Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Hur rockmusiken fick Sovjet att rasa samman

Det finns ett stort historisk experiment där konsumtionen styrdes av politiken. Där flydde människor verkligheten genom rocken och drömde om ett samhälle i vilket det gick att köpa jeans och Pepsi. Det borde alla dagens konsumtionskritiker komma ihåg.

The Plaza Live. Bild av Frankie Cordoba från Unsplash

Under våren har den grävande podcasten Wind of Change fått stor uppmärksamhet i delar av den amerikanska politiska sfären. I podden nystar Patrick Radan Keaf, journalist och skribent för The New Yorker, i den bisarra konspirationsteorin om att låten Wind of Change av The Scorpions, som kom att bli hymnen för Berlinmurens och Sovjets fall, egentligen inte skrevs av det tyska rockbandet utan av den amerikanska underrättelsetjänsten CIA. Genom att använda konspirationsteorin som utgångspunkt beskriver Keaf skickligt hur USA använde sig av kultur och musik som utrikespolitiskt verktyg för att sprida demokratiska värderingar bakom järnridån.

Under lyssnandets gång framträder även en bild av hur musiken, och framför allt rocken, inte bara var viktig för USA:s strävan att underminera Sovjetunionen utan också hur rocken blev en frihetssymbol för människorna bakom järnridån – en gnista av hopp i en grå kontrollerad tillvaro. Rocken blev en symbol för västerländsk kultur och förde med sig långt hår och Beatlesfeber, men också en djupare tanke om ett annat sätt att leva. Ett kommersiellt samhälle utan rostiga Trabanter och brödköer.

Det är slående hur denna positiva bild av kommers, som då blev en frihetssymbol, skiljer sig från dagens populära kritik mot konsumtion och marknadssamhället. När delar av dagens gröna rörelse talar om att inrätta ett alternativ till det rådande ekonomiska systemet är det viktigt att komma ihåg att det funnits ett historiskt experiment där människors konsumtion kontrollerades och styrdes av politiken. Där flydde människor verkligheten genom rocken och drömde sig bort till ett annat samhälle där det gick att köpa jeans och Pepsi.

Musik som gav böter eller fängelse

Rockens stora intåg i Sovjet kom på 60-talet där kärleken, eller kanske snarare besattheten, av The Beatles spred sig över världens alla delar och kom att sippra ända in bakom järnridån. Med Beatles kom ideal om långa frisyrer och jeansjackor vilket fick invånare att anpassa redan existerande plagg till Beatlesfebern. Till och med ryska armékängor försöktes göras mer Beatlesvänliga.

Den sovjetiska regimen slog dock ned starkt mot dessa kulturuttryck. Människor som likt sina idoler från Liverpool lät håret växa släpades bort från gatan och fick skallarna rakade. De som ertappades med att lyssna på bandets musik fick dryga böter, sattes i fängelse eller än värre. I en sovjetisk propagandafilm från 1968 målas Beatles musik upp som något som förblindade befolkningen, gjorde människor galna, kapabla till våld och, framför allt, förblindade inför samhällets riktiga problem. Istället ansåg regimen att klassisk sovjetisk folkdans var en mycket mer lämplig syssla för medborgarna.

Över bilder på brutna ben och cancersvulster spelades raspiga liveinspelningar av The Beatles in.

Som en konsekvens av regimens strikta förbud förpassades rocken från det allmänna rummet, men detta hindrade inte människor från att vilja lyssna på den. I brist på LP-skivor letade människor febrilt efter alternativ, och man fann att gamla röntgenplåtar kunde användas på liknande sätt. Människor letade igenom soptunnor utanför sjukhus i jakt på de gamla plåtarna för att kunna lyssna på sina idoler från väst. Plåtarna togs till små inspelningsstudios, som egentligen konstruerats för att sovjetiska soldater skulle kunna spela in meddelanden till sina familjer.

Röntgenbilder lades in i inspelningsapparaterna och över bilder på brutna ben och cancersvulster spelades raspiga liveinspelningar av Beatles och andra rockband in. De gamla röntgenplåtarna passade även perfekt på den svarta marknaden. De var mjuka och flexibla vilket gjorde dem perfekta för att rulla upp i en rockärm och diskret dras fram till den som erbjöd tillräckligt mycket pengar.

Efter att den amerikanska presidenten Lyndon Johnson satsade stort på att sända radio bakom järnridån kunde de som tog den stora risken att ratta in en internationell radiokanal även spela in musiken och utbudet av de gamla röntgenplåtarna ökade explosionsartat. Att spela in och sälja vidare musik på den svarta marknaden var dock långt ifrån riskfritt. Den som kom undan med ett fängelsestraff eller dryga böter kunde skatta sig lycklig.

Rockens vilda natur

Det var dock inte konstigt att den sovjetiska regimen gjorde allt i sin makt för att hindra spridningen av västerländsk musik. Rocken som var vild, okontrollerad och fick människor att hejdlöst dansande skrika ut sin glädje till musiken kan ses som det detaljstyrda samhällets antites. Man kan bara tänka sig den rädsla medlemmarna i kommunistpartiet kände över vilka gnistor musiken riskerade att tända i deras förment vetenskapliga samhällsbygge.

Rocken hade inte bara en okontrollerbar natur, den förde även med sig västerländsk kultur och tanken om ett annat slags samhälle. Artisterna och bandmedlemmarna var inte precis de människor som ställde in sig i det perfekt uppställda ledet. De var extravaganta och rebelliska. Där fanns först Beatles långa hår, sedan den ständigt provocerande David Bowie, den homosexuelle Freddie Mercury i Queen, Metallicas upproriska ljud och persona och många många fler.

Rockstjärnorna levde liv i överflöd, köpte dyra bilar, klädde sig i utsmyckade och uppseendeväckande kläder och konsumerade allt mellan himmel och jord. De blev alla en symbol för väst, ett samhälle där en människas konsumtion, önskningar och livsöde bestämdes av människor själva, inte av den kupong man gavs av en myndighetsperson.

Man kan bara föreställa sig vilken effekt Heroes sista textrader fick på Östberlins invånare.

Det är även tydligt att många av de stjärnor som skrev musiken, som kom att bli så viktig för människorna bakom järnridån, själva förde in tankar om den rådande politiska situationen i sina låttexter. David Bowie spelade exempelvis in skivan Heroes i en studio som låg rakt under Berlinmuren. När Bowie körde fast i skrivandet av sista versen på plattans singel tog den brittiska rockstjärnan en promenad för att rensa sina tankar. När han kom upp ur den bunkerliknande studion fick han se sin producent Tony Visconti kyssa vokalisten Antonia Maass i en nisch under ett av den grå murens många vakttorn. Den scenen blev texten till den sista versen.

När Bowie tio år senare 1987 spelade live i Västberlin riktades högtalarna över muren så alla Berlins invånare fick ta del av musiken. Man kan bara föreställa sig vilken effekt Heroes sista textrader fick på Östberlins invånare.

I, I can remember
Standing by the wall
And the guns shot above our heads
And we kissed, as though could fall
And the shame was on the other side
Oh we can beat them, for ever and ever
Then we could be Heroes, just for one day

Bowie berättade själv efteråt hur han kunde höra östberlinarna, som samlats i tusental på andra sidan muren, sjunga med i hans låttexter så att det blev en enda stor, av muren delad, konsert. Detta trots att den östtyska polisen gjorde ständiga försöka att skingra folkmassan. När Bowie gick bort 2016 twittrade Tyskland officiella konto ut ett tack till den brittiska rockstjärna för att han hjälpt till att riva muren.

Exakt hur stor roll rockmusiken spelade i Sovjetunionens fall är svårt att säga, men att den spelade en roll är ett faktum. De som lyssnar på Keafs podcast får höra näst intill otaliga vittnesmål från människor bakom järnridån som berättar vilken central roll rockband som The Scorpions spelade i deras liv. Musiken blev en färgstark punkt i en grå vardag, men framför allt tände den gnistor av hopp om att det totalitära samhälle människor levde i inte skulle vara för evigt. I dokumentären How the Beatles rocked the Kremlin och i Artemy Troitskys bok Back in the USSR: The True Story of Rock in Russia görs listan av vittnesmål än längre.

We saw the transformation of a closed down society to freedom right before us, individually, in people. It was awesome!

Den som rent fysiskt vill se den effekt rocken kunde ha kan beskåda bandet Metallicas framträdande i Moskva 1991. Bara ett år efter att järnridån lyfts från Europa deltog bandet i en gratiskonsert i den ryska huvudstaden. Sångaren James Hetfield beskriver hur chockad han blev när bandet klev upp på scenen och möttes av drygt 500 000 vrålande ryssar. I det stora folkhavet fanns även hundratals militärer. De var där, för att göra det som gjorts otaliga gånger de senaste decennierna, hålla ordningen och få människor att ta steget in i det perfekt uppställda ledet.

När Hetfield och bandet började spela de öppnande riffen till Enter Sandman hände dock något bland soldaterna. Många av dem som så länge utgjort det våldsmonopol som gjorde det sovjetiska samhällsbygget möjligt, som grep oliktänkande, rakade av håret på Beatlesfan och slängde ut de ungdomar som lyssnade på den raspiga musiken på röntgenplåtar från universiteten, slet nu av sig uniformsjackorna för att svinga dem över huvudet och delta i rockens vilda natur. I en intervju beskriver Hetfield spelningen:

We saw the transformation of a closed down society to freedom right before us, individually, in people. It was awesome!

Livets små friheter

Om bandet spolas fram till i dag är det slående hur synen på kommers, som var en så central del i den frihetssymbol som rocken blev, har skiftat. I dag är kritik mot konsumtion och marknadssamhället något populärt och kommer från alla olika sidor av det politiska spektrat. Drygt en miljon svenskar lyssnade live på Greta Thunbergs sommarprat och när hon som en av miljörörelsens främsta representanter talade om att klimatproblem inte kan lösas inom dagens ekonomiska system nickade många med.

Det är inte bara Greta Thunberg som framför denna åsikt utan inom delar av den gröna rörelsen höjs röster som menar att en grön planerad ekonomi kan vara rätt steg i jakten på ett mer hållbart samhälle. Även inom delar av den mer traditionella ekonomiska vänster har den gamla tanken om en planerad ekonomi sakta men säkert börjat dammas av. När tankar om planekonomi börjar bli sexiga igen är det viktigt att komma ihåg att i det stora historiska exempel där människors konsumtion styrdes av politiker flydde människor verkligheten genom att dyka ned i rocken och drömde om att de, precis som rockstjärnorna, en gång skulle kunna konsumera vad de ville själva.

Alternativet till masskonsumtion är konsumtion enbart för eliten

De små friheterna som vi i västvärlden i dag tar för givna, att gå till affären och finna det man söker eller att stå på en konsert med en Coca-Cola i handen, var inte så små en gång i tiden. Det är även dessa friheter som gör livet värt att leva, som sätter färg på en tillvaro som annars skulle vara grå och trist.

Det är även viktigt att komma ihåg att den masskonsumtion som i dag är så populär att kritisera, är en av vår civilisations största bedrifter. Alternativet till masskonsumtion är konsumtion enbart för eliten. Historiskt sett var de enda som hade möjlighet att köpa något utöver det som var absolut nödvändigt för att överleva just samhällets absoluta topp. I dag lever den genomsnittliga medelklassen i västvärlden liv som gamla kungar, präster och adelsmän för bara drygt 100 års sedan ansåg vara möjligt enbart för gudarna. Det bör vi vara tacksamma för.

De som känner att tanken på en planerad ekonomi ger upphov till lite fjärilar i maggropen bör helt enkelt fundera över varför just rocken blev en sådan frihetssymbol för människorna bakom järnridån. De kanske också hade varit med och längtat efter ett samhälle med Elvis, Levis och Pepsi.