Fredrik Segerfeldt: Nationalstaten är en historisk parentes

Så här någon dag efter Europaparlamentsvalet och i en tid som präglas av auktoritär nationalism känns det lämpligt att kasta in följande fackla: nationalstaten är förmodligen en historisk parentes.

Faktum: de senaste 2 500 åren har imperiet varit den vanligaste formen för politisk organisering och de flesta människor har under denna period levt i sådana. Som den israeliske historikern och bestsellerförfattaren Yuval Noah Harari konstaterat: ”Nästan alla människor under 2000-talet är ättlingar till ett imperium.” Nationalstaten är en relativ nykomling. 

Man brukar säga att det var vid den westfaliska freden 1648 – slutet på 30-åriga kriget – som det nuvarande systemet med nationalstater grundades, något som sedan bekräftades vid Wienkongressen 1815, efter att Napoleon hade försökt erövra merparten av den europeiska kontinenten. Men två av Europas största länder, Italien och Tyskland, skulle inte komma att skapas förrän ett drygt halvsekel senare. Det var med 1800-talets romantiska nationalism som idén kom, om att varje folkgrupp skulle ha var sin stat. Och varken Tyskland eller Italien skapades av ett folk som slöt sig samman, utan genom att en viss del av landet, Preussen respektive Piemonte, erövrade de andra med våld. 

Det var inte heller så att de människor som bodde där hade samma identitet eller alltid talade samma språk. I stället var det så att de nationella identiteterna tvingades på befolkningen uppifrån. Som den italienske politikern Massimo d’Azeglio skrev i sina memoarer: ”Nu har vi skapat Italien. Nu måste vi bara skapa italienare.” Österrike är fortfarande inte en del av Tyskland.

Detta gäller inte bara yngre federala stater, utan även sådana som vi uppfattar som urgamla centralstater. År 1794, fem år efter den franska revolutionen, pratade bara en femtedel av landets befolkning franska. Det skulle staten snart ändra på. När det gäller vårt land bestod Sverige i hundratals år av Svealand och norra och mellersta Götaland samt Finland. Sydsvenskarna tvingades sedan med hårdhänta metoder och under stort motstånd bli svenskar, Norrland – med samisk befolkning – koloniserades och Finland förlorades till Ryssland. Det var tillfälligheter och furstars relativa styrka, inte DNA-kod, som avgjorde var Sveriges gränser skulle gå.

Det är alltså inte folk som skapat stater, utan stater som har skapat folk. 

Det är alltså inte folk som skapat stater, utan stater som har skapat folk. Genom utbildning, kyrkan och propaganda och sedan etermedia har befolkningarnas språk och identitet formats efter centralmaktens normer och intressen. 

Eller ta England. När romarna på 400-talet hade lämnat det keltiska landet fylldes vakuumet upp av germanska stammar från Nordvästeuropa: angler, saxare och juter, som blandades upp med ursprungsbefolkningen. Efter några hundra år kom ytterligare germanska befolkningar, denna gång i form av daner. Och efter ännu några sekel anlände frankifierade vikingar eller normander. Numera är man i union med Skottland, Wales och Nordirland. Lägg därtill de stora grupperna från det forna brittiska imperiet, så får man ytterligare etnisk krydda till en redan rik blandning.

Det är vidare inte alls säkert att nationalstaten är den mest ändamålsenliga eller mest relevanta politiska formen för att anta framtidens utmaningar: miljö, handel, brottslighet och internationella digitala flöden. För att inte tala om geopolitiska spänningar. Vi har i stället skapat internationella politiska organisationer som är bättre lämpade, som EU och Nato.

Vilket för oss in på utvecklingen mot en bi- eller multipolär värld, med olika regionala maktblock. Det är inte bara det att de ledande länderna i dessa block inte är några nationalstater: varken Kina, USA eller Indien är etniskt homogena. En mandarintalare förstår inte kantonesiska. Och varken Kinas militärt viktigaste partner Ryssland eller USA:s allierade Europa, är etniskt homogena. 

Det finns då de som hävdar att 1800-talets nationalism var liberal, och att nationalstaterna var en nödvändighet för demokratins uppkomst. Utan gemensamma språk och identitet kan man inte ha ett sammanhållet offentligt samtal eller ett demos, ett folk som det första ledet i ordet demokrati. Regionala övernationella enheter som EU kommer därför aldrig att kunna ersätta nationalstaterna utan att bli odemokratiska och därför bör vi undvika en sådan utveckling, hävdas det.

Det ligger en del i början av resonemanget. Men det beror på att nationalismen och strävan efter en stat åt varje nation var en reaktion mot auktoritära och odemokratiska samt multietniska imperier. Nationalism och demokrati blev samma sak.

Jag tycker mig vidare se en stor förändring de senaste 30 åren, en början till ett europeiskt demos. Vårt förhållande till övrig europeisk politik är mindre främmande och kunskapen är numera större. Vidare kommer AI och digitala flöden att underlätta såväl språkförbistring som information och kunskap om andra EU-länder. Om 100 år är Sverige en delstat i en europeisk union som tillsammans med USA har antagit utmaningen från Kina. Nationalstaten var en historisk parentes.