Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Public service behöver riktiga kunder

Slöseriet på UR visar på behovet av ett moderniserat public service. Men hur skapar man förändringstryck på public service-bolagen utan att äventyra deras oberoende? Att låta en del av intäkterna komma direkt från tittarna är en möjlighet, skriver Mats Olin i en uppföljning av Näringslivets Medieinstituts och Smedjans granskning av Utbildningsradion.

Hur ser vi till så att de skattemedel som satsas på public service används på bästa möjliga sätt?  Foto: Daniel Annefelt.

Vad händer med företag som saknar kunder och aktiva ägare, men som ändå har intäkter säkrade för många år in i framtiden? Är de innovativa? Förnyas de? Är de effektiva?

Det kan bli som på public service-företaget Utbildningsradion, där personer vittnar om hur ineffektivt våra skattepengar används. Flera anonyma källor berättar om ekonomisk kravlöshet och hur dålig uppföljning leder till ineffektivitet och slöseri. ”En av cheferna hade 20 miljoner kvar i programbudgeten i slutet av året som han bara svischade ut på lite olika produktionsbolag, som då kunde göra programmen utan större styrning.”, berättar en person. Det saknas genomtänkta processer för att genomföra projekt och bristande kompetens leder till misslyckade projekt.

Läs också: Slöseriet på Utbildningsradion

NMI:s och Smedjans granskning av UR visar på ett i väsentliga avseenden dysfunktionellt företag. ”I kommersiella företag i branschen skulle det här beteendet inte vara möjligt”, säger en av de intervjuade.

Men pengarna till UR kommer in oavsett.

Å ena sidan vill vi inte att staten ska lägga sig i journalistiken. Å andra sidan vill vi inte skicka drygt åtta miljarder kronor varje år till tre herrelösa public service-företag. Med statligt finansierad journalistik så kommer ett nödvändigt ansvar för att se till att pengarna används på ett effektivt och ändamålsenligt sätt.

De som förespråkar ett grundlagsskydd för public service-företagen ställs inför ett genuint dilemma: Om oberoende innebär att staten överhuvudtaget inte lägger sig i, vem ska då se till att företagen sköts på ett anständigt sätt?

Att förlita sig på statligt finansierad journalistik är av det här skälet riskfyllt. Det ligger i sakens natur att en statligt finansierad verksamhet inte kan vara oberoende av staten.

Vägen framåt måste därför först och främst handla om mångfald. Det vill säga att staten gör vad den kan för att många medieföretag, med annan finansiering, ska kunna finnas. Det handlar om ett generellt positivt företagsklimat, och det kan handla om branschspecifika avvägningar. Men det handlar också paradoxalt nog om att begränsa public service.

Public service-journalistiken borde göras mer oberoende av statens klåfingrighet.

Man måste kunna föra ”en principiell diskussion om public services uppdrag och gränser” för att citera branschorganisationen Tidningsutgivarna, eftersom ”det handlar om en offentligt finansierad verksamhet vilken konkurrerar med privata medier”.

Och det måste man kunna göra utan att bli jämförd med Viktor Orbán i Ungern.

Ett okontrollerat, väl finansierat Public Service skulle – i en än tuffare marknadssituation – mycket väl kunna slå ut möjligheterna för andra medieföretag att existera. I det avseendet kan vi absolut inte lita på public service-företagens goda vilja, utan här måste staten ta sitt ansvar som uppdragsgivare och som gränssättare.

Samtidigt borde public service-företagens journalistik göras mer oberoende av statens klåfingrighet.

Det handlar inte minst om Granskningsnämnden för radio och tv, som bland annat har till uppgift att bedöma journalistik. Den verksamheten borde läggas ner. Förvisso är besluten i Granskningsnämnden till stor del ett spel för galleriet. En del vill därför se en mer effektiv Granskningsnämnd, som mer närgånget tar tag i politisk opartiskhet. Men vill vi verkligen ha en supereffektiv Granskningsnämnd, där statliga tjänstemän och styrelser dömer av frågan om politisk lutning? Det kan väl vara vettigt att utvärdera om journalistiken är opartisk och saklig, men låt det göras av externa bedömare, exempelvis vid universiteten och av Mediernas Etiknämnd.

Regeringen borde också upphöra med sina nära relationer med public service-bolagens ledningar. Fler än 20 möten genomfördes under 2019 där ofta bolagens vd:ar deltagit, visar NMI:s undersökning. Exakt vad mötena handlar om är svårt att få reda på, men klart är att det ibland rör journalistiken. Förvaltningsstiftelsen finns för att skapa avstånd mellan stat och bolag, så varför kringgås den konsekvent? Måste man tala med bolagen kan man göra det med styrelserna.

Så hur skapar man ett välbehövligt förändrings- och moderniseringstryck på public service-företagen, utan att lägga sig i för mycket? På gott och ont måste staten ta det ansvaret.

En idé är att använda en del av public service-budgeten till att handla upp en ny utförare, som kunde tillföra nytänkande, och som man kunde jämföra de gamla bolagen med.

Det vore bra om en del av intäkterna kom direkt från tittarna. Och tittarna har blivit allt mer vana att betala, i alla fall för tv. Hur många svenskar skulle betala 99 kr per månad för att se SVT Plays utbud av till exempel TV-serier och underhållning? Public service-företagen skulle hur som helst må bra av att få några riktiga kunder.