Samhälle Essä
Frågan om radikala moskéer måste diskuteras
Jimmie Åkessons uttalande om att riva moskéer har fått massiv kritik. Men upprördheten skymmer svåra och viktiga frågor om hur mycket separatism och samhällsskadliga värderingar vi kan acceptera inom ramen för religionsfriheten, konstaterar Sofie Löwenmark.
Jimmie Åkessons tal under Sverigedemokraternas landsdagar nyligen väckte stor upprördhet och har fått massiv kritik. Den här texten handlar inte om den ilskan, utan om något som den efterföljande debatten knappt berört, nämligen hur staten ska agera när samhällsskadlig verksamhet eller icke-demokratiska värderingar förekommer i moskéer.
Att det råder en bred enighet om att våldsbejakande islamism är ett hot som ska bekämpas står klart. Det är snarare frågan om den icke-våldsbejakande islamismens starka utbredning i Sverige som kommit i skymundan. Frågan är svår och känslig och den försvåras ytterligare av att det inte finns någon direkt samsyn med moskéernas företrädare om att islamism är ett problem.
När vi på Doku hörde av oss till moskéer för ett par år sedan för att höra om hur de såg på islamism ville närmast ingen kännas vid dess existens. I stället fick vi höra att begreppet islamism är ett påhitt av väst för att skada islam eller att det enbart finns ett islam som därför inte kan delas upp på sådant sätt.
Ett tydligt sådant exempel är den uppburna Malmöimamen Salahuddin Barakats reaktion på den franske presidenten Emanuel Macrons linjetal mot islamism för ett par år sedan. I ett rasande inlägg fördömde imamen talet och kallade Frankrike för en extremsekulär, islamofob skurkstat.
Det borde vara självklart att medge att en bokstavlig tolkning av islam är ett hot mot det svenska samhällets normer.
Men det borde vid det här laget vara självklart att medge att en bokstavlig tolkning av islam är ett hot mot det svenska samhällets normer om jämställdhet, demokrati och individidens fri- och rättigheter.
Jag ska ge ett par exempel på vad jag menar. Det första gäller koranskolor.
2018 publicerades Försvarshögskolans rapport Mellan salafism och salafistisk jihadism – påverkan mot och utmaningar för det svenska samhället. En del av rapporten handlar om koranskolor. Det är skolmiljöer som är stängda för utomstående, där språket oftast är arabiska eller somaliska, och som finns i flertalet muslimska församlingar i Sverige. Försvarshögskolan hade fått del av undervisningsmaterial som några moskéer i Göteborg använder i sina koranskolor och lät analysera det med hjälp av Nahdlatul Ulama, Indonesiens största muslimska organisation. I rapporten understryks att det inte går att generalisera om koranskolor i stort från just det materialet.
Resultatet var nedslående. Den visade sammanfattningsvis att materialet instruerar muslimska barn att inte integreras i det svenska samhället, eller att respektera lagar och regler, och presenterar en världsbild där islam ses som allomfattande i livets alla delar. Ett av flera budskap är att Sverige och svenskarna ses som otrogna och att det sociala systemet här kontrasterar mot det som Gud bestämt.
Undervisningsmaterialet och den breda förekomsten av koranskolor kommenterades av flera personer. Personal vid skolor och andra myndigheter sa att koranskolorna riskerar att befästa utanförskap och att det finns problem med de värderingar som lärs ut där.
Koranskolorna bör i alla fall delvis ses i ljuset av att Skolinspektionen stängt ner ett stort antal muslimska grundskolor under senare år efter att Säkerhetspolisen varnat för att barnen riskerade att radikaliseras.
***
I dag, drygt fem år efter Försvarshögskolans första salafistrapport, är situationen tyvärr densamma.
Den salafistiska Bellevuemoskén, som kanske mer än någon annan moské i Sverige har bidragit till att radikalisera muslimer, är en tydlig gemensam nämnare för ett stort antal moskéers koranskolor.
I öppna och slutna grupper på sociala medier ses predikanter som ofta medverkar i just Bellevuemoskén regelbundet hålla utbildningar för barn och unga i ett stort antal moskéer runt om i Sverige. Där undervisas barn och unga i salafisternas verklighetsuppfattning: troende ska skiljas från otrogna, rättrogna muslimer från anhängare till andra tolkningar. Där får barnen veta att allt ska kategoriseras som antingen rent eller orent, halal eller haram. Och de som lär ut och förkunnar det är män, besjälade av att upphöja den minsta företeelsen i tillvaron till sådant som avgör om man hamnar i helvetet eller inte. I lokalerna där de undervisar finns nästan alltid bara pojkar. Könssegregeringen är central. Om flickor sägs att de hamnar i helvetet om de inte klär sig rätt och om de träffar pojkar.
Det kan inte viftas bort med att det endast förekommer i ett mindre antal extremistkretsar.
Det här är inte något som kan viftas bort med att det endast förekommer i ett mindre antal extremistkretsar. Det sker i stället dagligen, både i stora städer och på landsbygden. När jag intervjuade den avhoppande salafistpredikanten Anas Khalifa för ett par år sedan sa han att i princip varje svensk moské numera har salafistisk närvaro.
Det andra exemplet gäller mosképrojektet ”Vi mår bra”. Projektets mål är att bygga en ny moské i Sverige varje månad och det går som tåget. Den omfattande insamlingen till projektet leds och uppmuntras av ett antal salafister.
Salafism är en bokstavstrogen tolkning av koranen och den profetiska traditionen och med det följer en strikt syn på en odelbar gud och total underkastelse för Guds lagar och regler. Ledstjärnan är inte modernitet, demokrati och samhällsutveckling utan tvärtom en återgång till ursprunget, till utsagor och beteenden av 600-talets profet och de första efterföljarna.
För en salafist är Gud den enda lagstiftaren och man är skyldig att följa den heliga vägen (sharia) i dess helhet. Förändring eller förnyelse är synd och en förnekelse av sanningen.
Den som följer ”Vi mår bra-salafisterna” på sociala medier får höra att det sanna hotas av det som Väst erbjuder i form av dekadens och regelbrott, materialism och omoraliskt leverne. Salafisterna är besatta av sina regler, eller snarare hur andra följer reglerna. För deras huvudsakliga verksamhet består i att undervisa andra, företrädesvis unga människor om hur man ska leva sitt liv, hur man ska klä sig, äta och uppföra sig och med vem man får och inte får umgås.
De hyllas för att de har tagit avstånd från IS, men det är att ställa väldigt låga krav.
Salafisterna predikar sin religiösa moralism med mjuka stämmor och ord och aktar sig för att säga något som kan angripas av media. De hyllas för att de har tagit avstånd från IS, men som en journalist en gång skrev: det är att ställa väldigt låga krav.
För salafismen är det viktigt att bygga en god islamisk karaktär genom tidiga utbildningsinsatser. Pojkar ska förberedas för ett patriarkalt liv som make, förälder och religionsväktare och flickor ska läras upp i en rad kvinnliga roller. Som Försvarshögskolan konstaterar i rapporten är det inget annat än det synsätt som salafistiska religiösa auktoriteter har i Saudiarabien och Qatar.
Varken koranskolorna eller det salafistiska mosképrojektet är våldsbejakande och strider inte heller mot svensk lag. De kan i stället motiveras och försvaras med religionsfrihet, trots att verksamheten till viss del uppenbart är samhällsskadlig och separatistisk, och värderingarna som sprids och lärs ut lika tydligt är icke-demokratiska.
Det är naturligtvis svårt för ett samhälle att hantera frågor som dessa, särskilt när den grupp som direkt och indirekt berörs är så stor som den muslimska har blivit. Men om vi inte ska ge efter helt och lämna ett carte blanche till all verksamhet som bedrivs i religionsfrihetens namn måste vi i någon form ta ställning mot det samhällsskadliga och separatistiska och de icke-demokratiska värderingarna även om de förekommer i flera moskéer.
En väg är att snegla på hur länder som Frankrike, Tyskland och Österrike har gjort. Där har flera moskéer stängts och ett antal utländska imamer utvisats. Fram till dess att vi har bestämt oss för hur vi ska gå till väga får barnen betala priset på kort sikt. Kostnaden för samhället kommer längre fram.