Karlskrona är en statsromantikers drömstad. Den gamla örlogsstaden, som byggdes efter standardiserad modell i slutet av 1600-talet och som sedan 1998 krönts till ett av Unescos världsarv, är den främsta i sitt slag. Tveklöst ett av de vackraste exemplen på vad västerländsk, statsstyrd ingenjörskonst någonsin har kunnat frambringa, även om det svider i hjärtat på varje klassisk liberal.

Som historikern Jakob Seerup konstaterar i boken Örlogsstäder: innovationer, varv och vrak (2018) var byggandet och vidmakthållandet av slagkraftiga örlogsflottor ”en av de mest komplexa utmaningarna för de tidigmoderna samhällena i Västeuropa”. Byggandet förutsatte organisation av inköp av stora mängder timmer, tågverk, tjära och segelduk, för att inte tala om den enorma livsmedelsapparat som krävdes för försörjningen ombord. Lägg därtill de komplexa ritningarna av skeppen och logistiken kring produktionen. Allt detta bidrog till upprättandet av den fabriksstad som vi i dag ser spåren av i Karlskronas världsarv.

Än i dag inhyser detta kulturarv en stor del av den svenska marinen. Den statliga verksamheten, liksom den av staten beroende försvarsindustrin, ger fortfarande staden dess ekonomiska existensberättigande i det sydöstra hörnet av Sverige.

Den statliga verksamheten ger fortfarande staden dess ekonomiska existensberättigande.

För en liberal ledarskribent skapar sådana förutsättningar naturligtvis en intellektuell utmaning. Hur företräder man de marknadsliberala idéer som ofta betraktar staten som ett hinder för kommunal och regional utveckling i en stad som i århundraden präglats av statlig verksamhet? Och detta dessutom i en region som med sitt avlägsna geografiska läge ligger långt från de stora storstadsmarknader som liberaler brukar se som avgörande för att driva mänsklig kreativitet. Svaret är inte givet.

I idévärlden är det enklare. ”Det var prissystemets magi” – så beskrev den marknadsliberale ekonomen Milton Friedman hur en blyertspenna blir till i TV-programmet Free to choose från 1980. Genom att pedagogiskt gå igenom blyertspennans olika delar, från det nedhuggna trädet, till grafitgruvan och gummiplantagen, ville han visa att det var fritt samarbete mellan människor som drev mänsklig innovation, inte statligt centralstyre.

Om Friedman ändå hade besökt Karlskrona. 

***

I dag styrs kommunen av en allians av socialdemokrater, centerpartister och liberaler efter att 2010–2018 haft ett moderatlett alliansstyre. Karlskronas socialdemokrati är knappast socialliberalt sinnad, utan starkt präglad av fackliga frågor och av den traditionella industrin. I Moderaterna finns spår av en militär- och ämbetsmannahöger som också präglat staden historiskt. På få platser i Karlskronapolitiken hittar man en framåtsyftande marknadsliberalism. 

 Det finns också en annan, mer sentida berättelse om Karlskrona. Under 1990-talet och början av 2000-talet blev Karlskrona ett centrum för den nya IT- och telekomindustrin. Det skedde efter 80-talets varvskris, som riskerade att bli långvarig. Men tack vare en rad personer, inte minst den framsynte utvecklingschefen i kommunen Tage Dolk, lyckades man vända utvecklingen. Nordic Tel, som blev Europolitan och senare mer känt som Vodafone, och som var först med att lansera SMS-tekniken i Sverige, grundades i Karlskrona. Tack vare ett idogt samarbete mellan näringsliv, stat och kommun utvecklades skattekraften i Karlskrona starkt positivt 1992–2002, medan jämförbara städer som Kalmar och Växjö halkade efter. 

I dag, tjugo år senare, väcker IT-boomen fortfarande frågor. Nu har inflyttningen avstannat och i näringslivet märks stagnationen. Visserligen har varvet sedan Saabs övertagande 2014 investerat påtagliga summor för att få fram vad man kallar ”världens modernaste tillverkningsanläggning” för ubåtar. Men ändå är det något som skaver. IT-industrin, som under 2000-talets första år lockade yngre och högutbildade till Karlskrona, har till stor del flyttat.  Medan närbelägna residensstäder som Växjö och Kalmar attraherar en yngre befolkning verkar staun, som riktiga karlskroniter säger, betydligt mera nostalgisk. Vad hände egentligen med tillväxtundret Karlskrona?

***

Den första lärdomen handlar om stadens kompetensförsörjning. Blekinge Tekniska Högskola (BTH) spelade en oerhörd roll för IT-industrins utveckling i Karlskrona. Under guldåren i början av 2000-talet utbildade man flest inom IT i hela Sverige, efter Kungliga Tekniska Högskolan (KTH) i Stockholm. Det spelade stor roll för att möjliggöra etableringarna inom IT-industrin. Samtidigt saknade man en strategi för nyorientering efter IT-kraschen, vilket blev uppenbart 2008 när BTH i sista sekund tackade nej till att grunda ett gemensamt universitet med högskolorna i Växjö och Kalmar, som gick under projektnamnet ”Akademi sydost”. Rädslan var att man skulle tappa sin unika profil med starka kopplingar till telekomindustrin.

IT-industrin, som under 2000-talets första år lockade yngre och högutbildade till Karlskrona, har till stor del flyttat. 

Mer än ett decennium senare ser vi konsekvenserna av detta kortsiktiga beslut. Det som kallades ”Akademi sydost” blev i stället Linnéuniversitetet i Växjö och Kalmar – i dag ett av landets mest populära lärosäten. För Växjö och Kalmar har det inneburit en påtaglig injektion av yngre, välutbildade människor och en bred kompetensbas för nya företag. Där Karlskrona i början av 2000-talet fortfarande kunde ses som det främsta ekonomiska kraftcentrat i sydöstra Sverige har staden i dag utan tvekan halkat efter. BTH har försökt behålla och utveckla sin nisch inom undervattensteknik och mjukvara, men högskolan är inte vad den hade kunnat vara om den hade delat ett forsknings- och studentnätverk med Linnéuniversitetet. 

Sensmoralen? Öppenhet och samarbete belönas, inåtvändhet och räddhågsen konservatism bestraffas, även om konsekvenserna först ses på lång sikt. 

Den andra lärdomen av Karlskronas stagnation har att göra med vikten av lokalt ägande. IT- och telekomindustrins utveckling under 90-talet drevs framför allt av att kommunen lyckades attrahera kapital och företagsledare utifrån. Det kommunen kunde bidra med var en kommunledning som var välvilligt inställd till storföretag och kompetent personal genom högskolan. 

En stor del av det lokala näringslivet styrdes därmed av personer utanför regionen. På sikt innebar det att många av företagen i takt med att de växte valde att flytta till Stockholm eller någon annanstans. Det fanns helt enkelt få lokala lojaliteter – sociala, kulturella eller kunskapsmässiga – som höll företagen kvar i Karlskrona.

 IT- och telekomindustrins utveckling under 90-talet drevs framför allt av att kommunen lyckades attrahera kapital och företagsledare utifrån.

Fortfarande är detta något som Karlskrona lider av. Ägarna till storföretagen bor någon annanstans och det ledarskikt som ändå bor här är inte företagare utan i hög grad ”driftschefer” som pendlar in eller bor här tillfälligt i väntan på en bättre position högre upp, men som i övrigt inte känner något djupare engagemang för kommunen. Detta är även delvis sant för den stora statliga sektorn som marinen. Konsekvensen är ett näringsliv där en stor del av de som sitter på ekonomiskt och intellektuellt kapital för utveckling av det lokala näringslivet inte deltar i den lokalpolitiska debatten. 

Dagligen ser jag hur detta förhållande formar tänkandet kring kommunal och regional utveckling i Karlskrona och hela Blekinge. Kapital och näringsliv ska ”lockas hit” någon annanstans ifrån, antingen genom någon extern industriell storsatsning eller genom att få hit fler statliga myndigheter. Få ställer frågan vilka kvaliteter eller kunskaper som faktiskt finns bland lokalinvånarna själva, vad de lokala företagen anser och hur dessa kan ges rätt förutsättningar att växa på lång sikt. 

Många är de som genom åren har talat om blekingarnas ”det gaur inte”-mentalitet, men det största mentalitetsproblemet verkar finnas bland de lokalpolitiker som inte ser eller uppmuntrar potentialen i sina egna invånare. Trots det finns i Karlskrona ett av Sveriges äldsta familjeägda industriföretag, Karlskrona lampfabrik, som grundades 1884 och som rimligtvis borde tjäna som inspirationskälla för hela kommunen. 

Den tredje lärdomen, som kanske är den allra viktigaste, handlar om den offentliga centreringen av ekonomin och på ett djupare plan hur man från lokalpolitiskt håll ser på tillväxt. 

I Karlskrona har jag flera gånger stött på ett merkantilistiskt och planekonomiskt sätt att tänka som kanske är en konsekvens av varvsekonomin. På region Blekinges hemsida talas det om ”intäktsbasen”, ett begrepp som myntats av den före detta utvecklingschefen Tage Dolk, som spelade en central roll för framgångssagan på 90-talet och som skildras i hans bok Fånga vinden – en klokbok för tillväxt (2004).

Synsättet är dock i grunden präglat av idén om regional ekonomi som ett nollsummespel där politiken har uppgiften att organisera kapital och företag och på så sätt öka ”intäktsbasen”. Det är en liknelse som fungerar väl i den militära industri som präglat Karlskrona historiskt, men sämre för att beskriva hur dynamiska marknader fungerar. 

Läs också:

Husdrömmarna som politikereliten föraktar

Svend Dahl

Att lämna Malmö – och att återvända

Ann Heberlein

Ett annat exempel på problemet beskrivs i Marina Jogmarks doktorsavhandling Den regionala transformationsprocessens sociala dimension Karlskrona 1989–2002 (2015), som analyserar de sociala effekterna av IT-undret på 90-talet. 

Där berättas att etableringen av Nordic Tel i Karlskrona var en sorts statlig kompensation för en utebliven monteringsfabrik för SAAB:s bensinmotorer, som var tänkt att ligga i Karlskrona. SAAB-fabriken, där huvuddelen låg i Malmö, blev ännu ett exempel på havererad statlig industripolitik, som Jan Jörnmark beskriver i sitt reportage i Smedjan. Det var dåvarande industriministern Rune Molin (S) som kom med det beska beskedet att monteringsfabriken aldrig skulle bli av under ett samtal med Karlskronas dåvarande kommunalråd Bernt Johnsson (S), vid Socialdemokraternas partikongress 1990. Molin meddelande dock lugnande till Johnsson att regeringen ”jobbar stenhårt på att en ny Teleoperatör – Nordic Tel ska lägga sin verksamhet i Karlskrona”.

Karlskrona ska utvecklas genom att ”få hit” någon satsning som sätter folk i arbete. 

Det innebar bland annat att staten i december 1990 gav Nordic Tel den tredje licensen på den svenska mobilnätsmarknaden, vilket gjorde Sverige till enda landet i Europa med tre mobilnätsoperatörer. En av staten skräddarsydd manöver, just för Karlskrona. Detta hade också föregåtts av att regeringen pekat ut just Sydöstra Sverige, jämte Bergslagen och Norrlands inland, som i starkt behov av statliga åtgärder i ekonomin.

Det absurda i sammanhanget är att Socialdemokraternas reaktion i stället var bekymrad när man inte förstod hur man skulle kunna försvara satsningen inför sina väljare. ”Hur skulle vi kunna förklara vad en mobiltelefonoperatör gör för personer som är vana att se järnvägsvagnar med råvaror gå in i fabriken och färdiga bakelittelefoner komma ut? Man kunde ju inte se vad de gör”, skrev kommunalrådet Mats Johansson (S) 2004.

Dessvärre lever samma gamla merkantilistiska idéer kvar bland Karlskronas politiker. I det socialdemokratiska kommunstyrets näringslivspolitik fortsätter bilden av tillväxt som ett nollsummespel att frodas: Karlskrona ska utvecklas genom att ”få hit” någon satsning som sätter folk i arbete. Arbetskläder inom offentlig sektor spelar större roll än kommunens långsiktiga vägval i fråga om näringspolitiken. Och politiken ska gå i främsta ledet för att styra investeringarna.

***

Vilka slutsatser går det att dra av detta i dag? En är att politiskt planerade industrisatsningar mellan näringsliv, stat och kommun kan vara en bra kortsiktig medicin mot kriser. Och den insats som gjordes på 90-talet för att lyfta Karlskrona var verkligen exceptionell och förtjänar beröm. Men om det inte finns lokala förutsättningar för att bära satsningarna över tid är det en dålig långsiktig behandling.

I Karlskronas fall blev det efter några gyllene år i början på 2000-talet uppenbart att IT-industrin inte bar sig. Som vi har sett spelar både frånvaron av lokalt ägande i näringslivet, slutenhet i synen på kompetensförsörjning och ett offentligt-centrerat tänkande kring regional utveckling roll för att förklara detta. I Marina Jogmarks avhandling fångar en intervjuperson vad som hände:

Vi lyckades inte få till någon Gnosjöanda. Jag tror nästan staden var för liten. Det började gnisslas och blev missnöje för att folk gick från bolag till bolag. Växtkraften i Karlskrona var inte så stor att den klarade av att företag rekryterade från varandra. Folk satte käppar i hjulet mer än vad det behövdes egentligen.

Karlskrona är visserligen en betydligt större kommun än Gnosjö, men här finns ändå en viktig lärdom för borgerliga politiker. Det är lätt att stå i talarstolen och säga att alla kommuner som dras med strukturella problem och ineffektiv, statsstödd industri ska ta sig i kragen och bli hurtiga entreprenörer. Men om det inte finns en lokal entreprenörskultur och en gynnsam näringspolitik leder det ingen vart.

På kort eller medellång sikt behöver man nog inte vara särskilt oroliga i Karlskrona. Det förändrade omvärldsläget och marinens ökade verksamhet kommer innebära ordentliga förstärkningar i Karlskrona. Just nu byggs en ny generation ubåtar, Blekingeklass, vid Saab Kockums varv. Samtidigt har danska NKT, en av världens största producenter av sjökablar, nyligen byggt ett nytt torn för tillverkning av sjökablar som är landets tredje högsta byggnad. Från den styrande socialdemokratin hyllas satsningarna. 

Det finns också tecken på att fler i Karlskrona börjar ifrågasätta gamla sanningar. I år meddelade Internationella Engelska Skolan att man etablerar sig i Karlskrona, trots tidigare motstånd från socialdemokratin. Ett förslag som ursprungligen lanserades av den lokala industrigruppen för att locka familjer med kvalificerade jobb att också bosätta sig i Karlskrona och inte bara pendla in.

Men på längre sikt då? Kan den gamla örlogsstaden som byggdes enligt militär planekonomi återuppfinna sig själv? Kan staden bli ett centrum för företagande och innovation utanför den statliga sfären? Självklart är det möjligt, men det kräver en rad reformer. 

Till att börja med måste Karlskronas lokalpolitiker ersätta den merkantilistiska logiken i synen på hur välstånd skapas och sluta drömma om externa storsatsningar. Vänd i stället blicken mot de företagare som redan verkar här och som dessutom är bosatta här. Vad behöver de företagen för att växa, och vilka kommunala hinder finns? Att vända örat mot deras håll skulle betyda mycket. 

Kan den gamla örlogsstaden som byggdes enligt militär planekonomi återuppfinna sig själv?

Därutöver behöver Karlskrona lära av forna misstag. Det var fel att inte bli en del av Linnéuniversitetet och att välja isolering i stället för samarbete. Här finns dock goda möjligheter att återuppta dialogen med Kalmar och Växjö. BTH skulle bli ett välkommet teknologiskt tillskott i ett universitet som har tonvikten på humaniora och samhällsvetenskap. Ett glädjande tecken är att det kommunala styret nu äntligen verkar ta frågan om bättre transportförbindelser mellan Växjö, Kalmar och Karlskrona på allvar. Ett konkret mål vore direkta tågförbindelser på max en timmes restid mellan de tre städerna, vilket skulle göra dem till en gemensam arbetsmarknadsregion. Att Emmaboda i dag är en knutpunkt för den som norrifrån ska ta sig till Karlskrona visar hur illa ställt det är när det gäller tågtrafiken. 

Precis som Karlskronas politiker har ansvar för situationen behöver också den nationella nivån bidra med sitt. En ansenlig del av kompetensen i IT-industrin som fortfarande finns kvar i Karlskrona kommer från indiska invandrare. Att slå vakt om denna arbetskraftsinvandring och även förbättra möjligheterna för indiska studenter vid BTH att stanna kvar i Sverige är livsviktiga frågor för Karlskrona. 

Om livskraftig kompetensförsörjning till nya industrier ska kunna finnas utanför storstäderna behöver staten också ta ansvar för att det finns specialiserade högskolor ute i landet. I dag är vi duktiga på forskning och utveckling på det tekniska området i Sverige, men det saknas tekniska högskolor med inriktning mot industriell produktion i Sverige. Exempelvis får batteritillverkaren Northvolt i Skellefteå merparten av sin kompetens i batteriteknik från Japan och Sydkorea. Här behöver staten ta ett större ansvar för att ge specialiserade högskolor som BTH ett starkare uppdrag kopplat till de tekniska framtidsnäringar som är avgörande för Sveriges, och hela Europas, framtid. 

Parallellt pågår just nu en geopolitisk utveckling där industrin spelar en nyckelroll. EU:s medlemsländer har börjat inse värdet av egna industrier inom strategiskt viktiga områden – ”strategisk autonomi”, kallar vissa detta. Annars är risken stor att vi kommer att vara utelämnade åt det kinesiska kommunistpartiets nycker, som just nu dominerar inom alltifrån batteriindustri, mineralutvinning och kraftiga investeringar i global infrastruktur. I denna nya världsordning kan städer med en högspecialiserad, industriell tradition som Karlskrona spela en viktig roll utan att för den skull slå över i protektionism och planekonomi. 

Parallellt pågår just nu en geopolitisk utveckling där industrin spelar en nyckelroll. 

Här kan exempelvis nämnas den svenska försvarsindustrin som är livsviktig för Karlskrona, men som experter menar måste konsolideras för att ha en chans att överleva på sikt. Att vi i Sverige under kommande decennier ska kunna bygga egna stridsflygplan och egna ubåtar i konkurrens med amerikanska, brittiska, franska och tyska företag framstår alltmer som ett ekonomiskt mycket irrationellt vägval. Vi är för små. Men Karlskrona kan ändå fortsatt spela en viktig roll och värna sitt tidlösa uppdrag som ett försvarsindustriellt kraftcentrum om försvarsföretagen specialiserar sig och om staten verkar för en gemensam europeisk marknad för försvarsmateriel.

Det kräver också att svenska politiker inte ser fler och starkare utvecklingssamarbeten av försvarsmateriel på EU-nivå som ett hot utan som en möjlighet. Ett första steg har redan tagits med den europeiska försvarsfond (EDF) som kom på plats i år genom beslut av rådet och Europaparlamentet. Tyvärr har försvarsminister Peter Hultqvist (S) hittills visat ett nästan kroniskt ointresse för den europeiska dimensionen av försvarspolitiken. 

***

Ingen ideologisk pamflett kan ändra på att Karlskrona i första hand är en storsvensk ö av militär planekonomi. Men verkligheten är komplex. Örlogsstaden hade inte varit möjlig utan europeiskt handels-, vetenskaps- och kulturutbyte. Staden byggdes efter standardiserad fransk modell och fartygen efter nederländska förlagor. Staden lockade också under sin guldålder under 1700-talet inte bara till sig skeppsbyggare utan en kosmopolitisk smältdegel av handelsresande och kulturpersonligheter och hade under 1800-talet en ansenlig judisk minoritet.

Här talades tyska, finska, franska och baltiska språk. Havet som omgärdade staden var vägen mot omvärlden lika mycket som det var skyddsvallen mot rikets fiender. Och efter den smärtsamma varvskrisen på 1980-talet när allt tycktes nattsvart lyckades lokalpolitiker, näringsliv och stat med stora ansträngningar vända en hopplöst bakåtsträvande stad till en del av det svenska IT-undret. 

Nej, Friedman hade verkligen inte rätt när han exkluderade staten från all form av mänskliga framsteg. Men lite mer Friedman i Karlskrona hade inte gjort någon skada om historiens lärdomar ska vändas till framtida segrar.