Principer för basinkomst

I västvärlden har det länge accepterats som en samhällelig plikt att på något sätt sörja för dem som hotas av nöd eller svält på grund av omständigheter som de själva inte råder över.

Så skriver Friedrich Hayek, en av de mest inflytelserika liberala tänkarna, i sin bok Frihetens grundvalar (1959). Att det behövs någon form av ekonomisk och social trygghet är ofrånkomligt i ett modernt samhälle, och Hayek menade att basinkomst var rätt sätt att utforma den.

Omfattande bidragssystem blir lätt styrande, tillrättaläggande och paternalistiska.

Omfattande bidragssystem blir lätt styrande, tillrättaläggande och paternalistiska. Det är både skadligt och orättvist. Även om de syftar till att minska utsatthet riskerar de att kosta enorma mängder pengar, sänka produktionen, låsa fast människor i fattigdom och tvinga upp skatterna. Det skapar större utanförskap, mer fattigdom och ett cementerat klassamhälle. Den amerikanske ekonomen Thomas Sowell har beskrivit det:

If increasing your income by $10,000 would cause you to lose $15,000 in government benefits, would you do it? In short, the political left’s welfare state makes poverty more comfortable, while penalizing attempts to rise out of poverty. Unless we believe that some people are predestined to be poor, the left’s agenda is a disservice to them, as well as to society. The vast amounts of money wasted are by no means the worst of it.

Den stora utmaningen är att utforma bidragssystem som ger största möjliga nytta med minsta möjliga skadeverkningar. Nobelpristagaren i ekonomi Milton Friedman var också en inflytelserik liberal som försvarade marknadsekonomins överlägsna effektivitet och friheten att få välja själv. Han skrev i sin bok Capitalism and Freedom (1962) att ett trygghetssystem bör hjälpa de fattiga utan att diskriminera mellan ålder, jobb och lön samt vara konstruerat på ett sätt som innebär minimal inblandning i marknadens mekanismer. Den form han föredrog var en negativ inkomstskatt.

Samma utgångspunkter är lika relevanta i Sverige i dag. Man kan sammanfatta dem i tre principer:

1. För det första måste den ekonomiska tryggheten utformas så att den hjälper de med riktiga behov. De som behöver hjälp ska inte riskera att falla mellan stolarna och helt stå utan inkomst. Godtycke är skadligt och politisk styrning är ineffektivt.

2. För det andra måste den ekonomiska tryggheten utformas så att den är likabehandlande och inte gynnar vissa människor för att de har (eller har haft) ett visst yrke, en viss lön eller liknande. Det är en grundläggande princip för den goda liberala staten att den behandlar människor som jämlikar. Dagens socialförsäkringar är orättvisa.

3. För det tredje måste den ekonomiska tryggheten utformas så att den har så små snedvridande och skadliga effekter som möjligt. Ens livsval ska styras så lite som möjligt av politiker, och det ska alltid löna sig att arbeta. Man ska kunna ta sig ur bidrag.

De här principerna borde vägleda utformningen av den offentligt styrda ekonomiska tryggheten.

Godtycke är skadligt

För att tryggheten ska finnas för de som har behov utan att någon faller mellan stolarna borde man reducera behovsprövningen till ett minimum. Det är både dyrt och onödigt att ge bidrag till de som tjänar pengar, så det borde begränsas till personer utan eller med mycket låga inkomster. Det är också rimligt att den som sitter på en stor förmögenhet inte lever på bidrag. Men hur ekonomiskt bistånd fungerar i dag ger ett avskräckande exempel på hur det kan se ut.

För att tryggheten ska finnas för de som har behov utan att någon faller mellan stolarna borde man reducera behovsprövningen till ett minimum.

Den som lever på ekonomiskt bistånd är kraftigt begränsad. Man får varken jobba eller studera, man får inte bo med någon man har en relation med, man får inte äga en bil, en bostad eller andra dyra saker, och man får inte ha ett företag eller några betydande besparingar. Den som får in pengar från annat håll kan bli av med sina bidrag nästa månad. Och man måste visa att man sökt pengar från a-kassan eller Försäkringskassan, lämna in papper på sin ekonomi varje månad och mycket mer.

Granskningen är enormt långtgående och riskerar att tvinga folk till tidskrävande och förnedrande symbolhandlingar utan någon rimlighet. Ett exempel är den 57-åriga kvinnan Gerd i Landskrona som hade ansökt om ekonomiskt bistånd och nödpengar för mat för att kunna försörja sig. För att få bidrag behövde hon se utredare noggrant gå igenom varje matvara i hennes skafferi och kyl. Helsingborgs Dagblad beskriver det:

Enligt socialtjänstens egna journalanteckningar från besöket hade Gerd bland annat falukorv, en påse grönsaker, bröd, ägg, cirka en portion makaroner och smörgåsmargarin hemma. De två utredarna kom fram till att maten ”bör räcka cirka en och en halv till två veckor för en icke kroppsarbetande kvinna i medelåldern”. Därmed beviljades inga pengar.

Den här typen av krav är en enormt långtgående integritetskränkning. Det är inte heller ett enskilt exempel. Det illustrerar inte bara den förnedrande behandling som människor kan ställas inför, utan också det godtycke som dagens regler innebär.

Ingenting hindrar en enskild handläggare från att bortse från vissa av kraven, eller att tillämpa dem så nitiskt att den som lever på bidrag måste leva i ständig ångest över att nästa månad stå helt utan inkomst.

Ju krångligare regler och hårdare villkor, desto större är risken att det uppstår fel i enskilda fall.

Den osäkerheten förstärker utanförskapet snarare än hjälper människor ur det. Till det kommer att handläggare ställer olika krav på godtyckliga grunder, till exempel ställs oftare krav på inrikes än utrikes födda att söka arbete. Oavsett vad man tycker om kraven i sig är godtyckligheten och särbehandlingen oacceptabel.

Ju krångligare regler och hårdare villkor, desto större är risken att det uppstår fel i enskilda fall. Och ju känsligare område, desto större blir skadan av ett fel. För personer som inte har någon annan inkomst riskerar felaktigheter att bli oerhört svåra. Ändå är kraven här både intrikata, godtyckligt hanterade och hårt ställda. Det godtycke som behovsprövningen innebär skapar en stor ofrihet för de som drabbas.

Politisk styrning är ineffektiv

En politiker eller byråkrat som genom morot och piska försöker styra människors liv kommer i regel inte fatta bättre beslut än människor gör själva, hur välvillig och klok hen än är. Om fattiga människor i praktiken hindras från att spara pengar, genom att även ganska små besparingar kan göra det omöjligt att få ekonomiskt bistånd, gör det att långsiktigt ansvarstagande och försök att ta sig ur fattigdom bestraffas.

Samma mekanism – men i USA – beskrivs av Edward Glaeser, som konstaterar att ”food stamps … create strong incentives to earn less. To get food stamps, you typically need to have less than $2,000 in assets, so recipients are pushed to save nothing.”

En hård styrning av socialt och ekonomiskt utsatta människor skapar också kostnader i form av psykiskt lidande, stress och ångest, vilket ytterligare försvårar möjligheten att ta sig ur fattigdom.

En vanlig invändning mot att låta människor få bidrag som inte granskas eller villkoras hårt är att de ska använda pengarna för alkohol, spel, narkotika eller annat osunt leverne. För att undvika sådan konsumtion bygger bidrag antingen på utbetalningar in natura, som matcheckar eller liknande, eller knutet till att man kan visa ett specifikt behov av viss konsumtion.

Som Mattias Svensson skriver i sin bok Glädjedödarna (2011) berövar sådana paternalistiska system människor deras möjlighet att lägga resurser på vad de behöver mest och riktar i stället om resurserna till vad den välmenande medelklassen tycker att de behöver.

Människor ska få bestämma över sina egna liv så länge det inte skadar någon annan. Det är en princip som måste gälla alla – även de som är mest utsatta, saknar inkomst och försörjs av bidrag. Men skälen är starkare än bara den principiella utgångspunkten. Det fungerar också väldigt bra i praktiken.

Människor ska få bestämma över sina egna liv så länge det inte skadar någon annan.

När man i forskning om bistånd och utvecklingsekonomi har sett vad som händer om mottagare får bestämma själva över användandet av resurser är resultaten positiva. David Evans och Anna Popova har för Världsbankens räkning granskat nitton kvantitativa och elva kvalitativa studier som gjorts av kontanta utbetalningar utan behovsprövning eller kontroll av vart pengarna går som fattigdomsbekämpning. Bidragen har inte varit behovsprövade, inte kopplade till särskilda former av konsumtion, utan helt enkelt raka utbetalningar i kontanter.

Resultaten visar att det många gånger givit en bättre levnadsstandard för mottagarna, genom bättre mat eller bättre boende. Ofta startar mottagarna – fattiga mexikanska familjer, kenyanska bybor, malawiska skolflickor och andra grupper – egna företag och ökar sin inkomst. Människor verkar generellt benägna att förbättra sin situation helt utan att styras till det. Och den som oroar sig för osunt leverne kan andas ut – alkohol- och tobakskonsumtionen ökar inte.

Människor verkar generellt benägna att förbättra sin situation helt utan att styras till det.

Utvecklingsekonomerna Chris Blattman och Paul Niehaus konstaterar att pengar i handen är överlägset mest effektivt för att motverka fattigdom. Inte ens hemlösa och drogmissbrukare i Liberias slum slösar bort pengar, utan använder dem för att förbättra sina förutsättningar. Blattman frågar sig i  New York Times:

If homeless people and drug users in Liberia don’t misuse cash, why would we expect the homeless in New York to waste it?

Om allting tyder på att de fattigaste, mest utsatta människorna i världen kan hantera ovillkorade pengar, varför skulle inte hemlösa i New York eller svenskar som lever på ekonomiskt bistånd göra det? Exempel från Karlskrona tyder på att det fungerar även här.

Där genomfördes ett experiment där hundra personer med psykiatriska problem fick femhundra kronor i månaden att disponera fritt. Den lilla förändringen gav signifikanta förbättringar i symptom som depression och ångest, större tillfredsställelse med sitt nätverk och bättre självbild. En av deltagarna i experimentet säger att det inte är den extra femhundringen så mycket som egenmakten och respekten:

– Det är inte bara pengarna som spelar roll. Det är att jag hämtar dem på Forex av vanliga, hyggliga personer. Det är känslan av att någon tror på mig. Att någon ser att även jag bär på drömmen om ett bättre liv. Att jag faktiskt kan göra nytta i samhället.

Några hundra kronor mer eller mindre är inte avgörande för så många. Men skillnaden mellan att misstros av byråkrater som granskar varje sak man gör, och att få stöd från vanliga, hyggliga personer som litar på en, den är enorm. För att fler ska få känna av ansvaret det innebär att få ett förtroende, borde behovsprövningen minimeras. I stället bör vi sträva efter politik som ger större frihet för den som tar emot pengar att göra vad han eller hon vill. Eget ansvar är bättre än politisk styrning.

Det finns en del som talar för att ökade krav på bidragstagare leder till färre ungdomar som lever på bidrag, men effekterna är ganska små och man vet inte vad de försörjer sig på i stället. Hårdare krav riskerar att skapa mer av det skadliga godtycket utan att stärka möjligheten att få jobb. Det är inte rätt väg att gå för ett smartare trygghetssystem.

Några steg i rätt riktning, för mer eget ansvar och frihet för den enskilda, vore att ha mindre av prövning mot specifika utgifter och mer schablonmässiga bidrag, att ta bort aktivitetskrav för socialbidrag, att större utrymme att spara pengar, även bidrag, och minimera godtyckligheten i bedömningen av vem som kan få ekonomiskt bistånd. Det vore också bra att ta bort bostadsbidraget – som är styrd konsumtion – och i stället höja basinkomsten med samma motsvarande mängd pengar.

Orättvisa socialförsäkringar

Ett annat område där personer i praktiken behandlas olika av staten är socialförsäkringssystemen, som är uppbyggda för att den som är sjuk, arbetslös eller av något annat skäl tillfälligt oförmögen att arbeta inte ska stå utan försörjning. Men staten går inte in och garanterar en tillräcklig ekonomisk ersättning som är lika för alla. I stället bygger Sveriges socialförsäkringar på inkomstbortfallsprincipensom innebär att ersättning ska baseras på en individs tidigare inkomst.

Det betyder att en person som blir arbetslös efter att ha haft ett högbetalt arbete kommer att få en betydligt högre ersättning från staten än en precis lika arbetslös person som haft lägre inkomst. Att höginkomsttagare ska ha rätt till en bättre offentlig service än låginkomsttagare är ett brott mot likabehandlingsprincipen. Om två personer står utan inkomst borde de inte få olika mycket offentliga medel baserat på vad de en gång tjänat.

Att höginkomsttagare ska ha rätt till en bättre offentlig service än låginkomsttagare är ett brott mot likabehandlingsprincipen.

Ett argument för inkomstbortfallsprincipen är att man inte ska tvingas till onödig omläggning av levnadsvanor. Men att bygga upp trygghet för sämre tider när man har det bra är någonting som borde ligga på den enskilde, precis som det gör för andra privata försäkringar. Den som vill försäkra sig om en högre a-kassa eller pension får helt enkelt sätta av mer i besparingar.

Så fungerar det inte i dag. De som tjänar mer betalar en högre premie för socialförsäkringen genom arbetsgivaravgiften. Men de får dels inte värdera tryggheten själva och väga den mot andra former av konsumtion. Dels hamnar allt fler över taken i socialförsäkringarna, vilket innebär att de inte får utdelning för de pengar de betalar in i systemet. Ju högre inkomst, desto större del av din arbetsgivaravgift blir ren skatt.

Detta innebär visserligen att många av de svenska socialförsäkringssystemen har rört sig i riktning mot betydligt mindre av inkomstbortfallsersättning, eftersom taken – den maximala ersättningen man kan få – inte höjts i samma takt som inflationen. Färre och färre får de 80 procent av lönen som de flesta socialförsäkringar kan ge.

Staten har alltså närmat sig något av en grundtrygghetslösning vilket gör att människor tar ett större eget ansvar för exempelvis pensioner och arbetslöshetsersättning, med egna besparingar, kollektivavtalade tjänstepensioner eller inkomstbortfallstillägg som man betalar själv genom sitt fack. Men människor som hamnar över taken i socialförsäkringen tvingas betala dubbelt för sina försäkringar.

Att de statliga bidragen inte höjs i takt med inflationen är ett fullt naturligt steg mot att enskilda personer och organisationer själva får styra över hur deras resurser används – och ett steg mot att offentligheten behandlar människor lika. Att fortsätta fasa ut inkomstbortfallsprincipen är ett steg mot basinkomst. Det skulle sänka bidragen för höginkomsttagare, minska statens omfattning och lämna ett större ansvar till enskilda.

Man ska kunna ta sig ur bidrag

Få människor vill leva på bidrag. En egen försörjning ger värdighet, egenmakt och frihet. Det är också en stor samhällsekonomisk vinst om fler jobbar och färre lever på bidrag. Men ofta kan det vara svårt att ta sig ur ett bidragsberoende. Hur bidrag är utformade påverkar naturligtvis också hur lätt det är att röra sig från bidrag till arbete. Inte sällan skapar bidragen kraftiga inlåsningseffekter.

Om människors bidrag minskar i samma takt som deras egna inkomster ökar skapar det höga trösklar för att återgå till arbete. Det innebär att man ofta inte tjänar på att börja arbeta – i synnerhet inte när det handlar om lågavlönade jobb några timmar i veckan.

Om människors bidrag minskar i samma takt som deras egna inkomster ökar skapar det höga trösklar för att återgå till arbete.

Detta blir extra problematiskt för långtidsarbetslösa och andra som ofta inte kan komma in direkt på en hög lön eller klarar av att börja arbeta heltid utan måste ha en stegvis ökning av arbetsbördan. Inlåsningseffekter stänger dörren till arbetsmarknaden. De gör människors möjlighet att påverka sin vardag mycket mindre, och cementerar ett bidragsberoende som lätt kan gå i arv.

Ett bra trygghetssystem måste utforma bidragen så att det alltid lönar sig att öka sin inkomst. I dag ser det inte ut så. Avtrappningen av bidrag är ofta 100 procent – för varje krona man tjänar i lön förlorar man en krona i bidrag. I extrema fall kan man till och med förlora mer i bidrag än man tjänar i inkomst.

Det är som gjort för att skapa bidragsberoende. Sverige införde en jobbstimulans 2012, som innebar att ekonomiskt bistånd skulle trappas av långsammare. Men marginaleffekten är fortfarande 75 procent – högre än för någon inkomstgrupp, även om man räknar in arbetsgivaravgifterna. Tillämpningen har också varit bristande och handläggare klagar på att det är för krångligt.

Sverige måste minska inlåsningseffekterna. En väg framåt är att införa mer av den avtrappning som Alliansregeringen började med av ekonomiskt bistånd, så att den som börjar jobba och tjänar egna pengar inte ska förlora lika mycket – eller mer – i bidrag. För att minska inlåsningseffekterna borde man också se över vilka bidrag som kan sänkas.

En pragmatisk väg framåt

Att införa basinkomst kräver inte att vi river upp hela Sveriges trygghetssystem. Snarare bör principerna bakom basinkomst ses som ett rättesnöre för nya reformer av bidrags- och socialförsäkringssystemen.

Det finns naturligtvis versioner av basinkomst (eller ”medborgarlön”) som skulle vara både radikala, oansvariga och verklighetsfrånvända, och som innebär att alla människor villkorslöst ska få en hög lön utan att arbeta. Lennart Fernström på Fria Tidningar skriver att medborgarlön skulle ”utöka den frihet som vi med lönearbete har några veckor i juli, till att gälla alla och året om”. Lite som ett evigt friår. Det skulle urholka offentliga finanser och skapa djupa fattigdomsfällor, minska drivkrafterna att arbeta och kräva en enorm statlig omfördelning av resurser.

Men rätt utformat behöver basinkomst inte vara så omvälvande som vissa hoppas och andra befarar. Utifrån de principer som skissats upp här finns några reformer som kan genomföras som en start.

• Man ska inte drabbas av godtyckliga behovsprövningar och integritetskränkande ingrepp. Behovsprövningen av socialbidrag borde minimeras.
• Det ska alltid löna sig att arbeta. Avtrappningen av bidragen – den jobbstimulans som Alliansen införde – borde utökas till åtminstone 50 procent. Det borde inte löna sig sämre jobba mer för en bidragstagare än en arbetstagare.
• Det ska vara möjligt att spara mer. Även om man lever på bidrag ska man kunna ha ett sparkapital. Den som har många miljoner i kapital borde inte få försörjningsstöd, men dagens gränser är oskäligt hårda.
• Avskaffa bostadsbidraget. Det är styrd konsumtion med mycket höga marginaleffekter. Det vore bättre att ta bort det och istället höja basinkomsten med motsvarande mängd pengar.
• Inkomstbortfallsprincipen borde fasas ut. Taken i a-kassa, allmän pension och andra socialförsäkringar borde inte höjas. På sikt ska de kunna tas bort och ersättas med grundtrygghet och privata försäkringar.
• Höj inte genomsnittliga bidragsnivåer. Tvärtom borde en del system minska i både omfattning och nivå, särskilt i och med att inkomstbortfallsprincipen fasas ut och statens åtagande i och med det läggs på en lägre nivå.

Stora summor pengar till alla invånare skulle kräva höga skatter. De flesta som arbetar skulle då få höjda skatter – och höjda bidrag. Om man bara kvittar dem mot varandra får man samma effekter på fördelningen men utan de skadliga marginaleffekterna. Då är i all väsentlighet det en basinkomst i stil med den negativa inkomstskatt som Milton Friedman föreslår.

Det här är en reformistisk färdväg framåt snarare än ett abrupt systemskifte. Det skulle innebära mindre godtycklighet, mer självbestämmande för personer som är beroende av staten för sin försörjning och större egenansvar för sin trygghet för de som har arbete.

För att undvika statlig paternalism, bidragsfällor och godtyckligt gynnande av vissa personer, är någon form av grundtrygghet eller basinkomst den bästa vägen att gå. Det behöver varken vara ett radikalt eller ett utopiskt förslag, utan är effektivt, rättvist, reformistiskt och realistiskt.

Caspian Rehbinder

---

Referenser

Agenmark, Anette, 2016: Jobbstimulans inom ekonomiskt bistånd : en uppföljning, Socialstyrelsen.

Berge, Lars, 2013: ”Experimentet”, Magasinet Arena.

Blattman, Chris, 2014: ”Let them eat cash”, The New York Times, 30 juni 2014.

Blattman, Chris & Niehaus, Paul, 2014: ”Show them the money”, Foreign Policy, maj/juni 2014.

Dahlberg, Elin, 2005: Handläggarnas krav i bidragsärenden  – en kvantitativ studie av socialbidragsklienter i en kommun, C-uppsats i socialt arbete vid Stockholms universitet.

Evans, David K & Popova, Anna, 2014: Cash transfers and temptation goods : a review of global evidence, Världsbanken.

Fernström, Lennart, 2013: ”Medborgarlön löser problem världen runt”, Fria Tidningar, 24 juli 2013.

Friedman, Milton, 2002 (1962): Capitalism and freedom, University of Chicago Press.

Glaeser, Edward, 2012: ”Cash better than food stamps in helping poor”, Bloomberg View, 28 februari 2012.

Hayek, Friedrich, 2015 (1959): Frihetens grundvalar, Timbro förlag.

Malmqvist, Karl, 2012: ”Grundtrygghetens utmaningar”, i Svanlindh (2012).

Mörk, Eva, 2011: Från försörjningsstöd till arbete – hur kan vägen underlättas?, Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering.

Prop. 2012/13:94, Jobbstimulans inom det ekonomiska biståndet.

Ritzén, Jessica, 2009: ”Socialen: Har du mat i kylen? Då får du inget”, Aftonbladet, 31 mars 2009.

Svensson, Mattias, 2011: Glädjedödarna – en bok om förmynderi, Timbro förlag.

Sowell, Thomas, 2013: ”The mindset of the left: part II”, Townhall.

Svanlindh, Niklas (red), 2012: Grundtrygghetssystemet, Centerstudenter.

Topor, Alain m fl, 2015: Pengar, vänner och psykiska problem  – Det sociala livet, privatekonomin och psykisk hälsa, Blekinge kompetenscentrum, rapport 2015:2.

Wrethov, Elin, 2011: ”Hon fick nej till matpengar”, Helsingborgs Dagblad, 19 maj 2011.

Zwolinski, Matt, 2013: ”Why did Hayek support a basic income?«” Libertarianism.org, 23 december 2013.