Utblick Essä
Ukrainas öde är vårt
Ukraina offrar allt i kampen för sin frihet, men också för den liberala världsordningen. Patrik Strömer har läst två aktuella böcker om kriget och funderar över varför hjälpen hålls tillbaka.
Ukraina är i krig mot Ryssland. På spel står den ukrainska statens överlevnad. Och det behövs hjälp från alla välvilliga krafter när Moskva-imperialismen krossar drömmen om frihet med övervåld.
Det hjälper tyvärr inte att påtala att Ryssland bryter mot krigets lagar då dess terrorregim inte bryr sig om avtal, människoliv eller moral. Det enda som hjälper mot ondskan är att slå tillbaka, men det klarar inte Ukraina på egen hand.
Kriget är nu inne på sitt tredje år. Även om framtiden är oviss finns nu också böcker utgivna om kriget. Närmare bestämt om upptrappningen inför den fullskaliga invasionen, besluten som följde och händelseutvecklingen efter 24 februari 2022.
President Volodymyr Zelenskyj har kommit att personifiera drömmen om ett västorienterat Ukraina, men han är inte ensam. Ett folk som tidigare varit språkligt och geografiskt delat har nu enats. Vittnesmålen om ryssarnas grymheter har ändrat den tidigare lojaliteten bland rysktalande, som nu fullt ut identifierar sig som ukrainare. Även presidenten har ryska som modersmål och gjorde karriär som underhållare och tv-producent lika mycket i Moskva som Ukraina.
I boken Spelaren: Volodymyr Zelenskyj och kriget i Ukraina av Simon Shuster, som nyss utgivits på svenska (Norstedts) får vi rapsodiskt följa den blivande presidentens resa. Han växte upp i Kryvyj Rih i östra Ukraina och visade tidigt upp en fallenhet för spex. Likväl utbildade han sig till jurist.
Zelenskyj var 14 år när Sovjetunionen upplöstes. Ukraina hade länge täta band med Ryssland efter den formella självständigheten 1991, men de lokala oligarkerna och korruptionen höll kvar landet i en relativ fattigdom och geografisk förvirring. Generellt har landet av naturliga skäl varit mer västorienterat i de västliga delarna, medan Ryssland länge sågs som naturlig partner för områden i östra Ukraina. Den orangea revolutionen 2004 skakade om och visade att Jusjtjenko kunde vinna över den ryssvänlige Janukovitj som tidigare valfuskat. Den senare tillträdde dock 2010 efter ökat missnöje i landet. I sina föreställningar skämtade Zelenskyj friskt med politiker från alla läger – och det var populärt i Ukraina.
Efter den ryska annekteringen av Krim 2014 kom den blivande presidenten till insikt om att Ryssland inte ville sitt grannland väl.
Efter den ryska annekteringen av Krim 2014 och de ryska striderna i Donbass kom den blivande presidenten till insikt om att Ryssland inte ville sitt grannland väl. Hans formuleringar blev skarpare, till den grad att han inte längre var välkommen till rysk tv. Under president Porosjenko började han umgås med tanken på att själv kandidera och tv-serien Folkets tjänare placerade honom i en fiktiv ledarroll som han sedan kom att iklä sig på riktigt.
Zelenskyj har personifierat den ukrainska viljan att kämpa för sin överlevnad. Han har jämförts med Winston Churchill. En viktig skillnad är dock att Churchill hade en lång och krokig bana inom politiken innan han blev symbolen för det brittiska motståndet mot nazismen och gärna tog operativt ansvar. Ukrainas president Zelenskyj insåg snart att han inte kunde eller borde påverka det operativa arbetet, utan att hans uppgift först och främst var att uppmärksamma omvärlden på det ryska våldet och vädja till sympati och stöd hos omvärlden.
***
I Yaroslav Trofimovs bok Our Enemies Will Vanish (Penguin Books, 2024) ligger fokus istället på själva kriget. Den innehåller inte minst många kärnfulla citat från frontens persongalleri varför boken erbjuder en mer närvarande ögonvittnesskildring än den hos Shuster. Trofimov är journalist och skriver för Wall Street Journal men har befunnit sig i Ukraina sedan före kriget
Han beskriver hur människor i Donbass blivit lovade högre pensioner om de stöder Kreml, hur femtekolonnare etablerat sig i ukrainska städer och hur 2014 blev vändpunkten för Ukraina. Först var det protesterna på Majdan, sedan Janukovitjs flykt till Ryssland efter att civila mördats av prickskyttar. Därpå annekteringen av Krim och den irreguljära krigföringen i Ukrainas östra delar. Men Putin ville ha mer och inom den ryska statsapparaten var man övertygad om att Ukraina skulle bli en enkel sak. Det blev, som vi vet, tvärtom.
De amerikanska underrättelserna om att ryssarna inte ägnade sig åt övning vid gränsen blev förstås en chock för Ukrainas politiska ledning. Ärlig information från den ukrainska regeringen om det förestående hotet hade kunnat skapa panik och därför underlättat det ryska kriget. Strategin var därför att hålla folket lugnt till dess att kriget var ett faktum.
Inget öde är värre än att leva under rysk ockupation.
Beskrivningen av en huvudstad som anfalls av främmande makt är fortfarande skrämmande. Och ändå var motståndet så viktigt för utvecklingen. Var Ukraina chanslöst som så många påstod? Uppenbarligen inte. Och de ukrainare som tog till vapen visste att alternativet inte fanns. Inget öde är värre än att leva under rysk ockupation. Den gigantiska kolonn som utgjorde den ryska armén körde fast i gyttjan. Försvararna hade tur med vädret, men var också operativt mer flexibla än sina ryska motsvarigheter. ”Ukraina visade sig mycket starkare – och Ryssland mycket svagare – än vad de mest optimistiska analyserna hade förutspått”, som Trofimov konstaterar efter att angreppen på Ukrainas huvudstad avvärjts.
Den blixtsnabba ”specialoperationen” gick inte enligt plan. Ukrainas president stod fast. Exilukrainare återvände hem för att försvara sitt land, samtidigt som miljontals också flydde landet. Kriget fortsatte och från Svarta havet tog sig ryska styrkor fram. Bilderna på ryska krigsskepp som sänks, Ormön, bombningen av teatern i Mariupol, folkmordet i Butja, kidnappningarna av ukrainska barn och de ryska soldaterna som snodde smink och tvättmaskiner; det finns så många enskildheter från detta krig som säger så mycket om världen och de olika världar som människor lever i. Citatet från en anonym äldre ukrainsk man: ”min läderjacka har försvunnit. Alla mina tröjor har försvunnit. Allt är borta. Men tack gode Gud att även ryssarna är borta!” är talande.
Några detaljer som visar på krigets vardag är att det nära Mykolaiv, precis bortom det ryska artilleriets räckvidd, pågick torghandel och att åtminstone ett café serverade frappucino i vårsolen. När Trofimov återvänder från Luhanskfronten till Kiev i maj 2022 så finns det sashimi på restaurangerna igen. Trots riskerna, problemen och bristerna, så ordnar sig mycket bortom frontlinjen snabbt. Människors vilja att stå emot kriget, flyglarm och terrorbombning – liksom att ständigt sträva efter normalitet – blir här detaljerat beskriven.
***
Några slutsatser kan dras av det hittillsvarande händelseförloppet: Det första är att det finns få konflikter där det varit så enkelt att välja sida. Ryssland bedriver anfallskrig med målet att förinta Ukraina som folk, land och stat. Det finns inget urskuldande eller förmildrande i Putins linje. Det andra är att EU tidigt samlades och slöt upp mot angreppet på ett sätt som nog förvånade alla. Därefter har en del kortsiktig protektionism smugit sig in, men i grunden har Ukraina fortfarande stöd och medlemsförhandlingarna med EU har inletts. Att Ukraina på detta sätt nu under pågående krig påbörjat vägen till medlemskap i EU är ett tydligt vägval som har starkt stöd hos befolkningen.
Det finns en direkt koppling mellan hur mycket vapen, ammunition och hjälp som Ukraina får och hur många oskyldiga liv som kan räddas.
Den tredje slutsatsen är mer dyster: Det är nämligen uppenbart att det finns en direkt koppling mellan hur mycket vapen, ammunition och hjälp som Ukraina får och hur många oskyldiga liv som kan räddas. Varje gång HIMARS, ATACMS och stridsvagnar anlänt har den ryska armén hållits tillbaka. Och när stödet sviktar ökar de ryska terrorbombningarna av städer, sjukhus och kritisk infrastruktur. När mönstret varit detsamma, varför hjälper då inte den demokratiska världen till mera?
Om den regelbaserade världsordningen ska kunna överleva, måste de som försöker skapa en värld som bygger på viljan att använda våld också stoppas tidigt. Den obehagligt gnagande känslan om att personer som Macron och Scholz egentligen inte vill att Ryssland ska försvagas infinner sig. För varför hålls hjälpen tillbaka? Det handlar om människoliv, men även att den militära upprustning som nu sker i hemländerna blir mångdubbelt dyrare än att se till att Ukraina kan återta sitt territorium och låta de ryska soldaterna återvända till sitt hemland.
President Zelenskyj har åldrats. I en vänlig värld vinner Ukraina kriget, och han blir liksom Churchill bortröstad i det första valet, så att han kan ägna sig åt något annat än att behöva be om hjälp för sitt lands räkning, Men vill den demokratiska världen att det ska bli så? Svaret är inte givet. Och vad ska hända med Ryssland? När Japan vann kriget över Tsarryssland för 120 år sedan blev det en första revolution. När Afghanistan vållat problem i ett decennium mellan 1979 och 1989 föll Sovjetunionen.
Kreml vet att ett slut på kriget innebär stor risk för ett nytt och helt annat Ryssland. Det är förvisso vad alla grannländer hoppas på, men också det som dagens styrande i Moskva fruktar mest av allt. Respekten för andras liv finns inte hos imperialismen, men för att upprätthålla sin egen makt vill dagens makthavare till varje pris försöka att fördröja det oundvikliga slutet på terrorregimen. För vad kommer att hända när den faller?