Samhälle Essä
Public service behöver Moderaternas liberaliseringar
Moderaternas förslag till ny mediepolitik är ett liberalt och välbehövligt brott med den socialdemokratiska synen på public service. Tyvärr har debatten om förslaget präglats av medvetna missförstånd och försök till brunsmetning, skriver Carl-Vincent Reimers.
I juni lade Moderaternas arbetsgrupp fram ett förslag till ny mediepolitik. Rapporten är på många sätt historisk: för första gången lägger ett borgerligt parti fram en mediepolitik som på väsentliga punkter skiljer sig från Socialdemokraternas. Det är ett tydligt brott med den medie- och kulturpolitik som dominerat sedan i mitten av 1900-talet.
Bland de förslag som läggs fram är det mest iögonfallande de som berör public service. Moderaterna vill se ett mindre public service som är mer fokuserat på kärnuppdraget och en ny budgetprocess för hur skattefinansieringen ska beslutas. Man vill se stärkta krav på effektiv ekonomisk förvaltning av bolagen och fler kontroller av kraven på opartiskhet och saklighet, sedan länge två grundprinciper för det redaktionella innehållet i public service som slås fast i regeringens sändningstillstånd.
Just det sistnämnda har fått många mediedebattörer att se rött och tala om statlig styrning. Så vad är det M föreslår rent konkret?
Ett förslag är att internrevisorer ska utses till programbolagen efter beslut av den förvaltningsstiftelse som också utser styrelserna till bolagen. Därmed vill man bevara den modell med förvaltningsstiftelse som gällt sedan 1990-talet och som på flera sätt upprätthåller ett förvaltningsmässigt ”armslängds avstånd” mellan bolagen och riksdagen.
Man vill också se en ny typ av allomfattande granskningar av hela programinnehållet i public service avseende kraven på opartiskhet och saklighet. I dag genomförs endast mindre sådana kontroller av granskningsnämnden, liksom kontroller av de enskilda program som anmälts av allmänheten.
Ytterligare ett förslag som läggs fram i rapporten är att införa ekonomiska sanktioner mot bolagen när de bryter mot kraven på opartiskhet och saklighet.
Det finns debattörer som medvetet har vantolkat M:s förslag som en förtäckt högerpopulism.
I sammanhanget är det viktigt att betona att Moderaterna helhjärtat står fast vid principer som redaktionellt oberoende, åsiktspluralism och värnandet av en mångfald i medielandskapet. Det är inte minst viktigt då det finns debattörer som medvetet har vantolkat M:s förslag som förtäckt högerpopulism som öppnar för politiskt godtycke i kontrollen av public service.
I en debattartikel på DN Kultur argumenterar den före detta TV4-chefen Jan Scherman på precis detta sätt. Scherman jämför flera av M:s förslag med SD:s mediepolitik och menar att förslagen i själva verket är ett första steg mot en nedmontering, inte bara av public service, utan också av dess oberoende. Scherman, själv en före detta aktiv kommunist, menar till och med att demokratin är hotad till följd av M:s förslag.
Problemet i Schermans argumentation är att den är djupt ohederlig, vilket jag påtalade för honom när vi möttes i P1:s debatt häromdagen. Det är inte bara det problematiska i att Scherman ser public service som en förutsättning för demokrati – public service infördes efter det att demokratin och pressfrihetens redan var verklighet i Sverige. Det är också att Scherman drar slutsatser av M:s förslag som det helt enkelt inte finns stöd för om man läser rapporten. Framförallt är kopplingarna till SD extremt försåtliga och syftar sannolikt till att brunsmeta M. Skillnaden mellan SD:s kulturpolitik och M:s är dock milsvid.
När det gäller den generella inriktningen är Moderaternas försvar av public service som samhällsinstitution bergfast. I rapporten skriver man:
Public service inom radio och TV har fortsatt en viktig roll. De demokratiska, säkerhetspolitiska och språkliga motiven för PSB – framförallt nyheter, samhällsbevakning och originalproduktioner på svenska i en svensk kontext – har snarast fått ökad tyngd.
Däremot vill M se ett tydligare definierat uppdrag med fokus på nyhetsförmedling och samhällsprogram. Det ”demokratiska motivet”, att ge medborgarna tillgång till ”samhällsbevakning, inrikes och utrikes nyheter, med saklighet och opartiskhet som ambition” väger tungt i rapporten.
Scherman har i sin artikel rätt i att SD var först med att lägga fram en sådan inriktning. Men att det var SD som lade fram förslaget gör knappast förslaget mindre liberalt till sitt innehåll. Huvudargumentet för ett mindre men vassare public service är just att det finns mycket lite som ur ett liberalt perspektiv motiverar att skattefinansierade medier ska konkurrera med kommersiella.
När det gäller SD:s andra förslag för kontroll av opartiskhet och saklighet finns dock anledning att bli bekymrad. Sverigedemokraternas ledamot av public service-bolagens förvaltningsstiftelse, Linus Bylund, har sagt att han vill straffa enskilda journalister som är partiska vid public service. SD:s ledamöter i kulturutskottet ville också i februari 2020 kalla SVT-chefer till utskottet för att förhöra sig om upplevd partiskhet i ett enskilt program. Båda dessa är exempel på en mediepolitik som är ett solklart brott med Tryckfrihetsförordningens princip om redaktionellt oberoende.
Det är också en mediepolitik som inte alls respekterar principen om armslängds avstånd, en princip som garanterar ett förvaltningsmässigt avstånd från partipolitiken.
Ett sådant system som Moderaterna föreslår existerar redan i det medieetiska system som gäller för tidningarna.
Trots att SD:s politik är väsensskild från M:s ägnar sig Jan Scherman åt en grovt missvisande jämförelse där M:s förslag betraktas som en vidareutveckling av SD:s högerpopulism. Det är en jämförelse som saknar grund. Moderaterna vill utreda möjligheten att införa sanktioner för bolagen när överträdelser sker av opartiskhet eller saklighet, inte straffa enskilda journalister. Faktum är att ett sådant system som Moderaterna föreslår i dag redan existerar i det medieetiska system som gäller för tidningarna. Om en tidning fälls av medieetiska nämnden för att en publicering har brutit mot någon medieetisk princip får tidningen böta till nämnden. Självklart straffas inte den enskilda journalisten som skrivit en klandervärd artikel, utan ansvarig utgivare.
Slutligen kan det vara värt att sätta Moderaternas mediepolitiska program i ett europeiskt sammanhang. Exemplet Danmark och dess reformprogram för Danmarks Radio har redan belysts generöst i svensk media.
Läs också:
Mindre känt är kanske att den typen av helhetsgranskningar av kraven på opartiskhet och saklighet som Jan Scherman menar hotar demokratin genomfördes redan 2007 av det brittiska public service-bolagen BBC. Rapporten, som beställdes och presenterades under Tony Blairs socialdemokratiska regering, konstaterade dessutom att det förekom en vänstervinkling i BBC:s programutbud. Något som i sin tur ökade kunskapsläget för att debattera frågorna i Storbritannien.
Ett mer aktuellt exempel som förtjänar att uppmärksammas är Frankrike. Där har Emmanuel Macrons socialliberala regering presenterat en liknande reformagenda för public service, vilket jag skrivit om tidigare i Smedjan. Och även om reformen till följd av coronaviruset nu skjutits på framtiden, är inriktningen för den franske presidenten klar. Fransk public service har så bristfällig ekonomisk förvaltning att presidenten kallat det för ”republikens skam” och hans kulturminister har presenterat flera förslag på effektiviseringar, inklusive nedläggningar av kanaler. Allt som allt en reformagenda som i hög grad går i den riktning Moderaterna också vill se.
Den liberala reformagenda man nu lägger fram för public service har stöd i liknande förslag som genomförts i andra västeuropeiska länder.
Moderaternas mediepolitik är alltså inte bara väsensskild från SD:s. Den liberala reformagenda man nu lägger fram för public service har stöd i andra liknande förslag som genomförts eller är på väg att genomföras i andra västeuropeiska länder. Det är på tiden att även Sverige reformerar den mediepolitik som trots marknadsliberala reformer i andra skattefinansierade sektorer fortfarande kan beskrivas som en enklav av ohotad socialdemokrati.
Att kärnan i Moderaternas reformprogram är liberal innebär såklart inte att det saknas risker med den nya kursen i mediepolitiken. Författaren Lars Gustafsson har skrivit: ”det förefaller mig ofta rimligt att säga, att bakom varje tidsålders drömmar gömmer sig den nästas mardrömmar”. Och om 1900-talets mediepolitiska mardröm visade sig i ett allsmäktigt public service som kväste all av konkurrens, från parabol-TV till fria radiostationer, kan 2000-talets om oturen är framme bli en där respekten för public service vittrar sönder för att ersättas av kortsiktiga regeringspolitiska mål.
Något sådant kommer inte inträffa över en natt. Därför måste M fortsätta hålla fast vid den liberala kursen i mediepolitiken och tygla SD:s kulturpolitik om (när) det blir aktuellt med regeringssamarbete.