Samhälle Krönika
Samer är också människor
Den liberala tanken på individuella rättigheter håller på att förvanskas. Krav på rättigheter för det samiska folket som kollektiv, underminerar idén om likhet inför lagen, skriver Adam Danieli.
Det var en afton i mitten av maj. Den lilla trädgården utanför Juridicum i Lund hade blivit öppnad för allmänheten. Rabatterna var uppgrävda och försatta i examensmässigt skick. Utanför byggnadens små portar, utformade i nyrenässansstil, tillströmmade diverse juridisk skolade åhörare. Universitetets rektor, professorerna och kulturministern; alla var de på plats för att medverka i vad som beskrivits som det största och högtidligaste öppnandet på fakulteten på en generation.
I mitten av programmet så tog statsrådet till orda. Hon tackade för äran att inviga det nya institutet och sade sig vara stolt över att Sverige äntligen fått en institution som uteslutande kunde driva på arbetet med mänskliga rättigheter, inte minst i frågor med anknytning till det samiska folkets urgamla rätt. Exakt 100 år efter att det rasbiologiska institutet öppnades i Uppsala, skulle nu dess motsats öppna i Lund. Samisk sång ljöd genom valven, och bandet klipptes.
Institutet för Mänskliga rättigheter hängdes ut som symbolprojekt när det lanserades av Regeringen Löfven under 2021. Att Sverige nu skulle få en egen myndighet som arbetade med rättighetsfrågor tolkades av skeptikerna som en förtäckt kritik – att Sverige inte klarade av att upprätthålla de rättigheter som vi mer än gärna predikar för omvärlden. Men den som tror att rättighetsfrågor i dag begränsar sig till sådant som yttrandefrihet och integritet misstar sig gruvligt.
I samefrågan ligger något av en tickande bomb.
Institutets inriktning utgör snarare ett exempel på den förändring som håller på att ske i frågor om mänskliga rättigheter. Den kanske mest centrala delen av den liberala idétraditionen, att var och en bär på rättigheter, håller tyst på att byta skepnad. Det som länge varit en borgerlig grundbult om individers rätt mot kollektivet, håller på att bli till kollektivets intresse, ett folkets rättigheter mot individen. Det var precis därför som kulturministern pratade om det samiska folket i vad som borde varit en tillställning som handlade om det rakt motsatta, nämligen den enskildes rätt bortom kollektiva stämplar.
Och det är därför regeringen under våren, som en del av sitt arbete med mänskliga rättigheter, presenterade en ny konsultationsordning, som innebär att regeringen, statliga myndigheter, regioner och kommuner måste konsultera företrädare för det samiska folket i en stor mängd frågor. Vi är inne i en kollektivisering, en identitetspolitisk offensiv mot tanken på universella rättigheter.
I samefrågan ligger något av en tickande bomb. Allt fler intressekonflikter mellan samernas rennäring och andra typer av näringar i norra Sverige måste lösas ut. Politiken har valt att helt och hållet ducka frågan om hur samebyarnas rätt faktiskt ska se ut och uppgiften att lösa slitningarna kommer hamna hos domstolarna. Antalet rättsprocesser kommer att öka dramatiskt.
Då blir tanken om en kollektiv rätt plötsligt något annat än en akademisk övning. Utan politiskt ledarskap och pressade av ett antal internationella organ att på olika sätt erkänna urfolk så kommer svenska domstolar utan tvekan att börja laborera med rättigheter för hela folkgrupper. Det som borde vara ett intresse mot ett annat – exempelvis gruvdrift mot rennäring – blir är nu ett intresse mot en diffus, kollektiv rätt.
Enbart samer får enligt svensk grundlag driva rennäring.
I viss mån har samernas rätt förvisso reglerats i lag. Enbart samer får enligt svensk grundlag driva rennäring, och enbart vissa av dem får rösta i valet till sametinget. Tillsammans med monarkin och rätten att ta adliga efternamn är dessa två de sista privilegierna baserade på släktband som finns i Sverige. I alla andra sammanhang har den liberala idén om individuella rättigheter trumfat blodsbanden och gjort svensk lag lika för alla.
Vi ser nu en rörelse åt andra hållet. Inte minst har FN:s omdiskuterade urfolkskonvention, ILO 169, försett idén om att viss etnicitet ska ges särrättigheter även i liberala rättsstater med nytt bränsle. Texten, som innebär omfattande åtaganden för att urfolkens särart och inflytande ska säkras, är svår att förena med många liberala principer. Sverige, som undertecknat med inte ratificerat konventionen, har intagit en märklig mellanposition; positiv till att ursprungsbefolkningar uppmärksammas och inkluderas, som i fallet med sametinget, men skeptiska till särlagstiftning. Omformandet av rättighetsbegreppet även i Sverige kommer med största sannolikhet leda till att vi rör oss mot särskilda rättigheter bakvägen. Det vore högst olyckligt.
Det finns i grunden tre argument för samers särskilda rättigheter i Sverige.
Det finns i grunden tre argument för samers särskilda rättigheter i Sverige, och inget av dem håller. För det första finns släktargumentet, tanken att den som har förfäder som ägnat sig åt en viss näring ska kunna ärva denna rätt. Motargumentet är välkänt. Barn väljer inte sina föräldrar, och att basera en exklusiv rätt till näring eller kultur baserat på slump eller tidigare generationers arbete är irrationellt. Den som vill att traditionen lever kvar borde givetvis vilja att människor närmar sig kulturen och hantverket, inte ha förbud.
För det andra finns arvsyndsargumentet. Det finns i dag ingen som förnekar att behandlingen av individer av samiskt ursprung inneburit stora övergrepp på mänskliga rättigheter i Sverige. Den koloniala historien är välkänd, men kan inte kompenseras, hur gärna vi än skulle vilja det. Att hålla människor ansvariga för sådant som tidigare generationer gjort är meningslöst och efterfrågan på upprättelse är snudd på outtömlig. I den mån det går att återställa ska det givetvis göras, men det finns ingen kollektiv arvsynd som icke-samer bär på.
Om något borde man lära av historien och ställa sig kritisk till den typ av kollektivism, uppdelning och politisk övertro som möjliggjorde tidigare generationers misstag. I grund och botten bör svenska samer i juridikens ögon vara svenskar – varken mer eller mindre. Detta utan att förringa att den svenska staten begått grova övergrepp mot, och förvägrat rättigheter till, samer under en betydande del av statens historia
Avslutningsvis finns folkrättsargumentet, som om möjligt är ännu svagare. Sverige har inte, som nämnts, ratificerat urfolkskonventionen. Vi har heller inte kränkt samernas rätt till självbestämmande eller nekat den med samiskt ursprung medborgerliga rättigheter. Det saknas folkrättsliga förpliktelser att ge folk av viss etnicitet några särskilda privilegier i Sverige. Snarare har Sverige genom en rad internationella dokument åtagit sig att motverka all diskriminering på grund av börd och etnicitet. Folkrätten talar således starkt mot dagens särlagstiftning.
Frågan om mänskliga rättigheter riskerar att kapas för diverse syften. Miljörörelsen vill få det till att djur och natur ska tillmätas juridiskt utkrävandes rättigheter. Nationalister, åtminstone av den äldre skolan, vill se rättigheter som enbart tillfaller den av rätt nationalitet. I frågan om samers rättigheter, eller kanske snarare i den bredare frågan om urfolk, har processen att omforma en i grunden liberal tanke kanske gått som allra längst, med krav på kulturella privilegier.
Läs också:
I många fall är tanken på kollektiva rättigheter drivet av en vilja att ställa till rätta. Men att ersätta individen med kollektivet i frågan om rättigheter är att göra en björntjänst. Det innebär ett återvändande till det tankesätt som tillät enorma övergrepp från första början – att människor med olika kollektiva särdrag bär på fundamentala olikheter. Det reducerar individen från mål i sig själv till bärare av andras stereotyper. Och en stereotyp är det lätt att köra över. Det skulle vara en historisk ironi om hundra år förflutit, och vi inte lärt oss någonting.