När Tobias Baudin intog kongresscenen som nyvald partisekreterare för Socialdemokraterna 2021 var det med ett fackligt brandtal. I sina karaktäristiska vita gymnastikskor beskrev han sig själv som en vanlig arbetarkille, som inte fått sitt politiska uppvaknande från universitet eller nationalekonomiska kalkyler, utan genom att gå sida vid sida med arbetarna:

Jag är en politiskt engagerad folkrörelsemänniska som vill förändra och förbättra. Det är min absoluta övertygelse att det krävs både en stark fackföreningsrörelse och ett starkt socialdemokratiskt parti för att Sverige ska bli ännu bättre – för alla.

Den tidigare Kommunalordföranden Baudin hör till en utrotningshotad skara i Socialdemokraterna. Trots sin förhållandevis ringa ålder, är han, i alla fall mentalt, en del av en äldre generation; en generation som ser socialdemokratin som lika mycket en facklig som en politisk rörelse, och som beskriver konflikten i svensk politik som den mellan arbetarvänliga och arbetarfientliga krafter. Facket och partiet, i en och samma skapelse. 

Den tidigare Kommunalordföranden Baudin hör till en utrotningshotad skara i Socialdemokraterna.

Men bilden som Baudin vill måla upp stämmer allt sämre med verkligheten. Stödet för S faller bland LO:s medlemmar, det blir allt svårare att hålla samman rörelsen politiskt och i ett internationellt sammanhang är de enorma pengar som flödar från fack till parti under valrörelsen unikt. 

Vi har tittat närmare på LO:s valrörelse, dess betydelse för S och pratat med de som ifrågasätter den. Fram träder en bild av en ledning som lyssnar allt mindre på de medlemmar de ska företräda, och som inte drar sig för att slira på sanningen för att motivera sitt stöd till enbart ett parti – Socialdemokraterna.

Spelet för medlemsgallerierna 

LO:s relation till Socialdemokraterna är lång och brokig. Systemet med facklig-politisk samverkan, som kan spåras tillbaka till Hjalmar Brantings dagar, knakar i dag fogarna. Kollektivanslutningen till partiet är borta sedan många år, och flera LO-förbund har gjort en stor sak av att distansera sig från S. I vissa fall har man också slutat ge kontanta stöd till partiet. 

Under Tobias Baudins ledarskap valde Kommunal till exempel att sluta med de kontanta bidragen till partiet som en del av vad han kallade ”en omställning till ett modernare fackförbund”. S hade visserligen visat lojalitet mot förbundet genom att deras företrädare fått plats i många församlingar, men pengarna skulle göra mer nytta internt, menade Baudin. Byggnads, Pappers, Transport och Handels slog honom följe, efter att medlemmarna börjat knorra allt högre. När Tidningen Arbetet förra året sammanställde siffrorna, visade det sig att det löpande stödet från LO-förbundet till partiet minskat med 80 procent under det senaste decenniet.

Men att relationen skulle anpassas efter nya förutsättningar har i hög grad utgjort en rökridå. Socialdemokraterna får fortfarande enorma stöd från LO, men det måste alltmer smusslas och forceras fram. När det väl gäller, i valrörelsen, är tveksamheten som bortblåst.

Schrödingers valrörelse

En del av den över ett sekel gamla facklig-politiska samverkan med Socialdemokraterna är att ge både direkt och indirekt stöd till S i val. Även inför riksdags-, region- och kommunalvalet 2022 har LO fattat beslut om att arbeta för en socialdemokratisk valseger. 

Facket går till val under parollen ”Trygghet för vanligt folk” och bland de frågor man lyft fram är minskad arbetskraftsinvandring, höjda kapitalskatter och höjd a-kassa. Målet med LO:s valrörelse beskrivs som att de behov som medlemmarna har, också ska representeras politiskt. De olika förbunden har också presenterat olika krav på S i valrörelsen och har sina egna kandidater på S listor. 

Självständigheten kan dock bäst beskrivas som ett kvanttillstånd – både gemensam och fristående.

Självständigheten kan dock bäst beskrivas som ett kvanttillstånd – både gemensam och fristående. LO och alla LO-förbunden driver vad man beskriver som en självständig valrörelse för arbetares intressen, och samtidigt för en S-seger. LO:s ordförande Susanna Gideonsson har sagt att hon och organisationen är stolt och öppen med sitt ställningstagande för S i valet. LO:s egen valplattform pryds med en bild på Susanna Gideonsson och Magdalena Andersson, och avslutas med att socialdemokratin måste gå framåt i valet i september. Alla kandidater som lyfts fram av LO är socialdemokrater.

När Smedjan ställer frågan till Tobias Baudin om man inte i praktiken driver en gemensam valrörelse, är svaret talande.

– LO:s stöd är jätteviktigt. Vi socialdemokrater är och ska vara ett parti för Sveriges arbetare. Men nej, vi bedriver inte en gemensam valrörelse och det tror jag är viktigt för oss, för LO och alla LO-förbunden. Däremot samordnar vi oss och samarbetar ofta. 

Villkorad kravlöshet

Stödet är dock inte ovillkorat utan kommer med ett antal politiska krav, har ordföranden Susanna Gideonsson sagt. Exempel på sådana tydliga krav som ”inte får försvinna i januariavtal och talmansrundor” är förändringar i arbetskraftsinvandringen, bekämpande av arbetsmarknadskriminalitet och stopp för höjning av pensionsåldern. 

Exakt vad dessa krav och villkor innebär tycks parti och fack vara oense om. Baudin vill inte kännas vid några krav alls. 

– Det är en missuppfattning att samarbetet inom arbetarrörelsen bygger på att vi skulle ställa villkorade krav på varandra. Vi drivs i stället av liknande mål och har därmed ett mycket nära samarbete.

”Vi är inget kärlekspar, vi är samarbetspartners”

Det är en slutsats som inte delas av facket. LO:s kommunikationschef Isabelle Ljungberg menar snarare att kraven är ett skarpt sätt att driva på S och få igenom fackliga reformer genom att de tar sig in i partiet.

– Historiskt har många av de grundläggande samhällsreformerna som gynnat LO-förbundens medlemmar, exempelvis utbyggnaden av välfärden, kommit till genom initiativ från LO och sen drivits igenom politiskt av Socialdemokraterna. 

I sin första ledare som ordförande i tidningen Arbetet betonade Gideonsson också att samarbetet mellan LO och S var byggt på ömsesidig nytta: ”Vi är inget kärlekspar, vi är samarbetspartners. Och det är med det socialdemokratiska partiet LO har facklig-politisk samverkan, inte med regeringen. Så när en socialdemokratiskt ledd regering för en dålig politik, då säger vi ifrån”. 

Gideonssons fortsättning har åldrats sämre: ”Därför är det väldigt glädjande att se uppslutningen bland socialdemokrater mot förslagen från LAS-utredningen.” Den för LO viktigaste frågan – arbetsrätten – reformerades i vissa delar av S under den förra mandatperioden, men det är svårt att hitta några konsekvenser av det sveket i fackets egen valrörelse.

Det torde därför inte innebära särskilt mycket huvudbry för Baudin att LO skriker sig hesa med villkor. För vart ska de ta vägen? I LO:s stadgar står också att man är en socialdemokratisk organisation. Kampanjen är inledd, och trots att partiet ignorerat LO:s ”krav” varje gång de bildat regering sedan åtminstone 90-talet har facket slutit upp. 

I praktiken finns två gentemot varandra motstridiga bilder av relationen. En enda, och två olika, socialdemokratiska valrörelser. Helan och halvan.

Nästan 100 miljoner på S

Så vad innebär LO:s stöd till S konkret? Hur mycket stöd får partiet? 

LO säger sig inför detta val göra en rekordstor satsning på S-seger. Den offentliga siffran är att LO:s kampanj inför detta val kostar 30 miljoner i annonser, kansli, filmer och hemsidor. Utöver sin externa kampanj kommer LO också lägga 20 miljoner på utbildningar och datasystem. Ett antal tusen valutbildningar ska genomföras och organisationen rustas över hela landet.

Extern opinionsbildning, utbildningar och organisatoriska insatser döljer dock kampanjens viktigaste insats – samtalskampanjen. Den huvudsakliga inriktningen på LO:s kampanj är att prata med människor i LO-kollektivet. Inför årets val har man målet att överträffa förra valrörelsens antal samtal och ska nå över en halv miljon medlemmar, en uppgift som fördelats mellan de olika förbunden och centralorganisationen.

Det ekonomiska värdet av samtalskampanjen har organisationen inte redovisat, och det är inte klart hur dessa samtal sker. Tidigare valrörelser har telemarketing, alltså att ringa potentiella väljare, varit det centrala verktyget. Man har också i flera av sina valanalyser dragit den positiva slutsatsen att telemarketing och andra former av samtal som förbunden har genomfört har varit ett effektivt sätt att öka stödet för S bland arbetarväljare. 

LO:s stöd till partiet under valåret är alltså sammantaget ungefär 91 miljoner kronor

Så hur stort är detta indirekta stöd? Smedjan har gjort en genomgång av kostnaderna för att bedriva denna typ av kampanj. Telemarketing är betydligt billigare än exempelvis dörrknackning eller andra besök, och som utgångspunkt har vi därför antagit att alla samtal sker via telefon. 

Efter kontakter med ett antal leverantörer kan vi dra slutsatsen att marknadspriset för politisk telemarketing ligger på omkring 70 kronor per nådd användare. Kampanjens mål om 500 000 samtal har alltså ett ekonomiskt värde på 35 miljoner kronor. Till det behöver det kontanta ekonomiska stödet till partiet läggas. Partibidraget är mindre än tidigare, men LO respektive fyra olika förbund ger i år 6 miljoner kronor till S.

LO:s stöd till partiet under valåret är alltså sammantaget ungefär 91 miljoner kronor, vilket kan jämföras med de skattningar av riksdagspartiernas valbudgetar som statsvetaren Marie Grusell och hennes kollegor gjort under det senaste valet. Liberalernas kassa under valet 2018 var till exempel 20 miljoner. För Moderaterna och Sverigedemokraterna är samma siffra ungefär 50 miljoner kronor. LO:s insats är alltså betydligt högre än alla riksdagspartiernas sammantagna valbudgetar, enbart med undantag för S själva, som under valet 2022 har uppgivit en valbudget på omkring 100 miljoner kronor.

Toppen mot botten

Så varifrån kommer pengarna? På den frågan finns ett enkelt svar: medlemmarna. LO:s enda egentliga inkomst är de som kommer från förbundens ungefär 1,4 miljoner medlemmar. Som medlem har man ingen möjlighet att välja bort att stödja partiet, varken det som sker i valrörelsen eller de omkring 40 miljoner i löpande stöd som S fått från LO-håll under den senaste mandatperioden. 

Samtidigt är det bara ungefär var tredje LO-väljare som röstar på S. I det senaste valet röstade bara 38 procent av LO:s medlemmar på S, och inget tyder på att den siffran kommer att bli högre i detta val. Vissa opinionsundersökningar har pekat på att SD konkurrerar om att vara största parti i gruppen, och bland män är övertaget för SD nästan tio procentenheter enligt färska siffror från SCB. Invandring är viktigaste valfrågan för gruppen som sådan, och missnöjet med sittande regering är större bland LO-kollektivet än övriga grupper.

Det innebär i praktiken att mer än 6 av 10 kronor till S kommer från någon som föredrar ett annat parti, och att de används för att uttryckligen motarbeta ett parti av samma storlek.  Detta kan jämföras med hur det var under 1980-talet, då medlemskåren inte bara tvingades in som medlemmar genom kollektivanslutningen, utan över 80 procent av den också röstade på S.

En opinionsundersökning genomförd av LO:s tidning Arbetet visade under 2021 på att bara var femte medlem vill att organisationen fortsätter att stödja Socialdemokraterna ekonomiskt. 

Det finns med andra ord en kraftig majoritet för att slopa stödet.

Oligarkins järnlag

Så varför fortsätter då LO att stödja partiet?

Frågan har dryftats länge. Möjligheten att inte kampanja för partiet dök upp i LO:s eftervalsanalys från 2018, men med slutsatsen att man även i fortsättningen bör driva en partipolitisk valrörelse. Valledaren Dan Mattsson har inför årets val beskrivit det som att ”S är det enda partiet som har lösningar på medlemmarnas problem” och att det därför är naturligt att en facklig organisation stödjer partiet. Det verkar inte medlemmarna hålla med om. Efter att januariavtalet slutits och sedan brutits har frustrationen bland gräsrötterna varit stor. Partiets strategi i frågor om SD har också kritiserats.

Ljungberg ser dock inga problem med representativiteten i beslutsfattandet. 

–  Representanterna till de beslutande församlingarna väljs i demokratisk ordning. Det kan såklart skilja sig i synen på vissa frågor vid olika tillfällen, men överlag stämmer det väl. Om man som medlem vill ha andra representanter och andra beslut så kan man engagera sig fackligt och påverka den vägen, till exempel genom att rösta på de ombud man vill ha. 

Besluten om hur man ställer sig partipolitiskt fattas av LO-kongressen vart fjärde år, en församling som är både betydligt rödare och socialdemokratisk än organisationen i stort. Under modern tid har alla av LO:s högsta makthavare, inklusive hela styrelsen, varit medlemmar i partiet, och beslutet att stödja S fattades i princip enhälligt av ombuden under kongressen 2021, trots januariavtal och arbetsrättsförändringar. Man röstar för medlemmarnas intressen så som de borde vara, inte som de faktiskt är. 

En egen Bagdad Bob

Varken Baudin eller Ljungberg verkar se några problem med förbundens och medlemmarnas allt svalare känslor inför partiet. Partisekreteraren ser snarare motsatt utveckling.

–  Jag tolkar det också som att den facklig-politiska samverkan består och kan vara starkare än tidigare. När Kommunal avbröt partistödet handlade det om övertygelsen att det bästa sättet att stärka den facklig-politiska samverkan och på sikt även Socialdemokraterna var att utveckla arbetet i grunden – i sin egen organisation, säger Baudin.

Det handlar om att få S att tycka mer som medlemmarna, snarare än att ompröva valet av parti.

På frågan om det inte är dags att ompröva den tidigare linjen är Ljungberg skeptisk. Det handlar om att få S att tycka mer som medlemmarna, snarare än att ompröva valet av parti.

–  Den facklig-politiska samverkan med Socialdemokraterna har ett stort stöd, inte minst såg vi det på LO-kongressen i höstas. Huruvida vi någonsin skulle stötta ett annat parti i en framtida valrörelse tänker jag inte filosofera kring. Ytterst är det viktigt för oss att Socialdemokraterna driver frågor som är viktiga för LO-förbundsmedlemmarna.

Vissa gränser har dock dragits upp genom både LO:s socialdemokratiska stadgar och ordföranden, som menat att det aldrig kommer att bli aktuellt att stödja SD även om de blir största parti i organisationen. I frågor om arbetares villkor uttryckte hon att ”[vi] vet av lång facklig erfarenhet att det enda parti som har de svaren är Socialdemokraterna”. 

Interndemokrati med gränser 

Både LO och förbunden har producerat en omfattande mängd valmaterial om fackliga frågor, som i flera fall innehåller rena felaktigheter om andra partier än S. Bland annat påstår IF Metall att Moderaterna och Sverigedemokraterna vill inskränka strejkrätten, vilket inte stämmer. Det är däremot precis vad Socialdemokraterna gjort under den senaste mandatperioden. Kommunal beskriver samma partier som välfärdsmotståndare, och menar att de motsätter sig välfärdsstaten, också en uppenbar felaktighet. LO:s valledare Dan Mattsson har uttryckt det som att Moderaterna kommer att sälja ut Sverige och avskaffa den svenska modellen, vilket inte heller överensstämmer med verkligheten. Man ljuger helt enkelt för sina egna medlemmar om andra partier i syfte att stärka bilden av att Socialdemokraterna är det enda möjliga alternativet. 

Man ljuger helt enkelt för sina egna medlemmar för att stärka bilden av att Socialdemokraterna är det enda möjliga alternativet. 

Den som vill påverka sitt förbunds eller LO:s politiska inriktning är hänvisad till de interna kanalerna. De interndemokratiska processerna har dock gränser. Kongressombuden är indirekt valda genom sina respektive förbund, och det står varje förbund fritt att utesluta den som bedöms ha fel partipolitisk åsikt. 

Sverige har, till skillnad från Danmark, inget förbud mot att diskriminera inom arbetsmarknadens parter på politisk grund. Exempelvis har flera Sverigedemokrater som ställt upp i val till förtroendeposter i sina förbund förhindrats att delta genom att uteslutas. Även lokalt engagerade medlemmar och personer på arbetsplatser som engagerat sig i SD lokalt riskerar uteslutning. Det som tidigare framför allt handlat om att hålla organisationen ren vänsterut och från enstaka moderater, handlar i dag nästan enkom om att bli av med Sverigedemokrater.

Laglöst land

Stödet från LO till S är i dag helt oreglerat och inte transparent. Frågan om de juridiska gränserna för stödet kom upp i samband med den utredning om redovisning av intäkter till politiska partier som i dag reglerar hur partier måste deklarera. Mot bakgrund av att Sverige under lång tid helt saknat krav på sådan redovisning, var utredningens mål att komma fram till ett enkelt system som ger allmänheten god insyn i hur politiska partier finansieras. 

Sedan 2018 finns detta system på plats, och en sammanställning av uppgifterna som Timbro presenterade tidigare i år visar på mycket stora skillnader i ekonomiska resurser. Socialdemokraternas intäkter motsvarar nästan alla andra partiers tillsammans. 

Det indirekta stödet från LO i valet är inte inkluderat i dessa siffror, eftersom de inte registrerats som stöd av S. Regelverket är nytt och det är inte helt klart hur kravet på redovisning, som ska avse medel som inkommit till partiets verksamhet, ska förstås. I propositionen var dock regeringen tydlig med att alla intäkter, oavsett form, till parti och sidoorganisationer, oavsett form, ska ingå. Huruvida LO utgör en sådan sidoorganisation är oklart.

Föreningsfrihet-ish

Samma kommitté berörde även frågan om det är förenligt med den negativa föreningsfriheten att facket stödjer partiet. Sverige saknar ett grundlagsskydd för den negativa föreningsfriheten. En sådan rätt att stå utanför organisationer finns dock i Europakonventionens artikel 11, men praxis från Europadomstolen spretar. Någon entydig rätt att genom ett engagemang i en facklig organisation inte behöva knytas till ett politiskt parti går inte att uttyda, även om den i princip är helt dominerande och åtnjuter en offentligrättslig ställning. 

Kommittén skriver vad gäller detta att ”det kan vara svårt för en enskild att avgöra om ett medlemskap i en arbetstagar- eller arbetsgivarorganisation innebär att man i praktiken stöder ett visst parti ekonomiskt”, men regeringen landade alltjämt i att någon begränsning eller rätt för enskild att välja eller bli informerad inte behövdes. Något ironiskt hänvisades i stället till att stödet från facken genom det nya regelverket ju skulle bli transparent och tillgängligt för allmänheten; en tanke som inte fungerat när stödet inte redovisas. 

SD, som enda parti, motsatte sig denna slutsats, liksom ett antal remissinstanser.

I stället har frågan om samtycke lyfts av flera partier. I Danmark och ett antal andra europeiska länder finns sedan lång tid ett krav på att medlemmar i en organisation på arbetsmarknaden måste ge sitt samtycke att organisationen använder hans eller hennes avgift partipolitiskt. Den kommitté som utredde frågan om partiers finansiering ansåg att det inte var aktuellt för svensk del. I propositionen beskrivs i stället hur den som är missnöjd med stödet får framför åsikten internt och driva frågan enligt organisationens egna besluts och påverkansformer. I fallet med LO blir detta svårt, eftersom organisationen enligt sina stadgar är knutna till S.

SD, som enda parti, motsatte sig denna slutsats, liksom ett antal remissinstanser. Som invändning riktades att kritik mot fackförbundens politiska inriktning i praktiken är uteslutningsgrund och att den interndemokratiska processen i sig inte i praktiken medger förändringar. I stället förespråkade SD en allmän begränsning av stödet till politiken från arbetsmarknadens parter, eller i alla fall ett krav på medlemmens samtycke.

”Ett orimligt system”

– Många människor i Sverige vet nog inte om den här kopplingen mellan facket och Socialdemokraterna och att deras medlemsavgift går till S. Den är problematisk, och jag tycker inte att den borde finnas. Facket ska inte stödja något politiskt parti utan stå upp för sina medlemmar.

Richard Jomshof, partisekreterare för Sverigedemokraterna, ställer sig skeptisk till den modell som finns i dag. Klyftan mellan medlemskåren och ledningen är i grunden ett stort problem, menar han.

– Sverigedemokraterna står bakom den svenska modellen, som har tjänat oss väl. Men för att den ska funka så krävs att man har två parter, facket och arbetsgivarna, som företräder sitt kollektiv. Och då blir det konstigt om de också är bundna till ett parti. Om man inte kan företräda sina medlemmar så faller mycket av styrkan i modellen.

För SD har mycket av frågan kommit att handla om enskilda partimedlemmar som engagerat sig fackligt. Transportarbetareförbundet har i dag den hårdaste inställningen till SD, och utesluter alla med kopplingar till partiet. Transport är också det förbund med störst andel SD-sympatisörer, vilket resulterat i ett antal rättstvister. Situationen är med andra ord så att engagemang i det parti som är allra mest populärt bland LO-män, i sin tur kan vara uteslutningsgrund i facket. 

”Jag vill påstå att alla demokratiska partier har en politik för den gruppen”

– Man har behandlat förtroendevalda med kopplingar till SD ganska illa genom åren. Vi har många medlemmar som nu väljer att prata på sina arbetsplatser, men då finns risken att det blir en konflikt där man råkar ganska illa ut. Men alla medlemmar oavsett partipolitisk bakgrund måste kunna vara medlemmar och kandidera i en facklig rörelse, annars har man ju i praktiken graderade medlemskap. Det här är en del av hur vårt samhälle är uppbyggt, och då måste man respektera olika politiska sympatier. 

Argumentet att S företräder ett slags kollektivt arbetarintresse som motiverar stöder från hela LO ger Jomshof inte mycket för. 

– SD har bra politik för arbetare, och jag vill påstå att alla demokratiska partier har en politik för den gruppen. Det handlar inte bara om LAS och att man skulle vara arbetarfientlig om man har fel åsikt om den. Det är mer komplicerat. När man pekar ut olika partier som ”arbetarfientliga” så finns det inget bakom det. Vi lägger ju dessutom förslag som i många fråga fall är nära S, så att säga att man måste stödja S för att de driver politik som är bra för arbetare är bara ett sätt att slå ifrån sig och kunna hålla vissa ute.

För Jomshof är det inte i första hand pengarna som spelar roll. Han betonar snarare närvaron på arbetsplatser, där många har sitt största utbyte politiskt, och det sätt som debatten formas.

– Det är klart att LO:s hållning spelar roll, men det handlar inte bara om pengar. Man kontaktar sina medlemmar, driver valrörelse och mobiliserar engagerade personer ur de här grupperna, samtidigt som man petar medlemmar med andra sympatier. Hur ser det inte ut i fikarum då? Det blir tyst. Förtroendevalda sprider en världsbild, som jag tror får en enorm påverkan på arbetsplatserna.

Kamrat fyra procent

Även i Vänsterpartiet har det höjts röster om att arbetarrörelsens förändrade medlemsuppfattningar inte har kommit med motsvarande förändringar från ledningen. Partiets facklig-politiska sekreterare, Gunnar Westin, tror att det framför allt är internt som detta kan bli ett problem. 

– Vi har full förståelse för att de fackliga organisationerna försöker ha ett politiskt påverkansarbete, och också full förståelse för den fackliga-politiska samverkan som finns mellan LO och S, med tanke på historien. Men vi tror att LO skulle göra det bättre om man inte begränsar sig till ett visst parti. LO och hela facket skulle må bra av en självständig inställning till alla partier.

Ett sådant fristående arbete skulle behöva vara sakfrågebaserat, menar Westin. 

– Många fackligt engagerade skulle nog säga att det vore mer logiskt för delar av LO att stödja V med tanke på vilka frågor man driver. Men vi tror inte att det nödvändigt är ett parti som man ska välja. LO borde driva sina krav och ge stöd åt de som vill driva dem. Om S, eller andra partier, skulle driva de kraven som är centrala för LO då är det ju inte konstigt att man skulle få uppbackning från LO.

Westin menar dock att det skett en stor förändring internt i LO och i förbunden, där V tidigare varit något suspekt men i dag egentligen bara blir ett problem i de högsta skikten. 

– I LO-ledningen har man S-partibok allihop. På lägre nivå och i olika förbund ser det olika ut. Det är överlag okej i högre utsträckning att vara engagerad i V i dag, vi lever inte på 50-talet längre, då kommunister kastades ut. Det finns framför allt ett centralt motstånd från LO-ledningen. Lojaliteten mellan facktoppen och partiledningen blev inte minst tydlig i frågan om den uppluckrade arbetsrätten. Den drevs igenom under innevarande mandatperiod, utan något betydande fackligt motstående, vilket vi tyckte var konstigt.

“För att behålla förtroendet i ett sådant läge så måste man driva frågor, i stället för partier.” 

Den facklig-politiske sekreteraren spår en allt djupare trovärdighetsproblematik inom arbetarrörelsen. 

– När demokratiska beslut är dåligt förankrade i basen så leder det till problem. För 50 år sedan, när S hade 80 procent i LO-kollektivet, var det inte ett så stort problem. Men i dag är var tionde V, förmodligen fler om man tittar på de som är fackligt engagerade. Vi har också ett konservativt, främlingsfientligt parti som vinner väldigt stark framgång. Då tror jag att man skulle vinna på att agera mer oberoende, och få bredare uppslutning. För att behålla förtroendet i ett sådant läge så måste man driva frågor, i stället för partier. 

En ny öppning?

”Kriser har en förmåga att blottlägga strukturer och fakta som tidigare doldes i vardagslunken”. Så skrev Susanna Gideonsson i sin första ledare som LO-ordförande, under den omtumlande försommaren 2020, när coronans kaos var som mest märkbar. Orden, som avsåg bristerna i den offentliga sektorn, kunde lika gärna ha handlat om LO. I den stund stödstrukturerna till S inte döljs i vardagslunket och inte längre går att motivera, vad gör man då?

Varken S eller LO-ledningen vill erkänna några problem med dagens ordning. Ändå kan partier från yttersta höger- och vänsterkanten enas om att dagens system är problematiskt rent demokratiskt. Få saker talar för en renässans för S inom breda arbetargrupper och för varje val blir de tiotals miljonerna svårare att motivera. Det är inte otroligt att SD blir största parti bland medlemmarna i det stundande valet.

Jomshof ser ändå försiktigt positivt på framtiden. På frågan om det kommer gå att förändra LO hänvisar han till motsvarande utveckling utomlands.

– Jag tycker inte att det är något särskilt anmärkningsvärt att säga att fack inte ska vara partipolitiska. Det borde gå att genomföra förändringar. Det handlar inte om att vingklippa facken i sitt syfte som företrädare och aktören i den svenska modellen. Jag gillar i grunden det svenska systemet, och i många andra länder har man genomfört förändringar som jag tror gynnar medlemmarna.

Läs också:

Hur unga liberaler slutade ängslas och lärde sig älska facket

Adam Danieli

Vad hade Erlander egentligen gjort?

Fredrik Johansson

I Danmark, noterar Jomshof, gick LO och S skilda vägar redan 2003. Bakgrunden till splittringen var ett sjunkande stöd för partiet i facket. I valet som föregick att banden klipptes var stödet i närheten av det som finns inom svenska LO i dag, runt en tredjedel. Sedan dess har danska LO också upphört som organisation, genom att en ny centralorganisation bildats som sammanslagning av LO och delar av danska motsvarigheter till TCO. 

I Danmark, noterar Jomshof, gick LO och S skilda vägar redan 2003.

Westin är mer skeptisk till en stundande förändring, trots ett växande missnöje och otakt i rörelsen.

– LO är en socialdemokratisk bastion. Man har gjort sig av med andra partier från de beslutande strukturerna. Det har ju förankrats helt korrekt enligt de strukturer man har, men vilka röster är det som hörs där?

De beslutande strukturerna, tror Westin är på många sätt skyddade från stora förändringar.

– Vilka är det som får komma och representera medlemmarna i de beslutande organen? Vilka sitter som valberedning?

Störtas skall det gamla snart i gruset

På S-kongressen låter det alltjämt som förr. Mentalt har S fortfarande 80 procent av stödet i LO-kollektivet. Tobias Baudin, rörelsens egna Bagdad Bob, eldar på ombuden och pratar om fack och parti som ett och samma, som oss.

”Ingen annan vinner valet åt oss. Det finns inga genvägar. Det finns ingen kampanj att köpa in eller någon PR-konsult som kan göra jobbet. Och det är ju precis som det ska vara.”

Kanske är det just denna egenskap som gör Baudin till en av få personer som kan organisera en socialdemokratisk valrörelse. En som fortfarande tittar på socialdemokratin på det sätt som den existerade på 70-talet, och där oenighet mellan rörelsens olika delar upphör i valrörelse. 

I publiken applåderar Susanna Gideonsson. Sedan sjunger de Internationalen, hand i hand.