1974 års regeringsform är ett misslyckande
Principen att all offentlig makt utgår från folket är inte så bra som den låter. Den inställningen gör att det saknas gränser för vad som kan anses ingå i det offentliga åtagandet; gränser som Sverige i dag är i stort behov av. Regeringsformen behöver reformeras.
I stället för dagens regeringsform, som inte innehåller någon långsiktigt återhållande kraft mot olika reformförslag, fanns i debatten 1809 en klar uppfattning att både regeringsmakt och folkmakt måste ha sina begränsningar. Annars urartade systemet lätt i despoti – envälde eller demokratisk despoti. Vår regeringsform sedan 1974 har valt att fokusera helt på folkmakten via riksdagen. Så har också ett slags demokratiskt despoti och majoritetsvälde på minoritetens bekostnad följt.
När man våren 1809 prövade hur folkstyret skulle komma till uttryck och hur regeringsformen skulle utformas tvekade de som hade genomfört statsomvälvningen inför hur de skulle gå vidare. Skulle man välja tidigare grundlagars linje vad gällde balansen mellan kungamakt och riksdag, eller skulle något helt nytt? Skulle inspirationen i så fall tas från England, Frankrike eller USA? Hur skulle man se på erfarenheterna från den franska revolutionen, och den egna från Gustav III:s tid?
Vissa ville försäkra sig om en fortsatt stark kungamakt, mer i stil med enväldet under Gustav III. Andra ville främja folkviljans genomslag och tänkte sig en demokratisering av rösträtten och avskaffande av stånden som bas för valbarhet till riksdagen. Avvägningen var svår och tiden knapp. Man hade just mist Finland och ryssen stod beredd att invadera Sverige. Det gick rykten om att Ryssland och Danmark övervägde att dela Sverige i två delar, en del åt var. Nu gällde det att få ihop det krisande statsmaskineriet.
En bra översikt över de olika strömningar som fanns i tiden får man när man läser Stefan Björklunds Kring 1809 (1965). Där refereras de flesta av de viktigaste åskådningarna hos de ledande i diskussionen kring den nya regeringsformens utformning. Man kan finna företrädare för både mer konservativa (”gustavianer”) och mer radikala (”liberaler”). Å ena sidan ville man förhindra en för stark riksdag som på frihetstida sätt skulle blanda sig alla upptänkliga ärenden i riksstyrelsen. Å andra sidan var man angelägen att inte åter släppa fram en för stark monark, som skulle göra den goda styrelsen av landet beroende av en stark och välmenande person. Gustav III var, och det störde förstås, både ock. Först hade han genom 1772-års revolution satt ett slut för den demokratiska despoti som de flesta upplevde att ”frihetstiden” hade urartat i. Sedan med revolutionen 1789 hade regimen urartat i envälde, kombinerat med en allt mer verklighetsfrånvänd styrelse.
1974 års regler kan i jämförelse inte ses som annat än ett misslyckande.
Lösningen för de flesta blev att söka en långt driven maktbalans mellan statsorganen. Den regerande makten behövde vara stark nog för att statsmaskineriet skulle kunna fungera i alla väder. Samtidigt behövdes lagstiftande och kontrollerande makt i riksdagen, vald av folket, om än med en smal väljarbas. Och man behövde ett relativt självständigt domstolsväsende.
Alla dessa principer vävdes samman i 1809-års regeringsform. Sverige fick en statsstyrelse som kombinerade verkningskraft och återhållande element, och som gav en ständig men fredlig maktkamp mellan de olika krafterna. Axel Brusewitz kallar det ”den väl avvägda spänning som råder mellan regering och representation, den likvärdiga försvarsposition som de intar till varandra likt tvenne motståndare i var sitt förskansade läger.” Det är något av den situation som vi ser i exempelvis USA:s författning, där spänningen mellan exekutiven och folkrepresentationen ofta tycks ligga på gränsen till en allvarlig splittring, men som över tid för systemet framåt.
Det är svårt att befria sig från känslan att det var just denna balanspunkt i 1809 års regeringsform som utgjorde grunden för en positiv utveckling i Sverige under de kommande 170 åren. Successiva förändringar av regeringsformen, något som grundslagsförfattarna förutsåg behovet av, gav en stabil bas för utveckling i ordnade former. Systemet klarade många kriser och prövningar.
1974 års regler kan i jämförelse inte ses som annat än ett misslyckande. En tydlig avsikt i arbetet med den nya regeringsformen var att alla former av maktdelning skulle upphöra i statsstyrelsen. ”All offentlig makt utgår från folket” blev den styrande principen. Det har lett till en situation som under den så kallade frihetstiden 1720–72, som 1809 års analys entydigt liknade vid demokratisk despoti. Allt anses vara politik, och allt kan definieras och avgöras genom omröstning i demokratiska församlingar.
Den inställningen gör att det saknas gränser för vad som kan anses ingå i det offentliga åtagandet. Det sunda spänningsfält mellan regent och folkmakt som fanns i 1809-års regler har försvunnit. Med denna form för riksstyrelsen har vi fått ett mer instabilt system utan någon återhållande kraft som begränsar de kortsiktiga politiska initiativen. Att de politiska partierna kommit att få en institutionaliserad roll för att kanalisera folkviljan är därtill ett problem. Inlåsningseffekter och interna politiska spel ersätter lätt en utveckling i linje med folkflertalets önskan.
Sverige står nu inför en rad problem och utmaningar som kanske liknar dem man upplevde 1809. Skolsystemet har stora brister, försvaret haltar betänkligt och vi tycks ha tappat kontrollen över den inrikes säkerheten. Migrationen är omfattande och tycks inte riktigt ha stöd hos folkflertalet och det saknas idéer om hur integrationen ska gå till, både kulturellt och när det gäller att utbilda alla nya svenskar och att ge dem arbetsmöjligheter. Riksdagen förmår inte formulera svar på utmaningarna som är mer än politiska pamfletter och paroller med mer ideologiskt innehåll än verkliga åtgärder och beslut. Tilltron till det demokratiska systemet har fått sig en törn.
I denna situation behöver vi en diskussion om politikens och det offentligas gränser. Det är uppenbart att vi behöver begränsa det offentliga åtagandet och fokusera det på att bevaka frihetliga principer och enskildas rätt mot staten och det offentliga, så som det uttrycktes i 1809 års rättighetskatalog – som skulle fungera bra än i dag. Utan en reform av regeringsformen som återupprättar maktbalansen i riksstyrelsen kommer det inte att gå.