Samhälle Essä
Det svenska medborgarskapet kastas mellan extremer
Länge avstod Sverige från att ställa krav för medborgarskap eftersom sådana förknippades med främlingsfientlighet. Men nu är Tidöpartierna på väg att ta oss mot den motsatta extremen med betydligt högre krav på invandrare än jämförbara länder. Det skriver Andreas Johansson Heinö.
Medborgarskapet har gjort en märklig resa i svensk debatt. Kunskapen om hur medborgarskapet är utformat och vad som krävs för att bli medborgare har länge varit låg. Politiska beslut om förändringar har passerat utan någon större debatt.
Allt förändrades med 2002 års valrörelse. Ett i sak relativt beskedligt förslag om språkkrav gav inte bara Folkpartiet (Liberalerna) fler väljare, det kom också att prägla bilden av partiet de kommande åren. I ett polariserat debattklimat associerades alla former av krav på invandrare med främlingsfientlighet och invandringsmotstånd. Medborgarskapsfrågan, som länge varit så obetydlig, fick plötsligt en politisk laddning bortom det vanliga.
Därför avstod Alliansregeringen, där FP/L ingick och rentav hade integrationsministerposten i åtta år, från att försöka genomföra ens små förändringar. Istället fick en bakbunden Gunnar Strömmer i uppdrag att utreda hur medborgarskapets status skulle kunna höjas genom obligatoriska kommunala medborgarskapsceremonier. Det vill säga, det skulle bli obligatoriskt för kommunerna att erbjuda sådana ceremonier, deltagandet för den nyblivne medborgaren skulle förbli frivilligt.
Redan 2012 ville 79 procent av de svenska väljarna införa språkkrav.
Under de här åren infördes eller skärptes medborgarskapskrav i de flesta jämförbara länder. Efterfrågan på att Sverige skulle fortsätta vara avvikande var dock låg i opinionen, som inte alls speglade den polariserade debatten. I en mätning som jag själv beställde 2012 framgick att 79 procent av väljarna ville ha ett språkkrav, vilket innefattade en majoritet bland alla riksdagspartier förutom Vänsterpartiet.
Opinionen var således sedan länge övertygad när flera partier mot slutet av 2010-talet till sist bytte fot. I den fyrtioförsta punkten i Januariavtalet fick Liberalerna med sig Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Liberalerna på följande formulering:
Vi vill stärka medborgarskapets status och främja ett inkluderande samhälle. Därför ska ett godkänt prov i svenska och i grundläggande samhällskunskap vara ett krav för medborgarskap i Sverige.
Det var ett förnuftigt ställningstagande. Oavsett ideologisk ingång är det lätt att se medborgarskapets positiva värde.
Oavsett ideologisk ingång är det lätt att se medborgarskapets positiva värde.
För en socialist symboliserar medborgarskapet ett jämlikt samhälle. Fattig eller rik, man eller kvinna, ung eller gammal – medborgarskapet är lika för alla. Du kan inte köpa dig fler rättigheter, du har som infödd inga eviga privilegier gentemot den nyanlände och när du väl är medborgare har du varken mer eller mindre rättigheter och skyldigheter än någon annan.
För en liberal är medborgarskapet garanten för att den enskilda individen är samhällets viktigaste enhet. Det är människor, inte familjer, klasser, klaner eller andra kollektiv, som äger rättigheter. Och statens ansvar är att se till att dessa upprätthålls. Medborgarskapet är i denna mening en slags konkretisering av den liberala idén om samhällskontraktet.
För en konservativ markerar medborgarskapet lojalitet mellan nationen och medborgaren och en unik samhörighetskänsla mellan medborgarna i varje nation. ”Medborgarskapet förenar alla medborgare och står för samhörighet med Sverige”, som portalparagrafen i nuvarande lag lyder. Medborgarskapet kan därmed från ett konservativt perspektiv sägas kodifiera redan existerande lojaliteter och relationer.
Att använda medborgarskapet som ett medel för något annat undergräver själva principen.
En noterbar skillnad mellan det tidiga 2000-talets trevande debatt och de utredningsförslag som nu föreligger är att själva medborgarskapet nu ses som ett mål i sig. När Folkpartiet initierade debatten för tjugo år sedan var argumenten ärligt talat ganska svaga. Det pratades om att det behövdes fler morötter för att stimulera bättre kunskaper i svenska bland invandrare. Förvisso alltid en angelägen ambition, men att använda medborgarskapet som ett medel för något annat undergräver själva principen. Att bli medborgare ska vara slutkvittot på en integrationsprocess.
Januariavtalet resulterade i en gedigen utredning som presenterades 2021. Och, i ett av få inslag av kontinuitet mellan Januari- och Tidöavtalen, ingår nu verkställandet av den förra regeringens förslag som en av punkterna i Tidöavtalet.
Slutet gott, allting gott?
Tyvärr inte. För just när en blocköverskridande samsyn om en förnuftig och efterlängtad medborgarskapsreform var inom räckhåll förivrar sig regeringspartierna. De vill gå längre, mycket längre. Genast ska ytterligare en ny utredning tillsättas, med uppdraget att föreslå ”skärpta kunskapskrav om Sveriges samhälle och kultur”. Därutöver vill Tidöpartierna höja hemvisttiden från dagens fem till ”minst 8 år”, införa krav på egenförsörjning, utreda en ”lojalitetsförklaring” samt ställa krav på ”hederlig vandel”.
Detta är sammantaget mycket långtgående förslag som skulle förflytta Sverige från den ena extremen (mycket lägre krav på medborgarskap än andra jämförbara länder) till den andra ytterligheten. Lägg därtill att regeringen avser avskaffa permanenta uppehållstillstånd, villkora även tillfälliga uppehållstillstånd med språkkrav och vandelsprövning, samt utreda möjligheten att ta tillbaka medborgarskap. Resultatet är att medborgarskapet återigen reduceras till ett i mängden av politiska verktyg. Men den här gången inte för att förbättra integrationen utan för att minska invandringen. En “kravbaserad integrationspolitik” ska avskräcka fler från att komma hit.
En hel del saklig kritik har redan framförts mot dessa förslag. I synnerhet vandelskravet har uppmärksammats. Även om tanken är god är problemet det oundvikliga godtycke som ett sådant kriterium medför och som med all tydlighet illustrerades av Jimmie Åkesson då han ombads exemplifiera vad som skulle räknas som bristande vandel: prostitution och missbruk.
Kraven på hemvisttid kan sägas spegla i vilken utsträckning länder välkomnar nya medborgare.
Mindre uppmärksammat är kravet på en förlängning av hemvisttiden. Det finns naturligtvis inget facit på vad som är optimal tid för en person att bo i ett land innan vederbörande kan ansöka om medborgarskap. Globalt är variationen stor, från två år i flertalet latinamerikanska länder till tjugo år eller ännu längre i Mellanöstern. Men i stort kan nog denna variation sägas spegla i vilken utsträckning länder välkomnar nya medborgare. Och det är också uppenbart detta som är syftet med den föreslagna skärpningen: att avskräcka fler från att söka sig till Sverige, även till priset av att även välintegrerade invånare tvingas vänta tre år extra på ett fullvärdigt medborgarskap.
Försörjningskrav är förståeliga ur ett integrationsperspektiv – målet måste ju vara att invandrare i arbetsför ålder ska vara självförsörjande. Det här är också ett rimligt krav att ställa för permanent uppehållstillstånd. Men att även baka in försörjningskravet i medborgarskapet riskerar att urholka jämlikhetsprincipen.
Lojalitetsförklaringar är mycket ovanliga i Europa. Det är också oklart vad som egentligen avses här. Om syftet vore att markera att organiserade nazister inte är välkomna kunde ett sådant krav ha åtminstone ett symboliskt värde. Samtidigt är det tillåtet i en demokrati att ha nazistiska sympatier. Eller islamistiska, vilket väl är en mer sannolik måltavla i det här fallet. Och man behöver bara påminna om med vilken systematik det största av Tidöpartierna regelbundet förväxlar islamism och islam för att illustrera faran med en offentlig diskussion om vilka ideologier eller övertygelser som inte är förenliga med det svenska medborgarskapet.
En alternativ tolkning, som också torde ligga nära till hands i ett avtal som bär Sverigedemokraternas avtryck, är att det är lojalitet med den svenska nationen, snarare än statsskicket, som åsyftas. Det gör det dock inte mer aptitligt. I tidigare motioner från SD, som rymt i princip alla de förslag som nu upphöjts till regeringspolitik, framgår att en lojalitetsförklaring “bör hänvisa till vårt kungahus, vår demokrati och våra mest grundläggande värderingar”.
Staten ska naturligtvis inte kräva några lojalitetsförklaringar till kungahuset. Regeringen bör stanna vid att genomföra de förslag som redan föreligger. Det är en ambitiös reform för ett stärkt medborgarskap som skulle placera Sverige i en europeisk mittfåra. Och bidra till att stärka medborgarskapets status och därmed dess funktion som en symbol för jämlikhet, sammanhållning och individualism.