1900-talets främste svenska entreprenör

Nej, Ingvar Kamprad var inte Sveriges främste entreprenör genom tiderna. Den titeln bör förbehållas Louis De Geer (1587–1652). Däremot kan Kamprad göra anspråk på att vara det svenska 1900-talets främste entreprenör. Han tillhörde den exklusiva grupp svenska företagare som under efterkrigstiden byggde upp internationella handelskedjor. Förutom Kamprad märks här bland andra Per-Olof Ahl (KappAhl), Bo och Ulf Eklöf (Stadium) samt Erling Persson (H&M).

Den svenska fackhandeln präglades fram till 1950-talet av ett stort antal självständiga, familjeägda butiker, ibland med ett par filialer. Nu kom dessa entreprenörer att på ett dramatiskt sätt utmana den etablerade branschstrukturen. Det gemensamma för dessa handelssnillen var att de skapade integrerade parti- och detaljhandelsföretag som utvecklade nya rationella distributionsmetoder för handeln enligt principen låga kostnader + snabb omsättning = lågt pris + god lönsamhet. En stor tonvikt lades vid effektiv logistik.

Deras företag blev uppskattade av konsumenterna. Men konkurrenter och leverantörer tyckte inte om att någon uppkomling försökte ifrågasätta den traditionella ordning som då rådde inom handeln. Från början hade Kamprad lagt ut sina möbelbeställningar på tillverkare runt om i Småland. Men när andra möbelhandlare hotade med att inte köpa från dem som levererade till Ikea, så tvingades han att söka leverantörer utomlands, bland annat i Polen. Detta möjliggjorde företagets framgångsrika lågprislinje. Ingvar Kamprad sade senare:

Av åren då möbelhandeln bojkottade mig drog jag en slutsats för resten av livet: Det lönar sig inte att arbeta negativt. Felet med kollegorna var att de försökte bromsa och förbjuda i stället för att tävla positivt och möta oss med egna konstruktiva knep. Vem vet om vi haft en sådan framgång om de bjudit oss en ärlig kamp. Det om något hade kanske stoppat oss.

Ingvar Kamprad, som under 1960-talet elegant hade poserat framför sin Porsche, framställdes nu i stället som en person med mycket enkla levnadsvanor.

Som många andra framgångsrika entreprenörer startade Ingvar Kamprad tidigt med affärer. Han cyklade runt i bygden för att sälja tändsticksaskar som han hade köpt billigt från Stockholm. Sedan började han även sälja bland annat juldekorationer och pennor. 17 år gammal grundade han 1943 företaget Ikéa (Ingvar Kamprad Elmtaryd Agunnaryd – med elegant accent för att ge ett internationellt intryck). År 1945 började Kamprad annonsera i lokalpressen och sälja på postorder. Två år senare började han sälja möbler och 1951 kom den första katalogen. Två år senare öppnade han en möbelutställning i Älmhult.

Det som skilde möbelhandeln från många andra typer av konsumentvaruhandel var att det inte alltid var så lätt för kunderna att få hem sina varor från butiken. Det var här Ikea gjorde de mest banbrytande insatserna. Ikeas första platta paket kom 1955. Det var formgivaren Gillis Lundgren som kom på idén när han inte fick plats med prototypen till ett litet bord i sin bil, varför han plockade av benen.

Platta paket var i och för sig ingen nyhet. Från Stjernsunds manufakturverk i Dalarna sålde Christoffer Polhem i början av 1700-talet urverk i platta paket som innehöll komponenter och en medföljande instruktion för monteringen. NK hade börjat med platta möbelpaket redan 1943 men bara för en möbelserie. Det var Ikea som gjorde detta till ett fullt utvecklat system. En förutsättning var att många människor nu hade tillgång till egen bil. Genom de platta paketen kunde transport- och lagringskostnaderna sänkas, vilket möjliggjorde ett lågt pris till kunden. Nu kunde också människor lättare ta hem varorna själva. Ikea började dessutom sälja takräcken och hyra ut små lastbilar vid sina varuhus.

Ingvar Kamprad skiljer sig från de allra flesta framgångsrika företagsbyggare i Sverige genom att han har gjort sin egen person så central då bilden av Ikea har skapats. Och bilden av honom kom att modifieras under 1970-talet. Ingvar Kamprad, som under 1960-talet elegant hade poserat framför sin Porsche, framställdes nu i stället som en person med mycket enkla levnadsvanor, vilket underströk Ikeas utpräglade lågkostnadsprofil.

Vem tror att exempelvis public service, när P O Enquist en gång avlider, kommer att skriva: ”Han försvarade folkmördaren Pol Pot”?

Ingvar Kamprad tillhörde de företagare som – i likhet med bland andra Bertil Hult, Fredrik Lundberg, Erling Persson och familjen Rausing ­– lämnade Sverige och även flyttade sätet för sina företag till något land med mindre drakonisk beskattning. Samtidigt kom Ikea att tydligare än tidigare betona sitt svenska – eller snarare småländska – ursprung. Profilfärgerna blev blått och gult. Produkterna fick svenska namn, gärna med å, ä eller ö. I varuhusens restauranger serveras svensk mat och Ikea säljer typiska svenska matvaror på varuhusen runt om i världen, vilket har gjort företaget till en av Sveriges största livsmedelsexportörer.

Ingvar Kamprads storhet framkom med all önskvärd tydlighet när beskedet om hans död kom den 25 januari. Inte bara svenska medier – utan även de ledande internationella medierna – uppmärksammade detta. Både BBC och CNN toppade exempelvis med denna nyhet på sina hemsidor.

Både när Kamprad har omskrivits under senare decennier och när dödsbudet kom, har många medier tagit upp hans medlemskap i nazistiska och fascistiska organisationer som ung. Det är fullt rimligt att belysa denna aspekt av Kamprads liv i mer ingående skildringar av hans liv. Men Kamprads ”ungdomsförsyndelser”, som han dessutom förbehållslöst har tagit avstånd från, har fått ett oproportionerligt stort utrymme. Kamprad har som vuxen aldrig ägnat sig åt politik eller opinionsbildning – och aldrig gjort anspråk på att vara någon politisk vägvisare. Sverige är fullt av framträdande debattörer med ett sunkigt politiskt förflutet, som sällan behöver äta upp sina dumheter. Vem tror att exempelvis public service, när P O Enquist en gång avlider, kommer att skriva: ”Han försvarade folkmördaren Pol Pot”?