Alla får inte ligga
Är det statens ansvar att hjälpa män som är ofrivilliga celibatärer? Fenomenet incels väcker frågan om varför så många anser det vara självklart att omfördela ekonomiska resurser, men inte sexuella dito.
Det är inte alldeles lätt att som pre-milennial hänga med i alla internetfenomen. Nu är det begreppet ”incel” som har letat sig från obskyra internetforum till mainstreammedia. Incel som i involuntary celibacy. Med andra ord män, för detta är en manlig rörelse, som lever i ofrivilligt celibat. Gemensamt tycks vara att de anser sig vara förlorare i ett genetiskt attraktivitetslotteri samt att deras icke-liggande är ett problem orsakat av det moderna samhället.
Bland måltavlorna finns till exempel andra män som får ligga. Kvinnor i största allmänhet. Samt förstås feminismen. Den senare eftersom ökad kvinnlig frigörelse antas skapa större möjligheter för kvinnor att välja partners och därmed att välja bort män som upplevs som oattraktiva. Annars skulle man kunna hävda att kvinnors frigörelse också skapat större möjligheter för fler än typiska machomän att stå högt i kurs.
Men nåja. Det är kanske för mycket begärt att förvänta sig fullständig logik. Man skulle till och med kunna avfärda det hela som rent nonsens. Om det inte vore för att idén om att vara sexuellt förfördelad redan har orsakat två attacker med sammanlagt sexton dödsfall.
Dels massmordet i Toronto i april där en man i en skåpbil körde in i en folkmassa och dödade tio människor och skadade 14. Och dels ett dåd i Kalifornien 2014 där sex personer dödades och 13 skadades.
Det fanns de som snabbt antog att Torontoattacken var ytterligare ett dåd med islamistiska förtecken. Men gärningsmannen Alek Minassian, som själv definierar sig som en incel, visade sig alltså inte vara ute efter några sjuttiotvå paradisiska jungfrur, utan snarare en jordisk sexuell bekantskap. Hans dåd hyllas nu av likasinnade som en del i ett incel-uppror mot den rådande samhällsordningen.
De placerar ansvaret för sin brist på intimitet utanför vad de själva kan påverka, skriver Michael Andersson i Politism, som ser en tydlig koppling till konservativ höger.
Den finns helt klart i denna ganska spretiga grupp. Men man skulle lika gärna hävda att bitterheten över att inte ha fått det man anser sig ha rätt till hänger väl ihop med en socialistisk rättighets- och jämlikhetssyn. En slags logisk slutsats i en värld där någon annan, oftast staten, har ansvar för att förse dig med det som grannen har.
Vilket för oss in på den fråga som ekonomen Robin Hanson vid George Mason University ställt. Nämligen varför så många tycker att omfördelning av ekonomiska resurser är en självklarhet, medan så få förespråkar en liknande omfördelning av sex. Kan inte brist på sex innebära lika mycket lidande som brist på pengar?
Det goda livet går inte att omfördela fram.
Vissa incels tycks själva vara inne på just detta och en del går så långt som att förespråka statliga program som ska tillhandahålla flickvänner.
Tja, om vi ska tala omfördelning finns förstås en uppsjö av välbeprövade varianter. Varför inte skattesubventionerad grooming eller statliga kurser i hur man beter sig på en date eller skriver en kontaktannons?
I en mer liberala anda kunde man istället fundera över vilka hinder staten ställer upp. Sexuella relationer är knappast oreglerade. Långt in i modern historia har homosexualitet på olika sätt förbjudits och motarbetats av både politiska och religiösa krafter. I dag är det uppenbara exemplet sexköp som nu inte bara ska vara olagligt i Sverige, utan även för svenska medborgare utomlands.
Även med en friare sexualitet finns förstås risken att grundproblemet kvarstår. Det goda livet går inte att omfördela fram. Ej heller innebär ett liberalt samhälle någon garanti för att människor kommer att vara tillfreds – eller tillfredsställda.