Äganderätt är bästa skyddet för biologisk mångfald
De senaste veckorna har det kommit flera nedslående rapporter om hur livet på jorden hotas. För att inte gå vilse bland alarmistiska rubriker gäller det att ta fasta på samhällssystemets betydelse för möjligheterna att värna den biologiska mångfalden, skriver Smedjans nya krönikör Hanna Marie Björklund.
Aralsjön var innan förra sekelskiftet en av världens största sjöar, uppskattningsvis runt tolv gånger större än Vänern. Den hade ett rikt djurliv och fungerade som färskvattenreserv för befolkningen i flera länder i Centralasien. I dag är sjön i det närmaste helt utplånad. Kvar finns bara förorenad träskmark. Historikern Per Högselius berättade nyligen i Svenska Dagbladet om Aralsjöns utplåning, och vi kommer att få skäl att återkomma till den.
I september har dystra rapporter om läget i världen duggat tätt. FN:s expertpanel släppte den senaste rapporten om sin konvention om biologisk mångfald där det konstateras att inget av de 20 delmålen ens är nära att uppfyllas. Organisationen WWF släppte veckan innan årets version av ”Living Planet Report” om som visar att djurbestånden i världen minskar. Det är ingen munter läsning. WWF menar att de studerade populationerna av ryggradsdjur minskat med i genomsnitt 68 procent sedan 1970.
Den som strävar bortom de alarmistiska rubrikerna behöver dock gräva lite djupare för att förstå läget för den biologiska mångfalden, och kanske ännu viktigare, vad vi kan göra för att vända utvecklingen. Det finns nämligen ett bra exempel på sådant arbete på hemmaplan.
Floderna dikades ut till kanaler, och lokala bönder tvingades odla bomull som sedan skeppades till Moskva.
Många av oss har nog en bild av att Sverige sakta men säkert fått mindre natur. Vi började med ett land täckt av skog som sedan minskat i omfång i takt med att befolkningen ökat. Det är rätt långt från sanningen. Oreglerad jakt och avverkning på grund av bland annat fattigdom och statligt ointresse gjorde att Sveriges natur på vissa områden var i betydligt sämre skick förr. I dag har Sverige mer skog och mer stora djur än på över hundra år.
Hemligheten bakom denna framgång är viktig kunskap att ha med sig när vi närmare granskar WWF:s rapport om den kraftiga minskningen av ryggradsdjur. Det finns flera missförstånd kring vad rapporten egentligen mäter.
För det första är det viktigt att understryka att rapporten undersöker minskningen av populationsstorlek och inte minskningen av antalet individer, vilket man kan få känslan av när man läser mediernas rapportering. För det andra undersöker den ett urval av olika djurarter, men långt ifrån alla, vilket sammantaget gör att påståenden om att ”68 procent av alla djur” blir vilseledande. På så sätt ger rapporten en förenklad bild av en komplex fråga.
Det är nämligen inte alla typer av djurarter som minskar och naturmiljöer som försämras. Vissa populationer i vissa specifika områden har tagit den största smällen och det är deras hotade situation som vi måste titta närmare på. Då är en bra utgångspunkt å ena sidan det vi kan lära oss av den framgångsrika svenska naturvården, å andra sidan det som ledde fram till katastrofen med Aralsjön.
Receptet för att förstöra Aralsjön var lika enkelt som effektivt: Sovjet, en totalitär stat, invaderade och koloniserade andra länder, i det här fallet runt Aralsjön. De brydde sig inte om närområdet och respekterade inte lokalbefolkningens äganderätt utan såg Aralsjön, och floderna som försåg denna med vatten, som en möjlig resurs att utnyttja till sovjetisk bomullsproduktion. Floderna dikades ut till kanaler, och lokala bönder tvingades odla bomull som sedan skeppades till Moskva. Det tog inte många decennier innan vattenreserven var tömd och förvandlad till ett träsk, förgiftat av alla bekämpningsmedel, och då lämnade Sovjet området åt sitt öde.
Sverige har varit framgångsrikt med rakt motsatt taktik. Äganderätt åt de enskilda markägarna och lokala gemenskaper i form av jaktlag som har ett egenintresse i att vårda sina viltstammar, eftersom de sedan har rätt att bruka dessa. Samtidigt har staten skyddat vissa känsliga naturområden.
Går man på djupet med WWF-rapportens siffror blir det dessutom tydligt att den allvarligaste utvecklingen sker just i länder som är fattiga, auktoritärt styrda och där det saknas lokal bestämmanderätt. Exempelvis har utvecklingen varit som allra värst i Karibien och Latinamerika. Där har enligt rapporten de undersökta populationerna minskar med över 90 procent. Det gäller bland bland annat i länder som Venezuela och Colombia, som båda har känslig natur i form av regnskogar, men även liknande problem med utbredd korruption och i Venezuelas fall, en diktaturer med total avsaknad av möjlighet för vanliga människor att bruka och förvalta sin egen mark.
Alltjämt är det äganderätter, starka lokalsamhällen och en fungerande demokrati som skyddar biologisk mångfald, och fattigdom och totalitär politik som förstör den.