Det våras för medborgargarden
När staten tycker att det är viktigare att upprätthålla alkoholmonopolet än att upprätthålla lag och ordning minskar inte bara medborgarnas incitament för att betala skatt, risken blir också överhängande att de börjar att ta lagen i egna händer. När myndigheterna lämnar walk over är det rationellt av medborgarna att själva sörja för sin säkerhet. Men det är vad makthavarna fruktar allra mest.
Det påstås att samhällskontraktet, det vill säga den underförstådda överenskommelsen mellan stat och medborgare, börjat knaka i fogarna.
I förra veckan kunde vi läsa om en man i Falkenberg vars hem stormats av ett aggressivt gäng. Våldsverkarna hade krossat fönsterrutor och den vägen tagit sig in i huset. Mannen försvarade sig mot angreppet med en kniv och skadade en av angriparna. När polisen kom till platsen grep de inte angriparna, utan mannen som fått sitt hem stormat.
När polisen kom till platsen grep de inte angriparna, utan mannen som fått sitt hem stormat.
En liknande nyhet kunde vi ta del av från Norrköping, där en företagare som arbetade med att montera ned utrustning efter Bråvallafestivalen fick syn på en stöldliga som lastade cyklar och annat i en ukrainskregistrerad skåpbil. Tillsammans med vakter från festivalen förföljde de tjuvarna och lyckades hålla kvar dem tills polisen anlände till platsen. Polisen tog tillbaka stöldgodset men lät förövarna löpa.
Dessa två händelser är på intet sätt unika. Allt fler poliser vittnar om hur de inte hinner med. Mord- och våldtäktsutredningar läggs ned på löpande band och stora delar av den svenska landsbygden saknar i praktiken polisnärvaro, något som internationella stöldligor inte varit sena att dra fördel av.
2014 dömdes tre män från Ljungby i Småland till fängelse för människorov efter att ha fört bort och misshandlat en misstänkt tjuv. Sju utländska medborgare hade tidigare gripits efter en stöld av en åkgräsklippare och en fyrhjuling. Sex av de misstänkta släpptes, medan en anhölls. Frustrationen på bygden var stor och ett medborgargarde bildades som letade upp och misshandlade en av de frisläppta. Bara året innan hade 65 inbrott skett i kommunen och invånarnas förtroende för polisen var lågt.
Frustrationen på bygden var stor och ett medborgargarde bildades som letade upp och misshandlade en av de frisläppta.
Också runt storstäderna finns områden som i praktiken är laglöst land, eller som polisen väljer att benämna dem ”särskilt utsatta områden”. En närmast tragikomisk illustration till fenomenet är den nya polisstation som är tänkt att byggas i Rinkeby i norra Stockholm, men som inte ser ut att bli av, eftersom byggbolagen anser det vara för farligt.
De flesta av oss har aldrig skrivit under något samhällskontrakt. Samhällskontraktet är en teoretisk konstruktion härrörande från upplysningstiden och utgör ett av flera möjliga sätt att betrakta statens förhållande till medborgarna. Alternativa synsätt är idén om samhället som en organism där staten är ett uttryck för den historiskt framvuxna folkviljan, ett annat synsätt är idén om staten som ett redskap för ett politiskt projekt som syftar till att uppfylla specifika politiska, sociala eller ekonomiska mål.
Statens grundläggande löfte är att ge oss trygghet och säkerhet.
Enligt kontraktsidén utgör staten och dess institutioner ett ramverk inom vilket samhället fritt får utveckla sig. Medborgarna överlämnar en del av sin frihet till institutionerna i utbyte mot vissa fördelar, i grund och botten beskydd. Genom att skydda medborgarna mot yttre och inre fiender och genom att tillämpa en rättvis rättskipning motiverar staten sitt maktinnehav.
Den kritiskt tänkande invänder givetvis här att vi aldrig någonsin fått chansen att ta ställning till detta upplägg. Vi har visserligen möjlighet att tillsätta nya ledare inom ramen för det politiska systemet, och möjlighet att flytta till någon annan stat, men någon egentlig utväg från upplägget står oss inte till buds. Samhällskontraktet är således inte så mycket ett kontrakt, det vill säga ett avtal mellan två parter ingånget på lika villkor, som ett löfte från makthavarna att förvalta sin makt på ett ansvarstagande sätt.
Men vad händer då om makthavarna sviker sitt löfte? Vad händer om de institutioner som legitimerar statens själva existens slutar med att göra sitt jobb? Vid vilken punkt upphör staten att vara legitim och när är det rationellt att ta lagen i egna händer?
Vad händer om de institutioner som legitimerar statens själva existens slutar med att göra sitt jobb? Vid vilken punkt upphör staten att vara legitim och när är det rationellt att ta lagen i egna händer?
Medborgargarden är det otäckaste makthavare vet. Medborgare som tar ansvar för sin egen trygghet och säkerhet hotar kanske inte den politiska ordningen på samma sätt som revolutionära grupper gör, men de undergräver dess filosofiska grundvalar.
Statens grundläggande löfte är att ge oss trygghet och säkerhet. Det är utifrån detta löfte som den beskattar oss och sedan efter hand utsträcker sina verksamhetsområden till allt möjligt som ligger mycket långt från dessa kärnuppgifter. I hela Dalsland, ett landskap lika stort som Storstockholm, finns numera en enda polisbil. Där, och på många andra håll har staten fler anställda på Systembolaget än vad den har poliser. Det verkar med andra ord mer prioriterat att upprätthålla alkoholmonopolet än att upprätthålla lag och ordning.
I ett land där ordningsmakten till synes har givit upp vissa stadsdelar och landsändar, lägger ned mord- och våldtäktsutredningar, men kan avdela enorma resurser för att bevaka fredliga idrottsevenemang, är det snart inte längre rationellt att ringa polisen om man blir utsatt för brott.
Det verkar med andra ord mer prioriterat att upprätthålla alkoholmonopolet än att upprätthålla lag och ordning.
Varför ska en våldtagen kvinna utsätta sig för en traumatiserande utredning när sannolikheten att förövarna fälls verkar obefintlig? Varför skall man ringa polisen när man tar en stöldliga på bar gärning, om de ändå låter dem löpa?
När staten sviker sitt löfte till medborgarna är det inte konstigt om medborgarna slutar att känna att de står i skuld till staten.