Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Abdi-Noor Mohamed: Min resa mellan två kulturer

Kulturkrocken mellan ett klanbaserat samhälle och det statsindividualistiska Sverige säger något viktigt: klanerna kan inte samexistera med staten. De kan inte heller samexistera med yttrandefrihet eller mänskliga rättigheter, skriver Abdi-Noor Mohamed, som lämnat Somalia för Sverige.

Jag kom från ett land…

Jag kom till Sverige, fredens land, men inuti mig råder inte fred. Min kropp är ett slagfält där motstridiga kulturer slåss mot varandra. Det utkämpas ett integrationskrig inuti mig. Varför?

Jag kommer från ett land där vi aldrig bekymrade oss om morgondagen och jag har kommit till ett land där människor alltid tycks upptagna med att omsorgsfullt planera inför framtiden. Jag kommer från ett land där solen alltid skiner, men jag har kommit till ett land där det är mörkt största delen av året och där vädret kan ändras flera gånger om dagen. Som nykomling i Sverige fann jag det svårt att anpassa mig till de snabba väderomslagen. Min kropp har svårt för att upprätthålla en tillräcklig nivå av D-vitamin. Jag kommer från ett land där moln förde med sig hopp, men jag har kommit till ett land där folk är utleda på regn.

Jag kommer från ett land där ekonomin inte är fullt så utvecklad som i industrialiserade länder där människors liv styrs av tiden. I Somalia följer man inte tiden så slaviskt som i Sverige. I Somalia mäts tiden på basis av den muslimska bönen: från gryningen till skymningen och några timmar in i natten.

Om man säger att man ska träffas i morgon bitti betyder det att man avser att träffas mellan kl. 07:00 och 09:00. Om man säger att man ska träffas vid barqadi (förmiddagen) betyder det att man kan träffas mellan 10:00 och 11:00. Om man säger att man ska träffas vid duhurradi (vid lunch) betyder det att man kan träffas mellan 12:00 och 13:30, och så vidare. Det var väldigt svårt för mig att anpassa mig mentalt till ett samhälle styrt av tiden.

Abdi-Noor Mohamed. Foto: Oskar Tinggren

Jag kommer från ett land där de viktigaste faktorerna för resandet handlade om väder och geografi och där man aldrig behövde planera hur man skulle komma till järnvägsstationen i tid. Det är ett land där man aldrig fick höra: ”missa inte bussen.” Det fanns inga sådana stressfaktorer i nomadlivet, inte så många i stadslivet heller. När jag kom till Sverige fick jag lov att lära mig att planera, innan jag skulle göra något.

Jag kommer från ett land där en familj lever kollektivt och har relationer till en större grupp av familjer, vilka binds samman av en blodslinje som kallas klan. Jag kom till ett land där kollektivism har ersatts av individualism. Fadern är inte familjens överhuvud. Varje enskild familjemedlem har sitt eget namn på brevlådan och brev skickas direkt till ett barn eller till modern och inte, som i Somalia, till fadern eller maken.

Jag kommer från ett land där familjestorleken är viktig. Ju större familj, desto bättre. Ju fler barn, desto fler kan arbeta och delta i kampen för vatten och betesmark. Men i Sverige föredrar man små familjer, eftersom föräldrarna i det moderna, tidstyrda samhället annars inte skulle hinna uppfostra sina barn. I klansamhället dominerar manuellt arbete både i städerna och på landet. I Sverige har däremot maskiner och datorer ersatt de manuella arbetena. Det är en av anledningarna till att man föredrar små familjer.

Jag kommer från ett land där grannar interagerar och umgås med varandra utan att man behöver ringa eller bestämma tid. Jag kom till ett land där jag är tvungen att avtala tid med mina grannar om jag vill hälsa på dem.

Jag kom till ett land där jag är tvungen att avtala tid med mina grannar om jag vill hälsa på dem.

I mitt nya land var det under flera månader efter min ankomst ett stort problem för mig att få tag på traditionella hushållsprodukter och kläder. Efter ett tag upptäckte jag att det finns somaliska butiker som säljer livsmedel och kläder som passar min smak. Jag skulle önska att jag kunde gå klädd i mina somaliska plagg under hela året, men det är omöjligt, eftersom vädret ändrar sig så ofta och eftersom det under de kalla månaderna är omöjligt att gå klädd i sådana kläder.

Jag kommer från ett land där allting jag använde i hemmet hade somaliska namn eller betraktades som kulturella föremål som gått i arv. Jag kom till ett land där alla föremål i hemmet – och i synnerhet köket – är helt nya för mig och väldigt moderna. Jag har inga namn på dessa föremål om jag inte använder de svenska benämningarna.

Det har känts som att jag har förlorat ett arv, som på många sätt är väldigt viktigt för mig, men som jag i själva verket inte har någon användning för i mitt nya liv.

Eftersom jag i Sverige befann mig långt från det klanliv som jag växte upp med, blev jag avskuren från mina kulturella rötter. Jag och mina närmaste har förlorat klandanser, ritualer, religiösa sammankomster, sånger, säsongsbundna evenemang och firanden av särskilda tilldragelser. En dag fick vi höra att våra barn skulle vara lediga från skolan i en vecka på grund av ”sportlov”. Vi visste inte hur vi skulle sporta i snön, men för att glädja barnen kom vi på att vi kunde bygga en somalisk hydda i snö. Barnen blev glada och alla försökte gå in i den och sitta där en stund, och ibland läste vi en svensk saga eller drack juice.

Jag kommer från ett land där nyheter sprids muntligt, men jag kom till ett land där människor läser tidningar och skickar skriftliga meddelanden. Nästan varje dag får jag brev från olika myndigheter. Det är en helt ny kontaktform för mig. Den gör mig förvirrad.

Lider man brist på något, vänder man sig inte till en nära släkting eller granne utan till staten.

Jag kommer från ett land där vi hälsar på varandra med ett leende, skakar hand och stannar en liten stund för att berätta vad som har hänt sedan sist, men jag har kommit till ett land där folk bara säger ”hej” till varandra. I mitt hemland upplevde jag aldrig någon stress, men här känner jag mig stressad – inte minst av den ensamhet som präglar livet för de flesta svenskar.

Jag kommer från ett land där familjen är en gemenskap, men jag har kommit till ett land där familjemedlemmar är alltför upptagna för att träffa varandra så ofta som i mitt ursprungsland. I Sverige hinner vi sällan äta tillsammans tre gånger om dagen. Vi träffas oftast bara en gång om dagen i köket och ibland inte ens det.

Jag kommer från ett land där kvinnorna lagar mat åt sina män, men jag har kommit till ett land där männen lagar mat åt sina fruar.

Jag kommer från ett land där vi delade på det lilla vi hade och var stolta över det. Även när vi inte led brist på något, brukade vi gå hem till våra vänner och äta hos dem. Vi tyckte om att vara tillsammans med andra.

Men jag har kommit till ett land där människor är upptagna med att göra planer, listor och scheman och håller sig på sin kant. Lider man brist på något, vänder man sig inte till en nära släkting eller granne utan till staten. Jag har svårt att förstå hur man i ett sådant land kan upprätthålla den mänskliga samhörigheten ens i en familj under ett och samma tak.

Samtidigt är Sverige befriat från det som gjorde att jag lämnade Somalia, nämligen klaner.

Klaner och mänskliga rättigheter

I en klankultur som den somaliska råder kollektivism i stället för individualism. Det innebär att en klanmedlem kan tala å någon annans vägnar. Till yttrandefrihet är det därför långt i klankulturer. Att du kan ha en annan åsikt än din klans är otänkbart. Att du skulle ha möjlighet att yttra en sådan åsikt är lika otänkbart.

I stället kan klanmedlemmar buntas samman på grundval av vad någon illasinnad klanmedlem har sagt i media. Denna klanmedlems yttrande uppfattas då som hela klanens ståndpunkt. Om han har angripit eller provocerat en annan klan och man råkar bo i det område som styrs av den förorättade klanen, är ens liv i fara.

För att inte bli angripen, blir man tvungen att fly mitt i natten eller söka tillflykt i en väns hem. Om man är journalist och skriver eller talar om orättvisor som en annan klan har begått, får detta konsekvenser såvida man inte är knuten till en starkare klan eller skyddas av den internationella nyhetsbyrå som man kanske arbetar för.

Innan jag kom till Sverige var jag samordnare för en freds- och människorättsorganisation som för första gången i det somaliska inbördeskrigets historia ordnade demonstrationer. Vi i demonstrationen blev beskjutna av krigsherrarna och förlorade kolleger. Att yttra sig på eget bevåg, i egenskap av individ, var inte görligt. Och orsaken till det hade inte minst att göra med samhällets djupt liggande klanstrukturer.

Det är sorgligt att de kan fortsätta att upprätthålla en hemlig klankultur i Sverige.

Klanerna är omöjliga att kombinera inte bara med yttrandefrihet utan också med andra mänskliga rättigheter. I ett klanbaserat parlament eller i en klanbaserad politisk gemenskap, får människor från små klaner inte samma medborgerliga rättigheter som de från stora klaner. De förra behandlas som andra klassens medborgare.

I ett samhälle styrt av klaner har de små klanerna inte lika stor tillgång som de stora klanerna till sådant som utbildning, sjukvård och rent vatten. Stora klaner får orättvist stor representation inom politiska organisationer, inklusive parlamentet, och deras ord väger tyngre än de små klanernas. Eftersom människor som härstammar från små klaner har mindre inflytande och är sämre representerade i det politiska livet i landet får de lida svårt om deras bosättningsområden drabbas av missväxt eller torka. Deras rättigheter kränks i hög grad av ett politiserat klansystem. Individer med andra åsikter än sina klanledares är i ett sådant system inte representerade alls.

Traditionen tillåter dessutom att medlemmarna i en del små klaner utsätts för segregation i öppet rasistiska angrepp av andra somalier. Några av dessa små klaner kallas gabooye. Deras medlemmar har inte tillåtelse att gifta sig med medlemmar av andra klaner, eftersom de betraktas som lägre stående.

Ett sådant klanbaserat regelverk är oacceptabelt i ett modernt samhälle som Sverige och måste motarbetas. Det skulle kunna ske genom att integrationsseminarier och workshops anordnas i syfte att utbilda dem som fortfarande i Sverige fortsätter att agera inom ramen för klansystemens regelverk. Svenska staten gör sitt bästa för att skydda dessa människor i egenskap av somalier, men det är sorgligt att de kan fortsätta att upprätthålla en hemlig klankultur i Sverige.

Den svenska staten utgår – i enlighet med de mänskliga rättigheterna – från idén om lika möjligheter för dess medborgare. Klansystemet främjar dock motsatsen.

Det uppfattas som en skam att tillåta en kvinna att representera en klan inom politiken.

I en demokratisk stat som Sverige är till exempel tillgången till utbildning lika för båda könen. Men i en klankultur som den somaliska fick flickor inte gå i skolan. Ett sådant förbud stred dessutom enligt min mening mot islam, trots att många av klansystemets förkämpar hävdar att klankulturens rötter står att finna i den islamska religionen.

Denna vägran att ge det kvinnliga könet utbildning leder till ojämlikhet inom de sociala och ekonomiska sektorerna. På en klanbaserad arbetsmarknad som den somaliska dominerar männen alla yrken som kräver fysisk styrka, medan kvinnor kan återfinnas som minoriteter inom tjänstesektorn.

Inte heller i det politiska livet kan man tala om att människor har samma möjligheter. Detta eftersom ordförandeposter och ledande poster, som jag nämnt, är reserverade för de stora klanerna. En kandidat från en mindre klan har ingen möjlighet att konkurrera om ordförandeskap, att bli premiärminister eller parlamentets talman.

Inom klansystemet bygger auktoritet och ledarskap inte på utbildning, meriter eller färdigheter utan på vilken klan man tillhör. Varje klanmedlem har en medfödd rätt att vara ledare, men bara under förutsättning att personen är av manligt kön, vilket betraktas som ett sätt att skydda klanens heder. Det uppfattas som en skam att tillåta en kvinna att representera en klan inom politiken. Denna könsdiskriminering har många gånger fördömts av FN, internationella organisationer och somaliska intellektuella. Det har gjort att situationen har förbättrats en smula under de senaste åren.

I klanernas politiska ordbok existerar inte ord som majoritet och minoritet, men där finns i stället underlägsenhet och överlägsenhet – något som bedöms på numerisk basis. I ett klansystem utgörs de moraliska rättesnörena av begrepp som stolthet, heder och värdighet, vilka har delvis religiös, delvis kulturell grund. Hur dessa begrepp ska tolkas och upprätthållas utgår från klanen och dess storlek.

Klansystemets värsta fiende är islam, men paradoxalt nog är dess bästa vän den politiska islamismen.

Därför kan klanen aldrig utgöra en grund för staten. Klanen består nämligen av ojämlika underklaner som aldrig kan bli jämlika med hjälp av en politisk ekvation. Grupperna av underklaner binds samman av en blodslinje, men bygger på de orättvisor som följer med de numeriska skillnaderna. En underklan med ett stort antal medlemmar är viktigare än en klan med färre medlemmar. De människor som har åsikter i strid med den egna klanens har små möjligheter att få politiskt gehör.

Om klanerna politiseras riskerar de således att fungera som en cancer inom staten. Det finns ingen regeringsstruktur eller -institution som klanerna inte kan livnära sig på. På samma sätt som termiter i ett träd, bryter de ner statens institutionella fibrer.

Klansystemet är kort sagt statens fiende nummer ett och måste brytas sönder och överges för att en stat byggd på idén om alla människors lika värde ska kunna fungera.

Klaner och islam

Klanerna bryr sig, som sagt, inte om social jämlikhet och respekterar inte heller rättvisa. Deras ointresse för jämlikhet är skälet till att islamistiska ideologier kan använda sig av klansystemet som järnvägsräls för sitt extremistiska tåg. Islamisterna fokuserar på sharia utan en stat och hoppas på så sätt kunna etablera sina egna domstolar inom ramarna för klansystemet. Klansystemet och islamism passar perfekt ihop, då rättskipningen är själva kärnan i klansystemet.

Klansystemets värsta fiende är dock islam, men paradoxalt nog är dess bästa vän den politiska islamismen. Islams mål är i grunden jämlikhet, medan klanerna och deras islamistanhängare strävar efter ojämlikhet.

Ojämlikhet är själva grunden för klansystemet men också för den islamistiska uppförandekoden. Islamisterna stödjer sig på en klanideologi för att politisera sina handlingar, oavsett vad religionen föreskriver. Deras mål är att föra ut sin extremism och på så sätt hjärntvätta ungdomar under täckmantel av en mix av klantänkande och religiös extremism.

Klaner, rättskipning och säkerhet

En klanmedlems betydelse för en annan medlem i samma klan är väldigt mycket starkare än förhållandet till människor i andra grupper. Inom klansystemet litar medlemmarna på varandra i lika hög grad som de hyser misstro mot andra, och älskar varandra i samma utsträckning som de avskyr andra.

Ibland händer det att människor från olika klaner har affärer ihop, men om något går snett vänder de sig till sin egen klan för att komma till rätta med meningsskiljaktigheterna. Det är där lojaliteterna ligger. Ibland ingriper klaner i incidenter som är helt privata, som trafikolyckor. I en demokrati baseras rättvisan på social jämlikhet och inte på omfattningen av en klan vars stora fiskar kan kränka statens rättssystem och sedan ostraffat simma vidare.

Man kan fråga sig hur man ska kunna uppnå fred genom klansystemet, när rättvisa är ett villkor för fred och då klansamhällets grund utgörs av orättvisa. Ett klansystem kan enligt min mening aldrig skapa varaktig fred.

En klan kan upprätta en säkerhetspakt med en annan klan för att angripa en tredje klan eller skapa ett slags säkerhetszon inom ett visst betesområde för att hålla andra klaner borta, i synnerhet under torrperioder då resurserna är väldigt knappa. Det är närmast omöjligt att två klaner skulle mötas för att diskutera någonting annat än ett klanintresse. Vanligtvis rör det sig om försvarsstrategier.

Därtill försvåras fredsskapandet av att klanernas förlikningar vanligtvis är muntliga och regelmässigt ger upphov till meningsskiljaktigheter i efterhand om vad uppgörelsen egentligen bestod i och innebar.

Ett klansystem kan enligt min mening aldrig skapa varaktig fred.

Nyligen har klaner i Somalia kallat samman alla sina syskonklaner och undergrupper för att samla in medel för att bygga skolor och vägar till sina klanbosättningar. Detta är ett nytt fenomen i den somaliska klankulturens historia, och hänger antagligen samman med statens sammanbrott efter det bittra inbördeskriget mellan somaliska klaner och de efterföljande bombningarna av Al-Shabaab.

Detta utdragna kaos har också banat vägen för fattigdom och hungersnöd, vilket man inom islamistlägret har utnyttjat för sina syften. Man har använt klansystemet som en språngbräda för att angripa staten och för att radikalisera ungdomar i städerna och på landsbygden.

Situationen har ytterligare förvärrats av att klanerna i sin tur kommit att utgöra grunden för den somaliska stat som man hoppas ska kunna besegra terroristgrupperna inom Al-Shabaab. Att försöka besegra Al-Shabaab med ett klanbaserat parlament är som att försöka slåss mot myggor utan att angripa deras hem och häckningsplatser. Det är omöjligt att besegra myggorna utan att förstöra det träsk där de kläcks och detta träsk är just klankulturen.


Texten är en bearbetad version av inledningen till Klanen, en nyutkommen antologi på Timbro förlag.