Samhälle Åsikt
AI-debattens falska profetior
Tvärsäkra förutsägelser om hur AI kommer att påverka samhället och arbetsmarknaden riskerar att bli självuppfyllande profetior. Vår bild av framtiden får inte fängslas av historicism, skriver Claes-Magnus Berg.
Att sia om framtiden har alltid varit en frestande och samtidigt förrädisk syssla. Men enligt vissa tänkare, likt Karl Marx, utvecklar sig historien enligt lagbundna, betvingande lagar och kan därför också förutsägas. Karl Popper kallade sådana föreställningar för historicism och avfärdade dem som en illusion. Historien formas inte, menade Popper, av förutbestämda lagar utan av mänskliga handlingar, slump, teknologiska språng och oförutsedda händelser – faktorer som i sig inte går att förutse.
Medan vi kan förstå det förflutna kan vi aldrig veta vad som kommer ske. Studier har också visat resultat i denna linje: experter är i regel inte bättre än andra på att förutsäga framtiden. Statsvetare och ekonomer kan ofta förklara varför något har hänt – men när det gäller vad som kommer att hända är de lika aningslösa som andra.
Ett tydligt exempel på framtidssiande ser vi i diskussioner om artificiell intelligens. Prognoserna är många och ofta självsäkra: AI kommer, säger bland andra Klarnas vd Sebastian Siemiatkowski, inom ett decennium att kunna ersätta jurister, programmerare, ekonomer och andra vitkrageyrken – helt eller till största delen. Många som delar denna föreställning menar att detta oundvikligen kommer leda till massarbetslöshet samt att medborgarlön blir nödvändigt, andra att det i stället kommer att frigöra människor för uppgifter vi ännu inte kan föreställa oss.
Ett vanligt perspektiv är att hantverksyrken och vårdyrken kommer att klara sig bättre än många andra yrken: rörmokare, sotare och sjuksköterskor utför arbete som kräver mänsklig närvaro, praktisk skicklighet och empati – sådant som robotar aldrig fullt ut kan ersätta, eller?
Men den bilden blir snabbt problematisk om man drar utvecklingen till sin logiska spets. Om stora delar av befolkningen förlorar sina inkomster när AI tar över vitkragejobben, vem ska då ha råd att anlita hantverkare? Det hjälper föga att det ”alltid kommer behövas rörmokare” om ingen längre kan betala för deras tjänster. Och om statens ekonomi fallit sönder därför att en stor del av befolkningen står utanför arbetsmarknaden, hur ska då vårdyrkena finansieras?
Att hoppas på en vänsterutopi där staten chockhöjer skatterna för att garantera jobb och välfärd är fåfängt.
Att hoppas på en vänsterutopi där staten chockhöjer skatterna för att garantera jobb och välfärd är fåfängt. Historien visar att sådana system leder till ekonomisk stagnation, större ojämlikhet och auktoritära samhällen. Å andra sidan är det lika naivt att tro på ett harmoniskt samhälle där ett litet antal människor försörjer alla andra. För varje sådan person – två sotare, fyra rörmokare och en uppsättning vårdare?
Arbetskritiker menar förstås att himmelriket skulle infinna sig om vi bara slapp undan lönearbete. Idén om medborgarlön låter ofta tilltalande i teorin; en trygg basinkomst för alla, oavsett arbete. I själva verket kunde medborgarlön möjliggöra entreprenörskap, att reliker som Arbetsförmedlingen kunde reformeras till att enbart syssla med rehabilitering och Socialförvaltningens ekonomiska bistånd avskaffas.
Men i praktiken blir det snabbt komplicerat. Föreställ dig en välbärgad stadsdel där hälften av invånarna, tidigare höginkomsttagare, nu lever på medborgarlön. Ska de bo kvar i sina villor medan andra trängs i små lägenheter i mindre attraktiva områden? Eller ska staten bygga nya, standardiserade bostadskomplex åt alla, sådana där likformiga byggnader som i historien ofta varit socialismens arkitektoniska signum: funktionella, men lika själlösa som själva tanken att människor kan göras lika genom beslut uppifrån? Och om medborgarlönen är tillräcklig och man rentav kanske har en chans på en flott villa på landsbygden, vem vill då jobba som sotare i dåligt underhållna fastigheter i stan?
Poängen med dessa resonemang är att illustrera varför det är så vanskligt att försöka förutsäga framtiden. De scenarier som låter rimliga på papperet kollapsar ofta vid närmare granskning eftersom de bygger på antaganden om att vissa aspekter av samhället förblir stabila när allt annat förändras. Men verkligheten fungerar sällan så.
Att antalet vitkragejobb minskar med automatisering och ökad produktivitet är inte heller självklart.
Att antalet vitkragejobb minskar med automatisering och ökad produktivitet är inte heller självklart. Huruvida det blir fler eller färre programmerare som en följd av AI är inte givet. En framtid är möjlig där företag utnyttjar automatiseringen för att minska sina kostnader och personalstyrkor, alltså vad Siemiatkowski föreställer sig. En annan, annorlunda framtid är att företag behåller – eller till och med stärker – sina utvecklingsteam och låter AI förstärka deras arbete så att mer och bättre mjukvara skapas. I det senare fallet blir produktivitetsökningen inte ett medel för nedskärning, utan för expansion och förnyelse – något som kan visa sig mer lönsamt än att ersätta människor.
Prognoser om att automatisering och produktivitet kommer att öka kan vila på goda grunder men vad dessa förändringar faktiskt leder till ligger – som Karl Popper skulle påpeka – bortom vad vi kan förutse. Här kommer Poppers tanke om Oidipuseffekten in: försöken att förutsäga framtiden kan bidra till att förändra den då profetior riskerar att bli självuppfyllande. Om AI förutses diskvalificera journalister, programmerare, jurister och ekonomer är det rimligt för en framåtblickande marknad att redan nu göra nedskärningar. Fast varför inte: Om AI förutses öka produktiviteten hos samma yrken vore det å andra sidan rimligt att anställa fler redan nu?
En sak vi kan säga med viss säkerhet är att det är osannolikt att tro att just hantverks- och vårdyrken skulle vara den trygga hamn många hoppas på. Det är en önskan att se ett stabilt mönster i en värld som egentligen är oförutsägbar.
Eller som Friedrich Hayek kanske skulle ha sagt: problemet är inte att människor är för dumma för att planera framtiden – utan att den kunskap som krävs för att göra det inte kan samlas på ett och samma ställe. Samhället är alltför komplext, förändringarna för snabba och kunskapen för spridd för att fångas i en plan och ritning. Framtiden låter sig inte styras av administrativ elit; framtiden måste – på gott och ont – upptäckas.
Ju mer vi låter profetior forma våra föreställningar, desto större risk att vi själva blir Oidipus: fångade i berättelser vi tror oss kunna undkomma, men som vi just därigenom förverkligar. Kan vi tänka på framtiden utan att låta den stelna till plan? Kanske ligger vårt verkliga handlingsutrymme i att vägra de förutsägelser som säger sig veta vart vi är på väg.