Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Fredrik Johansson: Kommer Löfven att krossas under den sociala pelaren?

Planerna på europeiska minimilöner är ett politiskt monster som Stefan Löfven själv varit med att skapa. Tyvärr är frågan illustrativ för hur regeringen bedriver EU-politik, skriver Smedjans nya krönikör Fredrik Johansson.

När EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen levererade sitt årliga State of the Union-tal den 16 september lyfte hon fram kommissionens förslag om ett direktiv för att medlemsländerna ska införa minimilöner.

Frågan utgör ett närmast existentiellt hot mot den så kallade svenska modellen – där staten förväntas hålla alla tassar borta från lönebildningen. Snuset och vargarna är möjligen frågor med större folklig potential, men från vänster till höger mobiliseras nu mot kommissionen. Detta trots att von der Leyen i en ovanligt tillmötesgående debattartikel i Dagens Nyheter bedyrade: ”Kommissionen kommer aldrig att begära att Sverige ska införa en lagstadgad minimilön.”

Det kan rimligen inte vara helt sant. Så länge den svenska modellen levererar de nivåer och strukturer på minimilöner som kommissionen anser sig vara nöjda med, så kan det möjligen stämma. Men med ett direktiv på området övergår tolkningen till kommissionen och i slutändan till domstol. von der Leyens kategoriska löfte kan helt enkelt inte vara fullt så kategoriskt som hon ger intryck av. Och om operationens syfte var att lugna svenska känslor, så var DN-artikeln ingen uppenbar framgång.

Om detta är en kris, så har Stefan Löfven spelat en högst aktiv roll för att den ska inträffa.

I replikväxling har två socialdemokratiska Europaparlamentariker kallat von der Leyens argumentation ”en halmgubbe” och till och med hävdat att förslaget riskerar att undergräva integriteten och tilliten till EU:s grundläggande fördrag. De menar också att Sverige kommer tvingas upphöja kollektivavtal till lag för att säkra att alla löntagare är garanterade minimilön.

En centerpartistiskt Europaparlamentariker hänvisade å sin sida till att hon sedan länge – i alla fall sedan i januari – lyft ”ett varningens finger” i frågan. Och nu senast slog en tung uppställning av företrädare för fack och arbetsgivare fast att det vore ”helt oacceptabelt” om EU fattade ett beslut om ett minimilönedirektiv.

Sveriges roll i frågan är intressant och – inte minst – illustrativ för hur regeringen Löfven bedriver EU-politik. Om detta är en kris, så har Stefan Löfven spelat en högst aktiv roll för att den ska inträffa. Den eld som brinner är till del resultatet av den svenska regeringens tämligen vårdslösa lek med tändstickor.

Ursula von der Leyen. Foto: Europaparlamentet (CC BY 4.0)

I regeringsförklaringen 2016 berättade Stefan Löfven att Sverige skulle stå värd för ett europeiskt ”socialt toppmöte”. Han lät även meddela att Sverige var ”pådrivande” för ”ett socialt Europa”. Toppmötet genomfördes i Göteborg i november 2017 och resultatet var de tjugo principer som utgör EU:s så kallade sociala pelare.

Efter toppmötet förklarade sig Löfven nöjd och att det var ”en skröna” att det fanns en risk att beslut på det sociala området centraliserades till Bryssel. Nu skulle vi ägna oss åt att jämföra och lära av varandra. Det visade sig vara en from förhoppning och en naiv inställning till hur politiska processer i EU går till. Redan på själva toppmötet förklarade den dåvarande kommissionspresidenten – luxemburgaren Jean-Claude Juncker – att den sociala pelaren ”is not a poem, it is a programme: a programme of principles first, a programme of action next”.

Ursula von der Leyen har vid flera tillfällen sedan sitt tillträde deklarerat att en action plan för den sociala pelaren är en viktig prioritering för henne. I januari i år släppte kommissionen en kommunikation där man lade ut kartan för hur en action plan skulle se ut, samtidigt som man inledde en intressentkonsultation i just frågan om minimilöner. Minimilöner är i centrum av hela denna process.

Gissningsvis kommer vi inte att få europeisk lagstiftning på detta område. Men det kan komma att kräva ett hårt svenskt motstånd och en mobilisering av kraft och resurser som borde användas till annat. Ambitionen att profilera Sverige på det sociala området i EU – och framför allt profilera Stefan Löfven i Sverige – har slagit tillbaka brutalt.

Det finns naturligtvis en inrikespolitisk förklaring till detta. Toppmötet var en medial framgång för Stefan Löfven, inte minst då den vid tiden omsusade nye franske presidenten Emmanuel Macron deltog. Men det finns också en mer djupgående förklaring. Sveriges sociala profilering i EU fyller det vakuum som uppstår i avsaknaden av mål och idé för svensk EU-politik. Frågan som borde ställas är vilka säkerhetspolitiska och andra strategiska intressen vi har i EU-samarbetet och dess utveckling. Nu finns det mindre tid till det, eftersom regeringen får ägna tid åt att bekämpa ett minimilönemonster som man själva i hög grad varit med och skapat.