Taylor Swift som politiskt fenomen kan kännas som något som uppstått nyligen, nu när varje amerikanskt fotbollsfan och hans moster vet vem hon är (grattis till vinsten Kansas City), och när den amerikanska extremhögern utlyst ett heligt krig mot henne, men hennes politiska åsikter har varit av medialt intresse sedan hon började bli känd.

Det är lätt att i dag glömma bort att Swift, i början av sin karriär för snart två decennier sedan, var en country-tjej. Det karaktäriserar hennes första två-tre album, både i sound och i hur hon marknadsfördes under sina första år som artist. Hon var en tonårstjej i den amerikanska södern, skrev låtar om killar i pick-up trucks, om Gud, om hur mycket hon älskade sina föräldrar och blåjeans. Hon sjöng nationalsången på arenor, hälsade till de militära trupperna vid sina konserter och svarade i intervjuer på frågor om att hon aldrig rört cigaretter eller alkohol. Hon kallade sig inte för feminist, uttalade sig inte om homosexuella och varje spelad musikvideo-pojkvän var Abercrombie & Fitch-vit.

Alla som har något mellan öronen förstår att det här inte innebär att Taylor Swift var vare sig sexist, homofob eller rasist, och hennes karriär har heller aldrig präglats av några sådana anklagelser. Det handlade om att inte vara stötande, inte skrämma bort en konservativ publik, inte bli en artist som föräldrar inte lät sina barn lyssna på. Jämfört med liknande artister under samma tidsperiod – Britney Spears, Beyoncé, Miley Cyrus – så särskiljer sig konceptet Taylor Swift även i det faktum att hon inte marknadsförs som en sexsymbol, varken i text eller bild – hon har heller ingen bakgrund varken som dansare eller Disney-stjärna. I stället är hon en gänglig medelklass-tjej som lärde sig spela gitarr av en snickare.

Hon har heller ingen bakgrund varken som dansare eller Disney-stjärna.

Allt detta är relevant för att förstå hur vi hamnat där vi är nu, med Taylor som Times Person of the Year (2023) och Artist of the Decade (2019). Taylor Swift må ha mängder av utmärkelser, men framförallt är hon en perfekt storm av provokation – en kvinna som tjänar väldigt mycket pengar och tar väldigt mycket utrymme utan att be om ursäkt. Konceptet Taylor Swift handlar om musik, om marknadsföring, om politik men framförallt om kapital – socialt, ekonomiskt, kulturellt – och om en kvinna som lyckats hålla hela världens intresse i över femton år, trots att vi lever i en värld där koncentrationsförmågan är cirka femton sekunder.

Trots den bekymmerslösa början har det har minst sagt stormat en del för Swift under åren. De första två smällarna kommer båda år 2009. Dels en av de mest kända scenerna från en prisutdelningscermoni: när Taylor Swift, 19 år gammal, som just har vunnit American Music Awards pris för bästa kvinnliga musikvideo för You Belong With Me avbryts under sitt tacktal av rapparen Kanye (numera Ye) West, som hävdar att Beyoncé förtjänade vinsten. Det andra som sker 2009 är att Taylor Swift, efter att ha dejtat okända killar från sin hemstad och pojkbands-gitarristen Joe Jonas, nu paras ihop med singer-songwritern John Mayer.

Kanye West gör inte Taylor Swift ”känd” genom detta (mer om Famous-bråket nedan), men det är det första dramat som hon kan anses delta i. John Mayer-romansen varar inte särskilt länge, men att associeras med båda dessa män födda 1977 – Taylor Swift är född 89 – gör att hon exponeras för en större publikkrets än tidigare. I och med relationen med John Mayer, följd av en med den då Twilight-aktuella Taylor Lautner, börjar bilden av ”Serial-Dater” Taylor Swift cementeras i media. Nu när folk vet, eller tror sig veta, vem det är hon dejtat blir hennes låttexter om romantiska uppbrott också mer intressanta; Dear John från Speak Now (2010) och All Too Well från Red (2012) som ryktas handla om John Mayer respektive skådespelaren Jake Gyllenhaal tillhör hennes mest välkända, och idén om att Taylor Swift ”bara skriver låtar om sina ex” byggs samtidigt som hon genom sitt fjärde studioalbum Red bryter in i pop-genren och lämnar countryn bakom sig, med allt vad det innebär av sommarplågor och dansgolvs-hits.

De stora lockarna och glittriga klänningarna blir kort-korta kjolar som visar upp den pinnsmala kropp media nu kritiserar alltmer.

Under Red-eran, och det efterföljande albumet 1989 (2014) är alltså Taylor Swift en annan i medias ögon; inte längre en söt country-tjej från en julgransgård; nu är hon en multimiljonär vars tjejkompisar är Victorias Secret-modeller och hobby är att dumpa världens mest eftertraktade kändiskillar – Harry Styles, Calvin Harris, Tom Hiddelston. Taylor ser också annorlunda ut, de stora lockarna och glittriga klänningarna från country-åren blir kort-korta kjolar som visar upp den pinnsmala kropp media nu kritiserar alltmer (i efterhand har Taylor talat ut om den ätstörning hon kämpat med i drygt ett decennium).

Fler och fler avgudar Taylor Swift under mitten av 2010-talet, hennes världsturnéer säljer slut på sekunder – men allt fler avskyr henne också.

År 2016 kommer den stora smällen. Under hela sin karriär ditintills har Taylor Swift följt en tvåårig cykel av studioalbum efterföljt av en allt längre världsturné. 1989 släpps år 2014, sedan dess har hon bytt frisyr, turnén är slut, fansen börjar ana att något är i görningen. Inget nytt album annonseras, och i stället släpper den nu 40-åriga Kanye (Ye) West i februari sin låt Famous, som talar ut om det nu sju år gamla AMA-bråket med textraden ”I think Taylor and I might still have sex / Why? I made that bitch famous”. Taylors fans attackerar honom, och hon klandrar honom öppet för avskyvärd sexism. Det hade kunnat sluta där, men Ye har ett ess i rockärmen: ett videoklipp som hans dåvarande fru Kim Kardashian lägger upp på Instagram som visar ett telefonsamtal mellan Kanye och Taylor där det låter som att hon godkänner textraden. Ord står mot ord, Taylor hävdar att videon är klippt, West-Kardashian hävdar att hon är en ormaktig lögnare som vill sko sig på en stor mans berömmelse. Hashtaggen #taylorswiftisoverparty trendar på Twitter. Vad gör Taylor Swift?

Hon försvinner. Inget nytt album släpps 2016, hon gör inga publika framträdanden, inte en enda paparazzi-bild tas på henne på över ett år, och hon raderar varenda spår av sig själv från sociala medier.

***

Det finns inget så bra sätt att bli superkändis på som att återuppstå från de döda – Jesus, Aslan, Gandalf – så när Taylor Swift i november 2017, från ingenstans och helt döda flöden i sociala medier, plötsligt släpper en musikvideo och albumet Reputation, med en helt ny estetik – svart och glittrig, tung bas, texter om stöld och sex och alkohol ihopparat med musikvideor där hon begraver äldre versioner av sig själv – går fansen loss. Hon är tillbaka, med en enorm världsturné.

Sedan Reputation har fyra album följt och ett femte har annonserats. Under pandemin försvann de flesta kändisars utrymme, men även om Swift var tvungen att ställa in en världsturné för Lover (2019) så satt hon inte på händerna under pandemin – hon släppte två album. Därtill har Swift varit vägledande i att omstrukturera hela musikindustrin vid flera tillfällen – hennes öppna brev om kamper mot både Apple Music och Spotify har lett till en ny norm för streamingjättarnas avtal där artister får behålla mer av pengarna deras plattor genererar. När biljettförsäljaren TicketMaster i USA kraschade vid biljettsläppet för hennes pågående turné The Eras Tour stämdes de, och byggde ett helt nytt kösystem inför turnésläppen i Europa. När hon 2018 nekades möjligheten att köpa rättigheterna till sina masters för hennes första sex studioalbum vid ett ägarbyte i hennes dåvarande skivbolag valde hon att spela in dem alla igen (de så kallade Taylor’s Version). Hon slår rekord efter rekord och är just nu aktuell med sitt elfte album och sin turné The Eras Tour, som behandlar alla tio album samtidigt.

Det finns inget så bra sätt att bli superkändis på som att återuppstå från de döda.

Swifts karriär är relevant när vi ser till hennes politiska ställning i dag, för den har inte uppstått ur ett vakuum. Swifts egna psykoanalys är att hon helt enkelt lärde sig av bråket med Kanye West – att oavsett vad hon gjorde, oavsett om hon höll tyst, hade rätt och var i ett monogamt förhållande så skulle hennes kritiker ändå kalla henne för en lögnaktig slampa – så då kunde hon lika gärna stå för vad hon trodde på. Därtill byter hon skivbolag 2018 och förhandlar sitt nya kontrakt i egenskap av världsstjärna, inte som en blåögd 16-åring. 

När Lover släpps görs det alltså av en Swift som växt upp en del, och som byggt ett bra lag runt sig. Hon har lärt sig att tampas med media, och samtidigt har världen blivit en annan. 2017’s #metoo-rörelse ger inte bara kvinnors historier upprättelse, den sätter också  strålkastare på delar av musik- och underhållningsindustrin – hur unga artister skriver på långa kontrakt som tonåringar och har svårt att äga sin intellektuella egendom, att streamingjättarna tjänar miljoner men allt färre artister kan försörja sig på sin konst, maktförhållanden som utnyttjas. Plötsligt är Taylor Swift politikern som började prata om grön omställning tio år innan alla andra och nu kan casha in sina investeringar. Hon fortsätter aktivt investera i sin publik, och är medveten om att fansen blivit äldre i takt med att hon har det – låttexter om att gifta sig är mer aktuella för dem än texter om den första dejten.

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Email

Det går att sätta en cyniskt kapitalistisk ram runt marknadsföringen av Lover. Unga (vita) kvinnor älskar henne redan; hur breddas följarbasen? Redan under Reputation började hon arbeta med fler icke-vita dansare, nu spelar dessa även kärleksintressen i hennes musikvideor. Hon skriver en låttext om HBTQ-rörelsen, umgås med och stöttar Todrick Hall och Queer Eye-killarna och lyckas med detta höja sitt anseende hos ytterligare en följarskara. Marknadsföring eller genuinitet? Om detta tvista de lärde, men det spelar ingen roll. Det känns genuint, särskilt eftersom hon blandar låttexterna med politiska utspel; hon uppmuntrar och sponsrar insatser för väljarregistrering (en fråga som i USA till stor del handlar om rasism), om härbärgen och trygga fosterhem (en stor andel av unga i fosterhemssystemet i USA är HBTQIA-personer, och många stater försvårar för samkönade att adoptera), om reproduktiva rättigheter och skydd från sexuella övergrepp (ett bra sätt att fortsätta vinna den kvinnliga rösten). 

När det kommer till partipolitiken kritiserade hon Trump väldigt aktivt inför valet 2020, och hänvisade i dokumentären Miss Americana (2019) till skälen för att inte öppet stötta Hillary Clinton 2016; hela världen tyckte då att Taylor Swift var en kvinna som ljög. Motståndet mot Clinton spelade på samma ackord. Swift säger att hon inte såg poängen, när hon var så skadeskjuten, i att smutsa ner Hillarys kampanj med detta. Det är svårt att inte ge henne rätt. I efterhand har Taylor också getts ”rätt” i både konflikten med John Mayer, som allt oftare fått svara på frågan om hur fräscht det är att han dejtade ett 19-årigt stjärnskott när han var 33 och väletablerad, och i konflikten med Ye West, sedan Kim Kardashian under sin skilsmässa med densamma släppt den oklippta versionen av videon det hela handlade om. West har därtill hanterat den nya “wokea” tidsandan annorlunda – genom MAGA-keps och uttalanden som “slaveriet var ett val”. Samtiden har polariserats, och medan Taylor gör strategiska val och investeringar svamlar Ye om att han är Kristus pånyttfödd. De har valt sidor i kulturkriget, och hennes sida vinner.

Med albumen Folklore och Evermore (2020) byter Taylor Swift dels genre igen – folk rock / alternative – och gör artistsamarbeten med The National och Bon Iver. Läs; musik för straighta killar. 2023 börjar hon dejta NFL-stjärnan Travis Kelce och besöker hans matcher. Tv-bolagen får dollartecken i ögonen inför tanken om att locka in alla Swifties lagom till reklampausen och missar i sändningarna aldrig chansen att visa en jublande Swift, och ingen fotbollskille i läktaren kommer kasta skit på flickvännen som häver öl med sin pojkväns mamma samtidigt som han spelar bättre än någonsin. 

Det finns ingen grupp kvar som kan ogilla Taylor, utom just extremhögern som nu utlyst sin fatwa. De är inte ett hot ekonomiskt, för de utgör inte en tillräckligt stor del av marknaden. Socialt och kulturellt så vinner Taylor Swift så många poänger på att vara deras främsta hatobjekt att man måste ställa sig frågan om inte Trump och hans anhängare riskerar att förlora valet i höst just för att de hatar Taylor Swift. Är det att tillskriva henne för mycket makt? Det vet vi först i november, men historien talar klarspråk – förr eller senare går Taylor vinnande ur varje fejd hon är inblandad i. 

What if I told you none of it was accidental?

And the first night that you saw me

Nothing was gonna stop me

I laid the groundwork, and then

Just like clockwork

The dominoes cascaded in a line

What if I told you I’m a mastermind?

Mastermind, Midnights (2022)

Omslagsfoto: AP Photo/Natacha Pisarenko