Basinkomst är inget radikalt förslag

På ett principiellt plan är det inte särskilt svårt att argumentera för någon form av basinkomst eller medborgarlön.^[1] Argumentationen bygger på två grundläggande normativa frågor, där det alltså inte finns några rätta svar. Den första frågan är hur vi som människor bör hantera den situation som uppstår när någon som kan försörja sig för egen maskin av en eller annan anledning ändå inte vill göra det.

För ordningens skull bör understrykas att frågan är intressant även om dylika situationer sällan uppkommer. Många blir minst sagt irriterade när personer som skulle kunna försörja sig för egen maskin ändå inte gör det. Få blir dock så irriterade att de anser att personen i fråga bör lämnas därhän och i extremfallet tillåtas att svälta ihjäl. När det kommer till kritan är det knappast att ge uttryck för någon extrem hållning att svara att personen i fråga bör hjälpas åtminstone tillräckligt mycket för att överleva.

Idén om en basinkomst som garanterar alla, även den som är ovillig att bidra till sin egen försörjning, en minsta acceptabel levnadsstandard är varken extrem eller radikal.

Endast detta svar innebär emellertid inte förespråkande av en basinkomst. Man kan exempelvis vara av uppfattningen att den som riskerar att svälta ihjäl bör få viss hjälp, men inte av staten. Den andra frågan är således om staten med sitt våldsmonopol i ryggen bör vara den som organiserar hjälpen. Ett jakande svar på den frågan innebär således att staten anses vara legitim och att den tillåts finansiera viss verksamhet med skatter.

Syftet med att beskriva dessa två frågor är inte i första hand att argumentera för att det moraliskt bästa svaret är att människor bör hindras från att svälta ihjäl och att det är staten som bör organisera denna hjälp. Syftet är att visa att idén om en basinkomst som garanterar alla, även den som är ovillig att bidra till sin egen försörjning, en minsta acceptabel levnadsstandard varken är extrem eller radikal. De flesta länder har en välfärdsstat som försöker göra något snarlikt, nämligen upprätthålla en materiell lägstanivå som ska vara den minsta acceptabla i samhället. Vad är då skillnaden mellan basinkomsten och de faktiskt existerande välfärdsstater som finns i de flesta länder?

Den som inte vill jobba svälter inte ihjäl

En av de viktiga skillnaderna mellan basinkomst och existerande välfärdsstater är just vilken princip som ska gälla när någon inte vill arbeta. Välfärdsstaten, i synnerhet en stor och omfattande välfärdsstat som den svenska, bygger i teorin på att den som kan arbeta och försörja sig själv också ska göra det. Denna princip – låt oss kalla den arbetslinjen – har brett stöd i den politiska retoriken både till höger och till vänster, även om det råder delade meningar om hur stor välfärdsstaten bör vara.

Kontrasten är stor till basinkomstens förespråkare, som ofta är uttalat förtjusta i tanken att även den som skulle kunna men som inte vill arbeta ska få stöd. ”Why Surfers Should be Fed: The Liberal Case for an Unconditional Basic Income” är exempelvis den föga insmickrande titeln på en av de mest kända pläderingarna för basinkomst, författad av den franske filosofen och ekonomen Philippe van Parijs, publicerad i ansedda tidskriften Philosophy & Public Affairs 1991.

Om skillnaden mellan den ovillkorliga basinkomsten och välfärdsstaten med sin arbetslinje är betydande i teorin, är den dock inte lika tydlig i praktiken. Välfärdsstatens beslutsfattare kommer nämligen inte undan den fråga som beskrevs i inledningen: Hur ska välfärdsstaten fungera när någon som borde kunna jobba och bidra till sin egen försörjning ändå är ovillig att göra det?

I Sverige kan sådana situationer uppstå exempelvis när någon med a-kassa eller försörjningsstöd inte är så aktivt arbetssökande som reglerna kräver, tackar nej till ett jobberbjudande för att det innebär flytt, lång pendlingstid eller är i fel bransch, misslyckas med att få ett jobb av skäl som är svåra för någon utomstående att känna till, eller är ovillig att delta i anvisade utbildningar, satsningar eller åtgärder. Situationen som beskrevs i den inledande frågan är måhända ovanlig, men alltså långt ifrån hypotetisk. Hur den svenska välfärdsstaten fungerar i dessa lägen beror på situationen. Enkelt uttryckt är det fullt möjligt att genom arbetsovilja förlora rätten till arbetslöshetsersättning – men de principiellt intressanta situationerna rör det yttersta skyddsnätet i form av det kommunala försörjningsstödet, inte a-kassan.

I praktiken är det ytterst osannolikt att den som inte vill arbeta kommer att lämnas att svälta.

När det gäller det kommunala försörjningsstödet (ekonomiskt bistånd, tidigare socialbidrag) är situationen mer oklar och varken lagstiftningen eller praxis är särskilt tydlig. Å ena sidan säger socialtjänstlagen att den enskilde genom biståndet ska tillförsäkras en skälig levnadsnivå. Särskilt understryks att biståndet till den enskilde ska utformas ”så att det stärker hans eller hennes möjligheter att leva ett självständigt liv” (k4, §1).^[2] Å andra sidan säger lagen att om den enskilde utan godtagbart skäl avböjer att delta i praktik eller annan kompetenshöjande verksamhet, ”får fortsatt försörjningsstöd vägras eller nedsättas” (k4, §5). Det finns också en rätt till akut hjälp för att förhindra uppkomsten av en nödsituation, men socialstyrelsen är föredömligt tydlig med att otydlighet råder: ”Det finns inte definierat vad som är en nödsituation utan socialtjänsten bedömer detta från fall till fall”, konstateras på myndighetens hemsida med frågor och svar om ekonomiskt bistånd.^[3]

I praktiken är det ytterst osannolikt att den som inte vill arbeta kommer att lämnas att svälta – men personen i fråga får finna sig i lägre stöd jämfört med den som fogar sig i kommunens krav på motprestationer. I det avseendet fungerar alltså det svenska systemet inte helt olikt en basinkomst. Hade reglerna kring det kommunala försörjningsstödet varit tydligare, mer förutsägbara, transparenta och enkla hade likheterna varit ännu större. Den som förordar att oklar praxis förtydligas och sätts på pränt, att reglerna görs tydligare, mer transparenta och mer förutsägbara kan knappast sägas driva någon radikal linje. Just tydlighet, transparens och förutsägbarhet är okontroversiella nyckelord för den offentliga sektorns verksamhet i de flesta sammanhang. Det är knappast en radikal ståndpunkt att de är eftersträvansvärda även när det gäller det yttersta skyddsnätet.

Basinkomstens problem finns även i välfärdsstaten

Trots att verksamheten i de svenska kommunerna dagligen ställer frågor kring det yttersta skyddsnätets utformning på sin spets, tenderar både förespråkare av och motståndare till basinkomsten att diskutera idén utan att hänvisa till den existerande välfärdsstaten. Självfallet är det motiverat att någon gång gå på djupet med olika idéer och deras implikationer för välfärdsstatens utformning. Men de relevanta alternativen för Sveriges del står mellan dagens system och reformer av detta i någon riktning. Kritik mot basinkomsten som idé kan då lätt missa målet, eller snarare träffa både basinkomsten och välfärdsstaten som den är utformad i dag. Som illustration fungerar en av basinkomstens skarpaste kritiker i Sverige, statsvetaren Bo Rothstein. I sin kritik påpekar han att förespråkarna av basinkomst ignorerar ett antal svåra implementeringsproblem:^[4]

[…] who has the right to this benefit? Should it be only citizens or also immigrants? Should this include also temporary immigrants (guest workers) and tourists that just have decided to stay in the country? What about citizens that have decided to emigrate or immigrants that have left for another country? Can a payment system that includes the homeless be organized?

Frågorna Rothstein tar upp är både svåra och viktiga. Men är de argument mot idén om basinkomst? I så fall är de rimligen också argument mot välfärdsstaten som idé. Alla länder med någon form av välfärdsstat måste avgöra om dess förmåner ska baseras på medborgarskap, bosättning eller något annat. Gränsdragningen gentemot emigranter, immigranter, turister, gästarbetare, asylsökande och andra måste hanteras. Hemlösas rättigheter måste klargöras. Välfärdsstatens beslutsfattare kan ducka frågorna temporärt, men förr eller senare kommer omvärlden att göra sig påmind. Ett samhälle som vill undvika att behöva besluta om de frågor Rothstein tar upp, måste inte bara undvika basinkomsten – det måste undvika alla liknande former av sociala skyddsnät. Det faktum att Sverige formellt sett saknar en basinkomst betyder ju knappast att vi slipper hantera de frågor Rothstein tar upp.

Passivisering, försvagade incitament till utbildning och ökat svartarbete är tänkbara konsekvenser av välfärdsstaten nästan oavsett hur den är utformad.

Rothstein ser också en risk att ungdomar genom basinkomsten blir mer benägna till svartarbete:

[…] the most likely outcome of such a policy is that many young citizens would start their independent life living on such a basic income. One likely result of this is that in many cases their ambitions to increase their human capital by entering into types of education where they would have to study hard would be thwarted. Instead, after a couple of years living on this meagre benefit, many would try to increase their incomes by working on the “black market” or by other (and worse) forms of illegal behavior. This would create a political majority that would demand cuts in the basic income level, which in its turn would increase the number of people supplementing their basic income with illegal types of income.

Även dessa farhågor är berättigade, och även denna gång träffar kritiken betydligt mer än det avsedda målet. Passivisering, försvagade incitament till utbildning och ökat svartarbete är tänkbara konsekvenser av välfärdsstaten nästan oavsett hur den är utformad. För att vara argument mot basinkomst räcker det alltså inte att peka på de frågor och farhågor Rothstein nämner, det måste också visas att problemen är allvarligare för idén om basinkomst än de är för den existerande välfärdsstaten. Som utvecklas i det följande är det inte alls självklart att så är fallet.

Lägre ersättning, lägre trösklar

Frågan om hur det sociala skyddsnätet ska utformas har (minst) två centrala dimensioner. En dimension gäller nivån på ersättningar och bidrag, som kan vara hög eller låg. En annan dimension är graden av villkorning, det vill säga i vilken utsträckning olika krav och regler måste vara uppfyllda för att stöden ska ges. Den som förordar en välfärdsstat med hög nivå på skyddsnätet måste också förse stödet med villkor och krav för att förhindra att den totala effekten blir kraftigt försämrade arbetsincitament. Med lägre nivåer tillåts också lägre grad av villkorning, eftersom en lägre nivå på stödet i sig skapar större drivkrafter att komplettera detta med eget arbete.

Alternativen illustreras i figur 1. Kvadrant A representerar kombinationen av hög nivå på skyddsnätet och låg villkorning, och är sannolikt inte politiskt hållbar (precis som Rothstein hävdar). Den är också synnerligen riskabel ur ekonomiskt perspektiv. En universell välfärdsstat med hög grad av villkorning, det vill säga den situation Sverige länge har befunnit sig i, finns i kvadrant B. En förflyttning till D vore i Sverige en radikal åsikt, då den skulle innebära en övergång till en begränsad och hårt villkorad välfärdsstat.

I kvadrant C däremot kan skyddsnätet fortfarande vara universellt, men arbetsincitament skapas av att nivån som skyddnätet ger är relativt låg, vilket gör att många sannolikt kommer att vilja dryga ut ersättningar och bidrag med eget arbete. Oavsett vilken strategi som väljs måste det klargöras vilka som har rätt till välfärdsstatens olika förmåner. Det är fullt möjligt att låta vissa rättigheter gälla alla som vistas i en svensk kommun, låta andra vara bosättningsbaserade och knyta andra till medborgarskap och/eller arbetsinkomster.

Figur 1. Fyra strategier för välfärdsstaten och det sociala skyddsnätet

Medan många basinkomstförespråkare fantiserar om en värld där kvadrant A vore ekonomiskt och politiskt hållbar, är det reformer som modifierar det svenska systemet i riktning mot kvadrant C som är det realistiska alternativet. Sådana reformer behöver inte vara radikala och skulle sannolikt kunna uppskattas av både personer på vänsterkanten, av socialliberaler och av libertarianer för vilka de är sämre än det bästa, men bättre än rådande system. Låt mig därför avsluta med att ge tre exempel som illustrerar vilken typ av reformer det rör sig om.

För det första skulle vi kunna förtydliga vad som avses med att förhindra uppkomsten av nödsituationer för alla som vistas i en svensk kommun. Mot bakgrund av den debatt som uppstod när cirka 200 hemlösa så kallade EU-migranter slog sig ned på en privatägd industritomt i Malmö,^[5] kan man exempelvis tänka sig att kommunen tillsammans polis och berörda myndigheter ska bidra till att upprätthålla den privata äganderätten, samtidigt som alla berörda ges tillgång till dricksvatten, el och någonstans att uträtta sina naturliga behov. Högre ambitioner än så kan diskuteras, men den höga rörlighet som råder inom EU gör att den nivå som kan erbjudas alla som vistas på svensk mark måste vara synnerligen begränsad.

Förespråkare av basinkomst som envisas med att förorda en fundamental omläggning av både välfärdsstatens principer och dess praktik, gör det onödigt svårt för sig.

En annan tänkbar modifiering av den svenska välfärdsstaten i riktning mot basinkomst är att minska graden av konsumtionsstyrning i det kommunala försörjningsstödet. I dag måste en högsta acceptabel hyra fastställas, varpå bistånd ges för hela denna hyreskostnad. En övergång till schablonersättning skulle inte bara förenkla administrationen utan också skapa incitament för den enskilde att sänka sina boendekostnader i syfte att få pengar över till annat. Man skulle också kunna möjliggöra för biståndsmottagare att genom egna arbetsinkomster bo dyrare än vad schablonen medger, och på så sätt skapa naturliga drivkrafter för ökad egenförsörjning.

En tredje reform värd att överväga rör alla som har levt på arbetslöshetsersättning under lång tid. Rådande system ger en (jämfört med det kommunala försörjningsstödet) jämförelsevis hög nivå på ersättningen – men kopplar också detta till krav på aktivt arbetssökande och deltagande i olika åtgärder och projekt (exempelvis den synnerligen kritiserade FAS 3 som infördes av alliansregeringen). Vad skulle hända om den arbetslöse erbjöds ett alternativ i form av betydligt lägre ersättning i kombination med lägre grad av villkorning, det vill säga C snarare än B i figur 1? Om åtminstone några arbetslösa föredrar C framför B, skulle deras önskemål kunna tillgodoses samtidigt som skattebetalarna skulle spara pengar (dels både på grund av sänkta ersättningar, dels på grund av att färre projekt och åtgärder skulle behöva ordnas). Om de arbetslösa också förses med f-skattesedel skulle de med eget arbete kunna dryga ut ersättningen från det offentliga och den samhällsekonomiska vinsten skulle potentiellt bli ännu större.

Det finns naturligtvis invändningar mot samtliga dessa förslag. Det råder dock ingen tvekan om att stegvisa, inkrementella reformer som dessa har en ljusare politisk framtid än drastiska alexanderhugg. Förespråkare av basinkomst som envisas med att förorda en fundamental omläggning av både välfärdsstatens principer och dess praktik, gör det onödigt svårt för sig. Motståndare till förslaget, som gång på gång hamrar in att höga bidrag utan villkorning är politiskt, ekonomiskt och moraliskt ohållbara (kvadrant B i figur 1) gör det å andra sidan lite väl enkelt för sig. De intressanta och relevanta reformerna av svenska välfärdsstaten ligger längs diagonalen mellan A och D i figur 1. Alla som orkar sätta sig in i detaljerna har goda möjligheter att vara med och bestämma om det framtida skyddsnätets utformning.

Andreas Bergh, välfärdsforskare och docent i nationalekonomi, verksam på Institutet för näringslivsforskning och vid Ekonomihögskolan i Lund.

---

1. Jag föredrar termen basinkomst eftersom den jämfört med termen medborgarlön mer korrekt beskriver vad det rör sig om. ↑
2. Formuleringar ur Socialtjänstlag (2001:453). ↑
3. http://www.socialstyrelsen.se/fragorochsvar/ekonomisktbistandpasvenska [läst 11 jun -17] ↑
4. Citaten kommer från Rothstein (2017), en text Rothstein skickade mig när jag efterfrågade hans argument mot basinkomst. Rothsteins argument bygger bland annat på De Wispelaere och Stirton (2011). ↑
5. Något jag tidigare skrivit om exempelvis i Svenska Dagbladet (Bergh, 2015). ↑

---

Referenser

Bergh, A, 2015: ”Värna den privata äganderätten”. Kolumn i Svenska Dagbladet, 11 oktober 2015. https://www.svd.se/varna-den-privata-aganderatten [läst 12 juni 2017]

Rothstein, B, 2017: ”Solidarity, diversity and the quality of government”. I Banting & Kymlicka (red): The strains of commitment : the political sources of solidarity in diverse societies. Oxford University Press.

De Wispelaere, J & Stirton, L, 2011: ”The administrative efficiency of basic income”. Policy & Politics, 39(1), 115–132.

Van Parijs, P, 1991: ”Why surfers should be fed : the liberal case for an unconditional basic income”. Philosophy & Public Affairs, 20(2), 101–131.