Utblick Krönika
Europa kan lära av det brasilianska jordbruket
Européer har ofta starka uppfattningar om hur jordbruk i fattigare länder ska bedrivas. Men i stället för att försöka exportera ålderdomliga och ovetenskapliga jordbruksmetoder borde vi lära av länder som Brasilien, skriver Torbjörn Fagerström, nyss hemkommen från Sydamerika.
Darci Haas berättar stolt om sitt livsverk. Vi tar en kaffe i gårdens ”fikarum”, som består av utemöbler under ett enkelt tak. Saffranssiskor – Brasiliens kanariefåglar – snor brödsmulor från faten, och på telefontråden utanför sitter en tyrannflugsnappare och spanar efter insekter. Det är hett, väldigt hett.
Vi befinner oss på Fazenda Poço Claro ungefär en timmes bilresa från huvudstaden Brasilia. Darci är en av dessa driftiga bönder som bidrar till det enorma lyft för det brasilianska jordbruket som skett under det senaste halvseklet. Han brukar 6 500 hektar av det som en gång var den brasilianska savannen (”cerradon”). För femtio år sedan var cerradons jordar extremt utarmade, dels för att tropiska jordar generellt ofta är urlakade och sura, dels på grund av intensivt (över-) bete utan tillförsel av växtnäringsämnen. Nu odlas här majs, soja och hirs på kilometerlånga fält med hjälp av en modern maskinpark och ett trettiotal anställda. Just nu är Darci i färd med att överlämna ansvaret för driften till sin dotter, agronomen Karina Haas, som är med vid mötet. Hon talar utmärkt engelska, vilket behövs eftersom Darci själv bara talar portugisiska och stapplande tyska.
Målet har varit att Brasilien ska bli ledande på att bedriva ett rationellt jordbruk under tropiska förhållanden.
Det som har försett honom med den kunskap och de verktyg han behöver är den statliga forskningsorganisationen Embrapa. Den bildades för 50 år sedan som ett led i den brasilianska regeringens program för att utveckla landets jordbruk. Då var Brasilien en nettoimportör av livsmedel, många led av undernäring eller till och med svält, och jordbruket var inte i tillräcklig omfattning baserat på moderna metoder och vetenskaplig kunskap. Målet var att ändra på detta: Brasilien skulle bli ledande på att bedriva ett rationellt jordbruk under tropiska förhållanden, landet skulle kunna försörja sin befolkning, och helst också bli en ledande exportör av jordbruksprodukter.
Sagt och gjort – regeringen vände inte på slantarna. Embrapa bildades, man anställde omedelbart 2 000 personer, varav många skickades till de bästa lantbruksuniversiteten i USA och Europa. Uppgiften var att de utsända lärjungarna skulle lära sig tillräckligt mycket om de grundläggande principerna inom marklära, växtfysiologi, växtförädling, etc. för att kunna bygga upp forskningsprogram där de effektiva jordbruksmetoderna från tempererade områden kunde omformas till lika effektiva metoder i tropiska förhållanden.
Arbetet bedrevs parallellt enligt två linjer. Den ena var att finna metoder för att öka bördigheten på jordarna i cerradon, som täcker ofattbara 200 miljoner hektar (21 procent) av landets yta. Embrapa startade ett storskaligt program för att tillföra växtnäring, för att öka mullhalten genom att minska betestrycket radikalt, och genom att introducera kvävefixerande grödor.
Den andra linjen var ”tropikalisering” av tempererade/subtropiska grödor, främst majs och soja. Här handlade det om stora satsningar på växtförädling, där man utgick från högproduktiva sorter av majs och soja, varefter förädlingsprogrammen fick i uppgift att anpassa sorterna till tropiska förhållanden med bibehållen produktivitet. Tropikaliseringen hade även en odlingsteknisk sida, nämligen att välja växtföljder, tidpunkt för sådd med mera på ett sådant sätt att de annorlunda växtförhållanden som den tropiska miljön innebär ska utgöra en så liten stressfaktor som möjligt på de nya grödorna.
Resultaten är en imponerande omdaning av landets jordbruk. Majs och soja odlas nu på stora arealer i södra halvan av landet och i de centrala delarna söder om Amazonia, från att fram till 1970-talet ha varit relativt marginella grödor i de allra sydligaste provinserna. Brasilien är nu inte bara självförsörjande på livsmedel, utan också en stor exportör av jordbruksprodukter, samt, inte minst viktigt, en stor exportör av kunskap om tropiskt jordbruk.
I Europa sitter vetenskapen ofta i baksätet, och i framsätet sitter inte sällan diverse förespråkare för ålderdomliga och lågproduktiva jordbrukssystem.
På Embrapa arbetar man nu vidare enligt flera linjer. En är att bättre än i dag integrera djurhållning i jordbrukssystemen. Det finns fortfarande 50 miljoner hektar utarmad betesmark, där avkastningen är 0,5-1 huvud per hektar, men som skulle kunna omformas till växtföljdsintegrerad betesmark som är tiofaldigt mera produktiv. En annan linje är att utvidga arsenalen av tropikaliserade grödor. Närmast på tur står vete och raps, vilka båda kan bidra till mera varierade växtföljder, nya exportmarknader, och, inte minst, till mera effektiva två-skörds-system (”safrinha”).
Ack ja – vilken imponerande framgångssaga detta är. Embrapas ledstjärna är ”Science-based Agricultural Modernization”. Det är precis det som vi inte längre ägnar oss åt i EU (i varje fall inte konsekvent). Här sitter vetenskapen ofta i baksätet, och i framsätet sitter inte sällan diverse förespråkare för ålderdomliga, lågproduktiva och ovetenskapliga jordbrukssystem. Som lök på laxen odlar vi européer ofta en beskäftig syn på hur jordbruket i snabbt föränderliga ekonomier som den brasilianska ska bedrivas.
Men jag kan försäkra att Embrapa ingenting har att lära av överlägsna européer. De har fullständigt klart för sig att deras intensiva jordbrukssystem kan innebära en del problem – och de arbetar aktivt för att lösa dem (hirsen i Darcis växtföljd har enbart funktionen att vara en mullbildare, och att motverka resistensbildning hos ogräs i majs och soja som behandlas med Roundup). De har fullständigt klart för sig att klimatförändringar, miljöhänsyn och restaurering av förstörda biotoper kräver delvis nya tankar inom jordbruket (Darci och alla andra bönder måste avsätta 20 procent av sin areal till naturskyddsändamål). Och de har fullständigt klart för sig att framtidens bioekonomi kommer att ställa delvis nya krav på jordbruket – för att producera energi, värdefulla råvaror för exempelvis farmaceutisk industri, och andra högvärdiga produkter (Darci kommer nog snart att plocka in raps i sin växtföljd).
Embrapa ligger i verkligheten långt före oss. Och det gör Darci Haas också, tänker jag medan tyrannflugsnapparen får sig ett skrovmål i hettan.