i gruvorna i Bergslagen på ett år. 

Den nya konkurrensen var förödande och när man ser tillbaka på det som hände var snabbheten i den kollaps som sedan följde smått häpnadsväckande. Gruva efter gruva fick stänga i Bergslagen under 1960-talet, och i Stråssa som var den stora nya satsningen var problemen olösbara från första stund.

Malmen var både lågvärdig och hade sämre kemisk sammansättning än konkurrenterna. Det påverkade naturligtvis också stålverket i Oxelösund där det var tänkt att den skulle användas. Nästa steg i den utförslöpan var att man satsade på en egen svensk stålprocess. Självklart hyllades den som världsbäst – ända fram till att den egna svenska lösningen lika självklart visade sig helt underlägsen konkurrenterna.

Det var ett egenkonstruerat korthus som föll ihop, och efter den kraftiga lågkonjunkturen 1966–67 levde de svenska gruv- och stålkoncernerna på lånad tid. Den slutliga katastrofen utlöstes sedan av den så kallade överbryggningspolitiken, när Sveriges politiker i ett sista anfall av hybris bestämde sig för att hoppa över lågkonjunkturen i mitten av 1970-talet. När sedan den dippen följdes av ytterligare en oljekris och lågkonjunktur var allting till sist över.

Den tillträdande borgerliga regeringen inledde 1977 sin karriär med att nationalisera nästan hela den svenska ”basindustrin”, med Gränges gruvor och stålverk i spetsen. Det nya Svenskt Stål AB fick sedan rationaliseras genom att de mest hopplösa anläggningarna lades ned. Det som räddade företaget var sedan en stenhårt fokuserad satsning på unika kvalitetsstål för den internationella marknaden.

Det innebar också att det slutligen var det dags att skriva av miljardinvesteringarna i Stråssa och de egna stålprocesserna. Gruvan stängde för gott 1983 och när jag kom dit första gången hösten 2005 stod den som ett fantastiskt monument över en bortglömd storhetstid.

När man kom in i anläggningen var känslan av frusen tidskapsel fantastisk, vilket också syns på bilderna: investeringarna i det sena 1950-talets högteknologi i form av räkneapparater och personsökare hade varit bedövande starka – och eftersom allt sedan gick så utomordentligt illa köptes inget nytt in. 

Men lustigt nog blev mitt fotograferande början till gruvans nya tid, för ganska snart hörde en av landets mest aktiva lajvare av sig till mig. Via min hemsida hittade han gruvan som sedan dess utvecklats till ett av landets större centrum för alternativkulturer, vilket nu också lett till satsningen på den nya tv-serien. Det är en utveckling jag sett många gånger och som också är väldigt hoppingivande: hur de sista resterna av jättelika investeringar skapar förutsättningarna för något helt nytt.