Smedjans sommarredaktion
Under sommaren förvandlas Smedjan från magasin till ledarsida, där våra sommarsmeder dagligen kommenterar svensk, europeisk och global politik i kortare texter. Välkommen att läsa! Läs mer
Samhälle Ledare
Turistskatt är socialdemokratisk populism
Städer förändras naturligt över tid och försök att förhindra detta är att ägna sig åt populism. Vem som ska få sätta villkoren i det offentliga rummet är en viktig principiell fråga, skriver Marcus Björk
Det är onsdag förmiddag och Gamla stans gulkulöra fasader skuggar den folkmassa som sakta ringlar sig uppför Västerlånggatan. De shortsbeprydda turisterna har kameror runt halsarna och virvlar runt varandra när de ömsom rusar, ömsom plötsligt stannar upp för att fotografera. Ändå finns det luft för folkmassan att röra sig framåt i konstant hastighet.
Ett tiotal steg bort ligger Tyska stallplan tomt, förutom på några enstaka lekande barn och en grupp vilsna turister. På en sten under den svalkande skuggan av ett träd sitter en ung man och skriver. Bredvid honom, statyn Yngling bestiger häst från 1956. Närliggande Prästgatan är helt öde.
Närliggande Prästgatan är helt öde.
Denna bild är långt ifrån den om massturism i Gamla stan som ibland uppmålas stå i paritet med Venedig. I Stockholm finns lugna gator aldrig mer än några tiotal steg bort. Trots detta rasar debatten, och inte bara i Stockholm. På Gotland föreslog nyligen det socialdemokratiska regionrådet Meit Fohlin en turistskatt för alla som besöker ön. Ett rent populistiskt förslag som bortser från viktiga demokratiska principer.
Den socialdemokratiska kritiken mot den så kallade massturismen är röstfiske och målar upp en konflikt mellan olika människors rätt till en plats. På ena sidan står specifika individers upplevda rätt till en specifik plats och på andra sidan “de andras” implicita icke-rätt till dessa platser. En klassiskt marxistisk uppdelning mellan vi och dem. I detta fall underlättas också det populistiska förslaget av att “vi” representeras av röststarka människor med egenintressen och “dem”, likt det mystifierade och abstrakta “kapitalet”, representeras av röstsvaga turister som inte har så mycket att sätta emot.
Värnandet av så kallade insiders är en socialdemokratisk paradgren – framför allt när det kommer till bostadsmarknaden. Men frågan om vem som ska få röra sig i och sätta villkoren i det offentliga rummet är en principiell fråga som sträcker sig bortom populistiska förslag om turistskatt.
Det är inte bara socialdemokratiska regionråd som föreslår turistskatt och andra begränsningar. Grupper som exempelvis Gamla stan i samverkan, verkar ta det för givet att de boende har rätt att diktera villkoren för det offentliga rummet i stadsdelen. Förutom att ifrågasätta själva antagandet kan man fråga sig om man måste vara bofast i Gamla stan året om för att få åtnjuta denna rättighet eller om det bara räcker att äga en fastighet i stadsdelen. Vidare måste också frågan ställas om den som hyr har samma rättighet att kravställa i stadsdelen som den som äger, trots att den som köpt sitt boende har tagit en större finansiell risk. Ska den som hyr en hyresrätt i andrahand också ha samma rätt att ställa krav på det offentliga rummet utanför fönstret? Eller är det de som är mest högljudda och engagerade i grupper som Gamla stan i samverkan, som ska få påverka det offentliga rummet mest? Avsaknaden av svar på dessa frågor vittnar om hur ogenomtänkta och populistiska förslagen för att bekämpa “massturismen” faktiskt är.
Ska den som hyr en hyresrätt i andrahand också ha samma rätt att ställa krav på det offentliga rummet utanför fönstret?
Det är naturligt att en stad förändras över tid i takt med att människor och samhället utvecklas. Krav från medborgarföreningar i syfte att förhindra sådana förändring bygger på en statisk idé om staden. Det villkorar eller förnekar även andra människor tillgång till det offentliga rummet i staden, vars mötesplatser är en av de mest grundläggande funktionerna för en stad. Offentliga ytor måste också tillhöra dem som inte bor i direkt anslutning till dem, till exempel de som arbetar, driver företag, går i skola eller bara är ute för att roa sig. Att deras rätt till det offentliga rummet i en stad borde dikteras av de som (valfritt) köpt eller hyr en bostad i anslutning till det, är orimligt. Det motarbetar själva syftet med en stad.
Om man inte vill bo i den puls som kännetecknar några enstaka gator i Gamla stan står det faktiskt var och en fritt att flytta till en annan stadsdel, eller ut på landet där man inte behöver ha människor inpå knuten. Sannolikt står det tusentals i kö som frivilligt vill bo i “massturismens” Gamla stan.