”Äntligen en ordentlig strejk.” Så kan man sammanfatta stämningen inom den fackliga rörelsen när konflikten på Tesla bröt ut i november.

LO-förbunden kunde knappt bärga sig inför möjligheten att gå loss på ett stort, internationellt industriföretag och försvara den arbetsmarknadsmodell som givit upphov till så mycket nationell stolthet. Den mediala dramaturgin kunde inte vara bättre, och när det väl blåstes till konflikt spelade alla parter med på ren rutin. 

Konflikten på Tesla pryder på ett symboliskt sätt ett mycket svenskt jubileum. I dag är det exakt 85 år sedan Saltsjöbadsavtalet undertecknades. Företrädare för Svenska Arbetsgivareföreningen, SAF (i dag Svenskt Näringsliv), och Landsorganisationen, LO, enades den 20 december 1938 om ett antal grundläggande principer på svensk arbetsmarknad. Det är ett avtal som formellt fortfarande gäller mellan de två organisationerna. 

Ska man tro den officiella historieskrivningen har det varit 85 år av arbetsfred och lysande ekonomisk utveckling i Sverige. Jämlikhet, tillväxt, jämställdhet, konkurrenskraft och innovation – ja det finns nästan ingenting som inte kan knytas till den svenska modellen. Självaste Financial Times har hyllat den, även om de i sin iver inte riktigt klarat av att hålla isär Sverige och Norden.

Få kan förklara exakt hur systemet fungerar, eller ens vad som egentligen står i det gamla Saltsjöbadsavtalet, men alla är överens om att det som skedde 1938 var en välsignelse. Avtalet har blivit en del av en slags skapelseberättelse för det moderna Sverige.

Bakom skimret finns en högst konkret historia. Mot bakgrund av en allt oroligare arbetsmarknad och under hot om lagstiftning insåg de två mäktigaste parterna på svensk arbetsmarknad under 1930-talet att det låg i deras intresse att enas om ett antal frågor om arbetskonflikter. Givet den enorma kraft som de båda organisationerna snabbt kunde släppa lös, så accepterade staten fredsavtalet och backade. Detta trots att avtalet knappast saknade brister.

Avtalets funktion var först och främst att skrämma bort lagstiftaren. 

Sett med moderna glasögon är Saltsjöbadsavtalet förvånansvärt torftigt. Det berör hur organisationerna ska samarbeta framöver, vissa frågor om uppsägningar, otillåtna former av stridsåtgärder samt hur samhällsfarliga konflikter ska försöka undvikas. Inte mer. Dess funktion var i praktiken först och främst att skrämma bort lagstiftaren. 

Och det lyckades. Det skulle ändå dröja ända till 1970-talet innan politikens självförtroende växt ikapp. Ställda inför en av Europas kanske sämst fungerande arbetsmarknader med svag strukturomvandling, dysfunktionell lönebildning och obefintlig krisinsikt bland partsföreträdarna började lagstiftningens kvarnar till slut att mala. En bit in på 1980-talet hade också alla delar av arbetsmarknaden i någon mån lagreglerats. 

Saltsjöbadsandan har knappast saknat kritiker. Erlanders Harpsundsdemokrati blev snabbt ett rött skynke. 1970-talets borgerlighet gick retoriskt hårt åt fackets makt och de korporativa strukturerna som man hävdade hade svalt statsmakterna levande. I takt med att svensk ekonomi gick igenom återkommande kriser synades också systemet från alla möjliga politiska infallsvinklar. 

Det höga historiska tonläget ställer dagens frånvaro av politisk konflikt i en märklig dager. Alla partier står i dag bakom den svenska modellen. Inte bara det. Man välkomnar i stort sett enhälligt att systemet utvecklas och fördjupas. Som bortblåst är de borgerliga insikter om korporativismens kvävande tendenser som Bohman, Bildt och Westerberg gav uttryck för. Trots en arbetslöshet på över 8 procent och en tillväxt som sackar rejält, vilket borde tvinga fram svåra diskussioner om hur arbetsmarknaden egentligen mår, är konfliktnivån obefintlig. 

***

“Så när Carina, Janne och Martin häller upp kaffe och pratar med folk i mörkret på ett industriområde i Umeå är det i solidaritet med andra metallare i Sverige och i världen. Man gör något för andra – inte bara för sig själv.“

Så beskriver vänsterpartiets tidigare partiledare, Jonas Sjöstedt, sin erfarenhet som strejkvakt utanför Teslaverkstaden i Umeå, som en solidaritetshandling med en utsatt grupp. 

Problemet är bara att det är tvärtom. Fackliga påtryckningsmedel handlar knappast om att ta tillvara på de svagas rättigheter. Den logiken fungerar bara om man vägrar att ta in alla gruppers perspektiv i ekvationen. 

Det facket pekar på är givetvis en strid för bättre villkor för personer som redan är anställda. För den enskilde arbetstagaren är resultatet högre lön och kanske längre betald semester. Men det man inte ser är en arbetsmarknad som förändras. 

Den som har undertecknat ett kollektivavtal har nämligen, enligt svensk rätt, en skyldighet att tillämpa det även mot personer som inte är medlemmar i facket. Kollektivavtalets viktigaste funktion är som förbud för arbetsgivaren att anställa någon till andra villkor. 

Vad Jonas Sjöstedt sysslar med utanför verkstaden är att agera hantlangare åt en klassisk kartell.

Kraven på högre lön och bättre villkor är med andra ord den ena sidan av myntet. På det andra finns ett allt mer utbrett förbud för människor att arbeta till andra villkor. För personer som söker jobb höjs ribban till anställningen på arbetsplatsen som Sjöstedt står utanför.

Frågan om kollektivavtalens effekt är väl utforskad inom nationalekonomin, bland annat av svenska Assar Lindbeck. I mer akademiska termer kallas det som facket ägnar sig åt för rent seeking, fördelssökande. Genom att bilda en kartell av arbetstagare och hota med kollektiva åtgärder kan man pressa ut förmåner till gruppen av anställda. Men till skillnad från till exempel arbete eller investeringar, skapar utpressningen inget eget värde. Det måste tas från någon.

En naiv föreställning är att förmånerna då kommer från arbetsgivaren, i form av minskad avkastning. Men om lönsamheten gått ned hade investeringarna avtagit. Färre hade fått jobb och verksamheten minskat. Arbetsgivaren gör alltjämt de investeringar som är tillräckligt lönsamma. 

I stället utverkas förmånen på den arbetslöses bekostnad, som ser sin försörjningsmöjlighet minska. Vad Sjöstedt sysslar med utanför verkstaden är att agera hantlangare åt en klassisk kartell, där anställda berikar sig på arbetslösas bekostnad. 

***

Men tanken att strejken handlar om att ta tillvara svaga gruppers intressen mot en starkare motpart är bara en del av mytbildningen på svensk arbetsmarknad som legitimerar modellen och håller kritiken borta. Det finns otaliga mantran med diskutabelt sanningsvärde som återges och tolereras i de diskussioner om arbetsmarknaden som trots allt dyker upp. Teslakonflikten är ett tydligt exempel. 

En av de mer besynnerliga är att det är frivilligt att teckna kollektivavtal i Sverige. De flesta människor är ense om att beslut fattade under hot inte är frivilliga. Ändå beskrivs valet mellan att drivas till konkurs av obegränsade sympatiåtgärder eller skriva på ett kollektivavtal som ett fritt val. Slutsatsen utmanar hela idén om stridsåtgärder, som ju blir meningslösa om det som sker är ömsesidigt frivilligt.

Kollektivavtalssystemet påstås också föra med sig en god produktivitetsutveckling. Problemet är bara det att de flesta jämförbara länder i EU har haft en minst lika god ekonomisk utveckling som Sverige under det senaste decenniet. Länder som Tyskland, Nederländerna, Danmark och de baltiska staterna har visat på motsvarande eller bättre utveckling. Jämförelsen står sig bara om man tittar på mindre välfungerande ekonomier i Sydeuropa. 

En lika utbredd föreställning är att den svenska modellen skulle vara spontant framväxt utan ingrepp från lagstiftaren. ”I Sverige lagstiftar vi inte på arbetsmarknaden” har svenska politiker och partsföreträdare försökt förklara för sina internationella motsvarigheter i decennier. 

Men det är en kraftig överdrift. I takt med att samhället förändrats har reformer gjorts från lagstiftningshåll för att korrigera vad som upplevts vara en otillfredsställande ordning. Ofta har principer och regler från något kollektivavtal tagits in i lag, i vissa fall i justerad form, och accepterats fullt ut av parterna.

Ironiskt nog är stora delar av det ursprungliga Saltsjöbadsavtalet på ett eller annat sätt lagstiftat i dag. 

Som exempel kan lyftas att Sverige fick sin första lag om kollektivavtal och tvistlösning på arbetsmarknaden redan 1928, långt innan Saltsjöbadsavtalet ens var påtänkt. Efter denna följde lagstiftning om semester (1938), anställdas uppfinningar (1949), arbetstid (1957), anställningsskydd och arbetstvister (1974), förtroendemän och styrelserepresentation (1974), anställdas medbestämmande och föreningsrätt (1976), arbetsmiljö och offentlig anställning (1977), jämställdhet (1979), etnisk diskriminering (1986), utstationering (1999), uthyrning av personal (2012) och lärlingsanställningar (2014). Vid sidan av detta har en stor mängd EU-rättslig lagstiftning också antagits och omfattande socialförsäkringar och pensionssystem byggts upp. 

Ironiskt nog är stora delar av det ursprungliga Saltsjöbadsavtalet på ett eller annat sätt lagstiftat idag. 

Det unika med lagstiftningen, och det som kanske är roten till villfarelsen om frånvaron av lagstiftning, är dock att den i regel kan frångås av parterna själva. Fack och arbetsgivare kan förhandla (eller använda stridsåtgärder) i syfte att nå en annan reglering på sitt område. Men i botten ligger alltjämt lagstiftningen. Argumentet om självreglering är i praktiken något som parterna tar till för att ge sig själva så stort mandat som möjligt när reformer väl behövs. 

Utformningen av lagreglerna är inte oviktig. Default-lösningarna är i regel problematiska för arbetsgivare, särskilt stora företag som exempelvis aldrig skulle kunna använda regelverket om uppsägning så som det står i LAS. Det är anledningen till att fackliga organisationer som Arena kan påstå att företag ju faktiskt vill ha kollektivavtal, även om stridsåtgärder inte tvingade dem. 

Moderna företag har givetvis inget intresse av att ge en extern part inflytande över verksamheten. Men ett kollektivavtal ger, märkligt nog, större frihet, eftersom alternativet är lagstiftning som snabbt blir omöjlig att arbeta med. Ytterligare ett fritt val mellan två mediokra alternativ. 

***

Men systemets själva syfte då, arbetsfreden? Här måste det väl ändå finnas tydliga fördelar?

Vad gäller påståendet om att den svenska modellen håller nere antalet strejker finns ett bättre case. Sverige har varit förskonat från större konflikter på senare år. Ur Medlingsinstitutets statistik framgår att Sverige under de senaste 15 åren i snitt förlorat drygt 8 000 dagar om året i strejker. Det kan jämföras med Danmark och Norge, som förlorat mer än tio gånger så många.

Den fredliga väg som Sverige vandrat sedan 1970- och 80-talets vilda västern delas av många länder, med vitt skilda system.

Men något unikt tillstånd är det knappast fråga om. Den fredliga väg som Sverige vandrat sedan 1970- och 80-talets vilda västern delas av många länder, med vitt skilda system. I Västeuropa minskade konflikterna med knappt 90 procent mellan 1980 och 2010. Inom OECD är siffran till och med något högre. Mellan 1985 och 2015 minskade konflikterna i medlemsstaterna med över 90 procent. 

Till gruppen länder med ett över tid lågt antal konflikter finns, utöver Sverige, också exempelvis Polen, Tyskland, Österrike, Irland, de baltiska länderna och Nederländerna. Sverige sticker därför inte ut särskilt mycket i en internationell kontext. Snarare har jämförelserna med våra nordiska grannländer, som har en hög konfliktnivå, skymt sikten.

Vissa länder, däribland Frankrike, Belgien, Finland och Norge har alltjämt höga konfliktnivåer, men omfattande konflikter på arbetsmarknaden är i mångt och mycket ett 1900-talsfenomen. Arbetsfred är inte något unikt svenskt tillstånd. Det gör den också svår att knyta just till vår arbetsmarknadsmodell. 

***

Missförstånd, mantran och rena felaktigheter – så fort man kikar närmare på beskrivningar av vad den svenska modellen är och varit så är det svårt att dra gränsen mellan myt och verklighet. Legenden, på driven av ett fackligt-industriellt komplex, har tagit överhanden i beskrivningar av hur den svenska arbetsmarknaden egentligen fungerar. 

Och kanske är det just det – missförstånden kring arbetsmarknaden – som blivit Saltsjöbadsavtalets bestående arv. Det är en anda som lever än.

Omslagsfoto föreställandes det undertecknade Saltsjöbadsavtalet: Caroline Tibell/SvD/TT