Carl-Vincent Reimers: Absurt med panik över EU:s minimilöner

Frågan om EU:s så kallade sociala pelare har vållat stor debatt, inte bara om den svenska kollektivavtalsmodellen utan om EU som sådant. Den sedvanliga vinkeln, att ett odefinierat ”EU” tvingar oss till X eller Y, dominerar. Framförallt är det frågan om minimilöner som väckt ont blod, så till den milda grad att LO:s chefsförhandlare Torbjörn Johansson öppnat för en swexit på grund av förslaget.

I måndags aktualiserades pelaren på nytt genom ett Sverigebesök av Frankrikes EU-minister Clément Beaune och arbetsmarknadsminister Élisabeth Borne. Besöket var en del av en charmoffensiv för att få över den svenska regeringen på sin sida. Inget land har nämligen drivit frågan om den sociala pelaren så hårt som Frankrike. Därtill vill den franska regeringen sannolikt kratta manegen för sitt övertagande av ordförandeskapet i Europeiska rådet från 1 januari.

Trots det verkar en sak vara klar: Frankrike är inte ute efter att sabba för den svenska modellen. 

Frankrikes arbetsmarknadsmodell skiljer sig på flera sätt från den svenska. Lagkrav och strejker sätter tonen, snarare än skandinaviskt lågmälda kompromisser. Trots det verkar en sak vara klar: Frankrike är inte ute efter att sabba för den svenska modellen.

Tvärtom påtalade de båda ministrarna hur imponerade de var av den svenska kollektivavtalsmodellen när de mötte den svenska presskåren på den franske ambassadörens residens, direkt efter ett besök på Svenskt Näringslivs kontor. Frankrike respekterar Sveriges ”väldigt avancerade sociala modell”, som arbetsmarknadsminister Elisabeth Borne uttryckte det. Den är inte något som fransmännen är ute efter att förändra.

När jag ställde frågan om det ändå inte finns en risk för att kravet på minimilöner kan förstöra för den svenska modellen blev svaret ännu tydligare: ”Vi behöver inte detta i Sverige, men vi behöver det i andra EU-länder”. 

Dessa ”andra EU-länder” som Borne talar om är de låglönestater i central- och Östeuropa där de sociala kraven på arbetsmarknaden är i princip obefintliga. Något som har tvingat fram social dumpning i större länder som Frankrike. Den franska regeringen menar sig alltså vilja höja kraven i de länder där de sociala kraven är som lägst, inte sabba de där de är som högst. 

Rimligtvis kan man tycka att Sverige, ett land där uppslutningen kring basala sociala krav på arbetsmarknaden är grundmurad i alla partier, också borde kunna ställa upp på det. Landet som ger miljarder i bistånd till andra sidan världen kanske för en gång skull kunna se behovet av grundläggande sociala regler för de allra sämst ställda i vårt eget närområde. 

Men även om Sverige inte är i fokus för fransmännen, finns det ändå inte en risk att det går som LO menar, rakt mot en fullständig kollaps av avtalsmodellen? Även den mest dystopiskt lagde borde se att detta i hög grad verkar orealistiskt. Sverige har en täckningsgrad för kollektivavtal på runt 90 procent, vilket med god marginal är över den nivå på 70 procent som EU-kommissionen i sitt förslag har satt för att slippa inför minimilöner. Sverige torde alltså inte ens behöva sätta upp kraven, genom denna regel.

Vår allmänna arbetsmarknadskultur, att genom avtal sluta kompromisser, är dessutom grundmurad sedan 1930-talet. Att ett direktiv från Bryssel skulle rubba det känns lika realistiskt som att få oss att sluta äta sill och dricka nubbe till midsommar. 

Det är också märkligt att stormen kring förslaget om minimilöner skapat minst lika höga vågor i det borgerliga lägret som i vänsterns och LO:s. ”Löfven riskerar att gå till historien som den socialdemokratiska statsministern som slarvade bort den svenska arbetsmarknadsmodellen”, skrev Moderaterna i en osedvanligt populistisk kommentar på Twitter i maj. 

Om nu förslaget om minimilöner på allvar skulle hota den svenska kollektivavtalsmodellen – något som alltså förefaller osannolikt – varför ska borgerliga partier skrika sig hesa över det? Ur ett liberalt perspektiv är lagstadgade minimikrav på flera sätt att föredra framför den korporativism som i dag präglar svensk arbetsmarknad.

Det skulle inte bara minska fackens allsmäktighet, utan också öppna för betydligt större individuell frihet och variation på facklig organisering. För liberaler och frihetligt konservativa borde detta vara att föredra i stället för dagens fackliga monopol. 

Men kanske är det för mycket begärt av borgerliga partier att lyfta blicken, när man i stället kan peka finger åt elaka byråkrater i Bryssel.