Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Idéer Reportage

Muhammedkarikatyrkrisen blev startskottet för en lång debatt om gränsdragningen mellan religionsfrihet och yttrandefrihet och om avvägningarna mellan nationell säkerhet och individuell frihet. Hur har vi i Norden drygt 15 år senare påverkats av händelserna? Karin Svanborg-Sjövall har träffat fyra personer som på olika sätt spelat viktiga roller i debatten.

Muhammedkarikatyrkrisen var på sitt sätt ett nordiskt 11 september. Då, 2005, befann sig Sverige och Danmark i skilda världar, idag är debatterna till stor del överlappande. Men vad är egentligen ett rimligt liberalt svar på den avvägning som måste göras i terrorismens tidsålder, mellan ett fritt åsiktsutbyte och nationell säkerhet? Smedjan har pratat med fyra personer, med helt olika ingångar, femton år senare. 

***

Politikern:

– Muhammedkrisen är det värsta jag upplevt. 

Med sina sammanlagda tjugotvå år som statsråd, är Bertel Haarder väl lämpad för att göra ett bokslut. Han är en ovanlig yrkespolitiker, lågmält intellektuell. Ändå porträtteras han inte sällan som en av den tidigare borgerlige statsministern Anders Fogh Rasmussens kulturkrigare. Det är ett eftermäle som dels bottnar i den nyckelroll han spelade för att lägga om den danska migrationspolitiken, dels om hur han insisterade på kristendomens särställning, som kultur- och ecklesiastikminister. 

Nu är nästan alla överens om att vi måste stå upp för yttrandefriheten och vägra kompromisser.

Långt ifrån alla köper dock den beskrivningen. Initierade politiska bedömare jag talat med karaktäriserar snarare Haarder som en marknadsliberal, som ofta haft ganska svårt att finna sig tillrätta i de mer nationalkonservativa strömningar som präglat den danska debatten. Han är i dag ordförande för utrikesutskottet i Folketinget och president för Nordiska Rådet. När jag får tag på honom under sensommaren beskriver han ett samhälle som efter en kort initial period av förvirring, i stort slutit upp bakom en gemensam hållning.  

– En biverkan (av krisen) blev att jag utvecklade en skepsis för religion överlag, som jag dock har kommit över. Nu är nästan alla överens om att vi måste stå upp för yttrandefriheten och vägra kompromisser. Den politiska undfallenheten går till historien som ett ärelöst knäfall för våldsverkarna. 

Bertel Haarder har länge varit en av det borgerliga partiet Venstres ledande politiker. Foto: Magnus Fröderberg/Nordiska rådet (CC-BY-2.5-DK)

Just ambivalens eller undfallenhet är annars inte det första man tänker på, när man läser pressklipp från 2005–2008, de år de krisen var som mest intensiv. ”This popular center-right government has hardened its views on the absolute primacy of free speech”  skrev den amerikanska ambassadören i Danmark förbluffat i ett notat som kom till allmän kännedom via Wikileaks och Chelsea Manning, när karikatyrerna återpublicerades året efter. Han hade försökt varna den danska regeringen för Jyllands-Postens planer – inte ville man återvända till den största krisen sedan andra världskriget? – men mötts av en blank vägran att lyfta så mycket som ett finger. Fogh Rasmussen hade bestämt sig. Han hade befolkningen med sig. 

I Sverige var reaktionen som bekant en annan. Den dåvarande pressombudsmannen Yrsa Stenius beskrev publiceringen i Jyllands-Posten som ”grov omdömeslöshet” och ett missbruk av pressfriheten. Dåvarande Justitiekansler Göran Lambertz deklamerade en yttrandefrihetens kris, och föreslog en global överenskommelse inom FN, där staterna “inom ramen för sina lagar” skulle ”verka för att medier och andra avhåller sig från att i onödan kränka religioner och deras företrädare”. Inte heller ansåg Lambertz att utrikesminister Laila Freivalds (S) hade gjort sig skyldig till någon missbedömning, när en av hennes medarbetare – med statsrådets goda minne – utövade påtryckningar för att det webbhotell som huserade Sverigedemokraternas hemsida skulle släcka ner den. Den karikatyrtävling som SD hade utlyst – på en grundlagsskyddad opinionsplattform – kunde ju utgöra en säkerhetsrisk för svenska intressen i utlandet. 

Vilka grundlagsskyddade principer skulle man offra nästa gång det demonstrerades hotfullt utanför en svensk ambassad? 

När jag nyligen träffade Lars Leijonborg, som KU-anmälde Freivalds för händelsen, minns han hur han mottog rapporter från oroligheterna i Mellanöstern med en klump i magen. Inte bara ekonomiska intressen, utan liv stod på spel. Ändå tyckte han att försvaret för yttrandefriheten vägde över. Vilka grundlagsskyddade principer skulle man offra nästa gång det demonstrerades hotfullt utanför en svensk ambassad? 

Det skulle dröja drygt ett decennium innan Folkpartiets ställningstagande skulle överensstämma med det offentliga Sveriges grundhållning: radikala islamister kan inte tillåtas begränsa våra mest grundläggande fri- och rättigheter. Ord och handling är skilda saker. 

Nu är samma princip än en gång i hetluften – från andra håll. 

***

Sedan Tvillingtornen föll 2001 har hela västvärlden varit upptagen med ständiga omförhandlingar om rågången mellan individuell frihet och kollektiv säkerhet. Integritetsdebatten, som blossade upp i början av millennieskiftet, har i stort tystnat. De flesta anser att det är fullt rimligt att staten förses med de medel som är nödvändiga för att kunna hantera yttre hot: från påverkansoperationer till internationella terroristnätverk.  

Men om de yttre hoten kommer inifrån? Muhammedkarikatyrerna var startskottet på en nordisk debatt som visat sig ännu svårare att hantera, kanske inte minst för rättighetsorienterade liberaler. Det var i efterspelet till karikatyrkrisen som den danska politiken på allvar började intressera sig för muslimsk radikalisering, medan det i Sverige skulle dröja ett antal år.  

Under tiden har säkerhetsläget förvärrats avsevärt. De våldsbejakande extremistiska miljöerna har exploderat i antal de senaste tio åren, och säkerhetspolisen har återkommande larmat om att inte minst den islamistiska aktiviteten blir allt mer tekniskt och organisatoriskt sofistikerad. Talibanernas återtåg i Afghanistan väcker oro för en nytändning för både den globala jihadismen och den lokala rekryteringen.

För den som också ser en ofjättrad stat som ett potentiellt hot mot den enskilde, uppstår ofrånkomligen svåra dilemman.  

Detta är en utveckling som alla säger sig vilja stävja. Men faktum kvarstår: åtgärder som tas till för att förhindra en radikalisering bland ett lands egna medborgare, prövar rättsstatens principer hårt. För den som också ser en ofjättrad stat som ett potentiellt hot mot den enskilde, uppstår ofrånkomligen svåra dilemman.  

Några mönster tycks återkomma när dessa ska hanteras av liberala politiker. Dels, försöker man dra upp en ny gräns mellan yttrandefrihet och religionsfrihet. 

Dels, försöker man sprida åtgärderna, så att utökade repressiva befogenheter kompletteras med krav på civilsamhället att självsanera. Inte minst har detta tydliggjorts när man på politisk väg försökt tvinga fram ett tydligare inom-muslimskt ansvar för att separera extremister från vanliga trosutövare. 

Här aktiveras genast den första spänningen, mellan yttrandefrihet och religionsfrihet. Samt en annan, och lika grundläggande: den borgerliga instinkten att söka freda civilsamhället från politisk styrning. Men om man föreslår riktade åtgärder kanske man kan undvika generella inskränkningar, som påverkar alla? 

Så tycktes exempelvis Lars Leijonborg resonera när han 2008 föreslog en statlig imamutbildning, som ett sätt att motverka muslimsk radikalisering. Detta förslag avvisades av utredaren, som menade att det stred mot principen att staten skall vara neutral i trosfrågor. 

Även Frankrikes president Emmanuel Macron lade stor vikt vid civilsamhällets ansvar, när han efter det bestialiska mordet på läraren Samuel Paty – som hade visat just Muhammedkarikatyrerna för sina elever – lade fram ett stort lagstiftningspaket som i praktiken riktade sig till franska muslimer.  

Och på en liknande principiell bog, argumenterade Bertel Haarder, som dåvarande kultur- och kyrkominister, för den så kallade ”imam-pakken” som lades fram tillsammans med fyra andra partier 2016. 

Denna lagstiftning siktade uttryckligen in sig på så kallade hatpredikanter. Den slog fast att reciteringar av de heliga skrifterna skulle vara fortsatt lagliga, men att en predikan som citerade stycken som kunde uppfattas som uppmuntran till straffbara handlingar (till exempel våld eller månggifte) skulle straffbeläggas. Detta, menade förespråkarna, var inte ett ingrepp i yttrandefriheten. Däremot medgav Haarder att religionsfriheten fick stå tillbaka, eftersom lagen var designad för att enbart träffa militanta förkunnare i specifikt religiösa situationer. 

Har då ”imam-pakken” lett till några fällande domar? Och fyllde den sitt outtalade syfte: att etablera ett slags socialt kontrakt mellan hederliga danskar och muslimer? Bertel Haarder var korthuggen i sitt svar.   

– Jag tog initiativet till den. Den fick ingen stor påverkan. Snarare var det ett utslag av att något behövde göras, och att detta något ytterst inte fick skada yttrandefriheten. Det lyckades vi med. 

Men att lagen skulle ha varit verkningslös var det inte alla som höll med om. På samma sätt som ”imam-pakken” samlade anhängare från såväl de danska konservativa som det socialistiska partiet, kom ett svar i Jyllands-Posten undertecknat en lika brokig skara kritiker. Flemming Rose, redaktören som 2005 beställde och publicerade Muhammedkarikatyrerna, kallade förslaget för ”en DDR-lag”. Hur reagerade Haarder på det? 

– Han slogs ju för yttrandefrihet, och var begripligt nog bekymrad över om vi skulle kunna hålla rågången. Det gjorde vi. 

Aktivisten:

Flemming Rose har dock inte ändrat åsikt, när jag kontaktar honom. Rose är i dag chefredaktör för det nystartade, och i Danmark mycket uppmärksammade, mediehuset Frihedsbrevet. Där fortsätter han tillsammans med andra journalister sitt värv i samma trotsigt yttrandefrihetsaktivistiska anda som tidigare. 

– Lagen var självklart mest symbolpolitik, även om den tillsammans med andra lagar har haft en negativ effekt på samtalsklimatet. Imamlagen diskriminerar troende, eftersom det inte är straffbart att uttrycka precis samma saker i ett icke-religiöst sammanhang. 

”Det är svårare att dra fram kränkthetskortet för att täppa till truten på folk.”

Trots kritiken mot imam-pakken anser Rose att Muhammedkrisen, totalt sett, har skapat en bestående kulturell förändring till det bättre. 

– Jag tror att man lärde sig mer i Danmark och i Norge än i andra länder. Muhammedkrisen har helt klart påverkat yttrandefrihetsdebatten i Danmark och Norge i den bemärkelsen, att det är svårare att dra fram kränkthetskortet för att täppa till truten på folk. På det sättet har debatten blivit mer sofistikerad, även om rädslan för att kombinera satir och Muhammed fortfarande är stark. Självcensur förekommer, men flera medier är nu ärliga med sin motiv: de erkänner att de är rädda. Det är ett framsteg. 

Flemming Rose var redaktör på Jyllands-Posten som publicerade Muhammedkarikatyrerna. Foto: Nordiske Mediedager (CC BY-SA 2.0)

Samtidigt, vill jag invända, har även den internationella debatten gått i samma riktning som den danska. När Samuel Paty halshöggs i Frankrike förra året var det svårt att hitta någon som på allvar förfäktade åsikten att man fick ”skylla sig själv” om man kränker religiösa extremister. Å andra sidan har ju påståendet ständigt återuppstått i många andra sammanhang. Var kommer den uppfattningen ifrån? 

– Det argumentet har alltid existerat, tror jag. Det är samma som man brukade säga till våldtäktsoffer: varför tog du en så kort kjol när du skulle på krogen? Det förekommer därför att det är så bekvämt att skjuta budbäraren och slippa konfrontera förövaren – man ser detsamma upprepas i internationell politik: varför provocera, varför säga något, som man vet kan upplevas som kränkande? 

***

Terrorexperten:

Efterhand framkom att en internationell kampanj hade samordnats av radikala imamer med kopplingar till Muslimska Brödraskapet, med den explicita avsikten att piska upp stämningarna utanför de nordiska ambassaderna. Där fanns faktiskt också en  svensk koppling, som nyligen avslöjades av Magnus Ranstorp. Året efter Muhammedkrisen landade samma principiella konflikt mellan säkerhet och yttrandefrihet i Fredrik Reinfeldts knä. Al Qaida hade satt ett pris inte bara på Lars Vilks huvud, utan även på Nerike Allehandas chefredaktör. 

Än en gång började varningsklockorna ringa på svenska ambassader. Nerikes Allehanda anmäldes av Sveriges Muslimska Förbund för hets mot folkgrupp. Stockholmsmoskén, som statsminister Fredrik Reinfeldt besökte i syfte att försöka gjuta olja på vågorna, visade sig spela en dubbel roll, där en gren som engagerade sig mot Nerikes Allehanda också visade sig ha varit aktiva i den islamistiska kampanjen året innan, medan en annan arbetade i motsatt riktning.

Terrorismforskaren Magnus Ranstorp har på nära håll följt debatten om våldsbejakande islamism i Danmark och Sverige. Foto: Jessica Gow / TT kod 10070

Ranstorp är i dag Sveriges kanske mest namnkunniga expert på radikal våldsbejakande islamism, och möjligen i sig ett exempel på hur den svenska debatten har förändrats. Från att för några år sedan ha varit flitigt rasiststämplad är han i dag en respekterad och ofta anlitad akademiker i både politiska och mediala sammanhang. 

”Danmark har ju från början haft en mycket tuffare, mer hands-on attityd.”

Ranstorp har också ett ben i Danmark – han har familjen där – och ett i Sverige, så genom åren har han haft ett ”dubbelseende” i de debatter som rasat sedan karikatyrkrisen. Genom att bland annat ha hjälpt Köpenhamns integrationsborgmästare att ta fram en handlingsplan mot våldsbejakande islamism och radikalisering har han blivit varse om hur skilda förutsättningarna är för att ta fram effektiva verktyg i de båda länderna. 

– Danmark har ju från början haft en mycket tuffare, mer ”hands-on” attityd, som också varit möjlig därför att de tillämpar ministerstyre och inte alls hindras av något kommunalt självstyre. Att myndigheter delar information är inget problem. Det är väldigt lösningsorienterat. 

Imam-pakken var också ett undantag från en mer generell regel, som skiljer förhållningssätten i Sverige och Danmark åt. När Ranstorp ville involvera det muslimska samfundet i Köpenhamn möttes han med skepsis: att motverka radikalisering uppfattas som ett offentligt ansvar. I Sveriges korporativistiska tradition har myndighetspersoner istället valt att samarbeta med olika organisationer som utsetts till representanter, och som agerar som en slags ”gatekeepers” också gentemot den minoritet de anses företräda.  

Till detta tillkommer andra kulturella förutsättningar. Länge möttes påståendet om att det överhuvudtaget fanns något som våldsbejakande islamism med stor misstänksamhet om budbärarens motiv. 

– Det skämtas i Danmark om att Sverige alltid ligger tio år efter. Vi har ju varit rädda för vår egen skugga! Det har uppenbart varit väldigt svårt att förena vår bild av moralisk stormakt med handlingskraft i just de här konfliktytorna. 

I så måtto, menar Ranstorp, har det mindre garderade opinionsklimatet i Danmark varit en förutsättning för ett framgångsrikt försvar av det öppna samhället. Och trots att landet varit utsatt för ett ”extremt terrorhot”, framförallt efter det att karikatyrerna återpublicerades, avvisar han helt påståendet att priset har varit att säkerhet eller trygghet skulle ha blivit överordnat den fria åsiktsbildningen. 

– Yttrandefriheten hålls som en helig rättighet i Danmark, i jämförelse är trygghet sekundärt. När jag var på Jyllands-Posten för några år sedan var det visserligen som att ta sig in i ett fort. Men där fanns också en hel del galghumor. Någon hade satt upp en lapp på arabiska där det stod ”det är inte oss ni letar efter, gå en trappa upp”. Man viker sig inte, jobbar på. 

Den hårdare offentliga attityden till radikal islamism har lett till ett friare land.

Han tillstår att Danmark har fått en problematisk relation till den muslimska befolkningen, men understryker att experimenten med olika åtgärder och den hårdare offentliga attityden till radikal islamism har lett till ett friare land för alla medborgare. 

– Köpenhamn är i dag väldigt tryggt. De saknar de facto många av de problem som vi har. Och då underskattar vi fortfarande konsekvent den faktiska hotbilden i Sverige. 

***

Den grävande journalisten:

Om Sverige har någon motsvarighet till Flemming Rose, så är det sannolikt journalisten och yttrandefrihetsexperten Nils Funcke. I dag undervisar han i journalistik vid Stockholms universitet och är en profilerad röst i den offentliga debatten. 

Mellan 2009 och 2012 var han sekreterare i den parlamentariska Yttrandefrihetskommittén, där han arbetade tillsammans med Göran Lambertz, som han dock sedermera skulle ryka ihop med offentligt. Funckes avslöjande om Freivalds agerande under Muhammedkrisen gav honom Stora Journalistpriset 2006, men också kritiker. Hans konsekventa hållning i yttrandefrihetsfrågor har ofta lett honom till slutsatser som varit mycket inopportuna, oavsett tidsanda. 

När jag ställer frågan om han tror att det spelade roll att det var just SD-kuriren som blev föremål för påtryckningar från UD:s sida dröjer svaret en stund. 

– Ja, de var inte precis inne i salongerna då. Och även medierna var ju med på det, att de till varje pris skulle hållas ute. Så det var lättare att ge sig på SD. Men Konstitutionsutskottet tycker jag faktiskt höll rågången, de kritiserade regeringen på sakliga grunder. Och till exempel Mauricio Rojas (FP) ville ju skärpa uttalandet ytterligare – vilket man gott hade kunnat göra. Men nu handlar ju KU mer om politik än om konstitutionell rätt, och jag tyckte ändå att det var ett bra ställningstagande. 

Han blir tyst en stund till, och skrockar sedan. 

– Så här femton år efter Muhammedkarikatyrerna… Det är som att det behövs sådana här exempel med jämna mellanrum för att vi ska påminnas om vad det handlar om? 

Att Sverige har världens äldsta tryckfrihetsförordning konstateras ofta i de politiska högtidstalen. Men även här kan man se hur yttrandefriheten har utökats och inskränkts i pendelrörelser. Före och under andra världskriget – när även Sverige tillämpade censur och distributionsförbud av vissa tidningar – fanns exempelvis inte hets mot folkgrupp som brott. Sedan dess har tillämpningsområdet vidgats, dels till nya grupper, dels med nya brottsrubriceringar.  Det har exempelvis blivit olagligt att uttrycka ”ringaktning” mot vissa grupper. Sammantaget med andra reformer går utvecklingen i fel riktning, menar Funcke. 

– Jag är en ganska ensam röst här, men jag tycker verkligen att man kan diskutera om inte det här begreppet ”missaktning” borde slopas. Syftet är ju inte – som i fallet med hets mot folkgrupp – att avhumanisera för att uppvigla människor att gå från ord till handling; det är ett sätt att försöka lagföra åsikter som någon kan ta illa upp över. Men en vid yttrandefrihet kräver ju att även det som ”kränker och stör en stat eller grupp” måste accepteras. Yttrandefriheten måste ge utrymme för en Lars Vilks med sina rondellhundar och judesuggor. Man kan diskutera konstnärlig verkshöjd, men det är faktiskt inte poängen.  

Funcke undrar stilla var Morgan Johanssons – och delar av oppositionens energi kommer ifrån – i ivern att ständigt föreslå nya inskränkningar. 

Funcke undrar stilla var justitieminister Morgan Johanssons – och delar av oppositionens energi kommer ifrån – i ivern att ständigt föreslå nya inskränkningar. 

– Jag tror att det är en återvändsgränd att kriminalisera medlemskap i terrorgrupper eller rasistiska organisationer. Det är ett allt för långt ingrepp i föreningsfriheten som inte står i proportion till vad man kan åstadkomma med andra åtgärder. Staten sitter ju på en hel stalinorgel av verktyg: straff för våldsamma handlingar, ofredanden, integritetsintrång, hets mot folkgrupp, uppvigling, olaga hot.. Att då dessutom placera en mina under föreningsfriheten? Det är inte försvarligt. 

Jag undrar hur han ser på den åsikt som tillskrivs Bertel Haarder, om att ”imam-pakken” inte påverkade yttrandefriheten, medan man däremot var beredd att tumma på religionsfriheten. Går det att göra en sådan distinktion?

– Det är märkligt. De positiva opinionsfriheterna påverkar ju varandra. Tar du bort demonstrationsfriheten påverkas föreningsfriheten, osv. Sedan är det ju så att var gränsen går mellan fri åsiktsbildning och kriminellt hets, beror på den konkreta situationen. Pastor Åke Green friades, efter att ha anmälts för hets mot honomsexuella i en predikan, med hänvisning till yttrandefriheten. Men om han hade stått utanför en bastuklubb och hållit samma predikan framför ett stort antal anhängare? Då hade han mycket väl ha kunnat dömas för hets eller uppvigling. 

Nils Funcke fick Stora Journalistpriset 2006 för sitt avslöjande om justitieminister Laila Freivalds agerande under Muhammedkrisen. Foto: Mark Earthy/SCANPIX

Funcke är oroad över att det finns en bristande förståelse för att åtgärder som motiverar inskränkningar i grundläggande fri- och rättigheter i dag, kan användas på helt andra sätt imorgon. 

– Riskerna ligger snarare i det som sker inhemskt, och som i en annan samhällssituation skulle kunna användas på sätt man inte avsett i dag. Eller ja, det finns förstås en del slagg från EU-inträdet som ju drivit på utvidgningen av hetslagstiftningen. Och så har vi regleringen av sociala medier: där är det som att rättsväsendet och politiken abdikerat. Det kan ju inte vara upp till stora multinationella techföretag att döma av vad som får uttryckas i Sverige eller inte! 

Han vänder sig skarpt mot förslag som privatiserar beslut om var gränsdragningen ska gå mellan vad som är olämpligt, och vad som är olagligt. 

– Snarare bör man överväga att betrakta de stora sociala-medieföretagen som rena distributörer, som inte får plocka ner något utan domstolsbeslut. Man måste komma ihåg att just distributionen (av det fria ordet) alltid är den svaga länken: precis så var det ju med Freivalds medarbetare, och försöken att påverka Levonline att släcka SD-kuriren. 

***

Frågan är dock om vi inte redan är i en situation där det inte är så mycket lagstiftningen som driver fram ett mer restriktivt opinionsklimat, som vår samhällskultur som driver fram ständigt hårdare lagstiftning. Ska man göra ett bokslut över utvecklingen de senaste femton åren, är terrorns konsekvenser betydligt fler och större än de verktyg som tillkommit, och som påverkar våra fri- och rättigheter. 

Polariseringen har skapat en slags kulturell kedjeeffekt, där trycket ökar från flera håll samtidigt. 

Polariseringen – som ju också var det uttalade målet med terrorn – har skapat en slags kulturell kedjeeffekt, där trycket ökar från flera håll samtidigt. Det öppna samhällets grundförutsättning; att det finns en grundläggande acceptans även för meningsmotståndarnas rätt att uttrycka sig, utmanas organiserat. Den politiske veteranen Bertel Haarder uttrycker stark oro över kombinationen radikal islamism, wokevänster och en allt mer auktoritär nationalkonservativ glidning i samhällsdebatten: 

– Det påminner mig om de åsikter som bredde ut sig bland intellektuella både under 30- och -70-talen, då totalitära idéer vann mark. 

Även Flemming Rose uppfattar angreppen på ett pluralistiskt samhällsklimat som ett flerfrontskrig. Jag var nyfiken på om han var beredd att rangordna de hot som idén om ett öppet pluralistiskt samhällsklimat uppbringar inifrån: mellan den wokevänster som anser att inga minoriteter får kränkas, eller den auktoritära höger, som tycks mena att majoriteten ska slippa ifrågasättas? 

– Hotet kommer från båda håll, men det varierar lite från år till år och från land till land. Men i grunden menar jag att yttrandefriheten per definition alltid kommer att vara hotad, eftersom den på många sätt strider mot människans natur. Hotets omfattning är i regel beroende på vem som har makten: båda sidor vill täppa till truten på sina motståndare. 

När satirtecknaren Kurt Westergaard gick bort i somras beskrev Rose honom som den ”siste kulturradikale mohikanen” i en nekrolog i Frihedsbrevet. Hur uppfattar han då Dansk Folkepartis uttalade krig mot kulturradikalismen i en yttrandefrihetskontext? Finns det en risk att pendeln slår över så till den grad, att en ny repressiv åsiktskorridor sluts? 

– För Dansk Folkeparti är kulturradikalismen ett samlingsbegrepp för allt de ogillar, men det de beskriver är ju inte alls samma åsiktspaket som Kurt Westergaard identifierade sig med. DF blandar också ihop generell vänsterpolitik och kulturradikalism, men det behöver inte alls vara samma sak. 

Det här är intressant. Även i Sverige hörs inte sällan både libertarianer och konservativa som argumenterar för att det krävs en motoffensiv mot kulturradikalism och ”wokeism” i pluralismens namn, då dessa perspektiv har blivit så hegemoniska. Håller Rose med? 

– Nej, för wokeism är den exakta motsatsen till kulturradikalism. Kulturradikalismen såg fritt sex och upproret mot auktoriteter och dogmer som ett led i en frihetskamp, och de betraktade frihet och jämlikhet som demokratins fundament. Wokeism, däremot, söker etablera nya gränser för friheten och motsätter sig idén om frihet och jämlikhet som förbundna. Tvärtom, kräver de särbehandling för utvalda grupper för att förändra etablerade maktstrukturer och kräver lagar som begränsar yttrandefriheten. 

Och när dessa krav på anpassning och särbehandling möter respons från det offentliga, riskerar försvaret för det öppna samhället att vändas till sin motsats.  

Det menade i alla fall Nils Funcke nyligen på DN Debatt, och listade flera fall där både mjuk och hård myndighetsaktivism och styrning, hotar den fria opinionsbildningen. Rätten att ifrågasätta, fritt uttrycka åsikter och värderingar oavsett om de är falska eller halvsanna och vilseledande är en del av och inte ”ett hot mot demokratin”, menade han.  

Med en så konsekvent syn på yttrandefriheten måste även islamistiska värderingar – om än förstås inte våldshandlingar – omfattas av samhällets skydd. Religionsfriheten och yttrandefriheten blir odelbara. Även vårt demokratiska statsskick måste tåla ifrågasättande. 

Magnus Ranstorps åsikt är en annan. Ibland måste man prioritera. I fallet med den radikala islamismen finns andra rättigheter som åsidosatts, till exempel kvinnor och barns, menar han. Politiken har att säkra flera värden, vid sidan av trygghet och säkerhet. 

– Och i Danmarks fall har man gjort det framgångsrikt. 

Femton år efter att både den svenska och den danska ambassaden i Damaskus brändes ner till grunden har åtminstone en konsensus utkristalliserats: den som mister livet har föga nytta av fri opinionsbildning. Leviathan har fått många fler liberala vänner sedan karikatyrkrisen briserade. 

Men överlevnad är en sak, vad vi kan, och vill, leva med en annan. Här tycks vi mer splittrade än någonsin. 

Omslagsfoto: AP Photo/Khalil Hamra